Översättning av
Karin Jensen
Saga
Systrarna - Band 1
är översatt från engelska av Karin Jensen efter
The Old Wives’ tale
Copyright © SAGA Egmont A/S, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S
This edition copyright © 2016
All rights reserved
ISBN: 9788711518946
1. e-boksutgåvan, 2016
Format: EPUB 3.0
Denna bok är skyddad av lagen om upphovsrätt. Kopiering till annat än personligt bruk får endast ske efter avtal med SAGA Egmont samt rättsinnehavaren.
SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S, a part of Egmont www.egmont.com”
Den nyligen avlidne engelske författaren Arnold Bennett har offentliggjort en mängd romaner av växlande art och mycket olika värde. En hel del av dem äro skrivna uteslutande för att bereda läsarna förströelse och författaren inkomst — Arnold Bennett var själv den förste att erkänna, att han i många fall icke hade högre syften. Detta sitt mål uppnådde han också. Hans spännande, lättvindigt hopkomna och ofta fantastiska äventyrshistorier blevo mycket omtyckta och vunno en oerhörd spridning.
Men dessemellan skrev Bennett också allvarliga, noggrant studerade, omsorgsfullt genomförda berättelser ur det moderna samhällslivet, och om dem kan man säga, att det finnes ytterst få romaner, som ge ett lika starkt och trovärdigt verklighetsintryck. De ha en fotografisk sanning, men samtidigt äga de en förmåga att intressera och gripa, som ger dem konstnärlig rang. I grund och botten äro de mera underhållande än de romaner Bennett skrev blott för att roa. Icke blott den litterära kritiken, utan också den stora allmänheten dömde så: Bennetts yppersta och allvarligaste verk ha också blivit de mest lästa och de som utkommit i de största upplagorna.
Främst bland alla hans verk kan man lugnt ställa romanen Systrarna — det engelska originalets titel är The old wives’ tale — som utkom år 1908. Boken spelar i det mellanengelska industridistriktet, som Bennett så ofta har skildrat under namnet De fem städerna. Den sakkunskap och den kärlek, varmed denna provinsmiljö framställes, har sin naturliga förklaring i barndomsminnenas makt, där man ägnar sig åt fabrikationen av lergods och porslin. Han känner trakten utan och innan, den rökiga, sotfyllda atmosfären, levnadsvanorna, känslorna och tänkesätten, och han kan låta hela denna värld leva inför våra ögon. Varenda detalj är exakt och klar, ingenting är överdrivet, och dock vilar det en egendomlig stämning och en solig humor över scenerna i De fem städerna. I Systrarna saknas dock icke heller tragiken, ja, i vissa partier är intrycket skakande. Det snabbt försvinnande, det begränsade och förgängliga i all mänsklig tillvaro framträder med en sällsamt vältalig tydlighet i denna borgerliga släktkrönika, som omfattar tre generationer. I medelpunkten stå de båda systrarna Constance och Sofia, unga, oerfarna, av liv och förhoppningar sprudlande flickor när romanen börjar, åldriga, prövade, av livet härjade kvinnor, innan de säga farväl till oss. Det finnes icke många diktverk, som ge en så överväldigande känsla av tidens flykt som Systrarna. Med verkligt mästerskap har Bennet också fått fram de skiftande tidsstämningarna, allt från 1860-talet ända fram till tiden kring sekelskiftet. Icke minst lyckade, både ur historisk och geografisk synpunkt, äro de partier, som berätta om Sofias äventyr i Paris under kriget och kommunen 1870—71; från franskt håll har man talat med beundran om det sätt, varpå Bennett träffat lokalfärgen och fångat epokens doft.
Fru Baines
De bägge flickorna Constance och Sophia Baines brydde sig inte det minsta om det skiftande och mångfaldiga intressanta, som deras hembygd gömde på; sanningen att säga hade de aldrig varit medvetna om det. Så till exempel hade de sitt hem precis på den femtiotredje breddgraden. Ett stycke norr om dem, bland skrevorna i ett litet berg, beryktat för sina religiösa orgier upprann floden Trent, denna lugna flod så karakteristisk för det mellersta England. Ännu något längre norrut, helt nära rikets högst belägna värdshus, upprinna två mindre floder, Dane och Dove, som redan i sin spädaste barndom blevo osams och vände varandra ryggen, men sedan tillsammans bevattnade landet i hela dess bredd, den ena med hjälp av Weaver, den andra av Trent, för att slutligen glida ut i havet den ena i Irländska sjön, den andra i Nordsjön. Vilken nejd full av blygsamma små floder, som ingen lägger märke till! Vilket okonstlat grevskap är inte Staffordshire, som nöjer sig med att draga upp sina gränser med dessa slingrande, örika strömmar med deras hemtrevliga namn, Mease, Dove, Tern, Dane, Mees, Stour, Tame och till och med den beskäftiga Severn. Severn passar för resten inte alls till det här grevskapet. Här ogillas alla överdrifter. Grevskapet ser helst, att det inte väcker något uppseende. Det är rätt belåtet med att Shropshire rår om den där otympliga puckeln Wrekin, och att Peaks ödsliga vildmarkssträckor ligga utanför dess gränser. Det har ingen lust att vara pannkaka som Cheshire. Det har allt, som England äger, inbegripet i detta också trettio mil av Watling Street, och England kan inte uppvisa något som är vackrare eller fulare än de naturens och människans verk, som man kan se inom Staffordshires gränser. Det är England i smått, där det ligger undangömt mitt i hjärtat av landet, ännu ej besjunget av några ytterlighetssökare, måhända stundom litet stött över denna försummelse, men hur stolt i sin instinktiva övertygelse om sina utmärkande drag och säregenheter!
Constance och Sophia voro helt upptagna av ungdomens intensiva drömmar och aningar och grubblade inte över dylika ting. De hade grevskapet runt omkring sig. På alla håll bredde Staffordshires fält och hedar ut sig i böljande våglinjer, skurna av vägar och stigar, järnvägar, kanaler och telegraflinjer, uppdelade i mönster av häckar och smyckade av herresäten och storståtliga parker, vilket gav dem en aktningsvärd prägel, upplivade av små byar vid korsvägarna och varmt bestrålade av solen. Och järnvägståg rusade runt i kurvor i djupa inskärningar, kärror och vagnar skumpade och skramlade fram på de gula landsvägarna, och långa, smala båtar gledo i ändlös rad majestätiskt fram på de slöa kanalernas yta. Men floderna hade blott sig själva att sköta, ty hittills ha Staffordshires floder icke plöjts av båtkölar. Man kunde föreställa sig budskapen om priser, plötsliga dödsfall och kapplöpningshästar flyga fram genom telegraftrådarna under fåglarnas fötter. På värdshusen skränade utopister över sina ölmuggar om hur världsalltet skulle ordnas, och på herrgårdarna och i parkerna hävdade man på passande sätt Englands värdighet. Byarna voro fulla av kvinnor, som ej gjorde något annat än kämpade mot smuts och svält och lappade söndertrasade kläder. Tusentals arbetare knogade ute på fälten, men fälten voro så ofantliga och så många att dessa spridda hopar alldeles försvunno därute. Göken gjorde sig vida mer gällande än människan; han härskade milsvitt med sitt genljudande rop. Och på de blåsiga hedarna lekte och hoppade lärkorna i de outplånliga spåren på mulåsnestigarna, som tjänat som färdvägar århundraden innan romarna ens tänkte på någon Watling Street. Korteligen — det vanliga vardagslivet i grevskapet gick sin gilla gång med allt det ofantligt omväxlande och betydelsefulla, som rymmes däri; och fastän Constance och Sophia befunno sig mitt uppe i det, voro de inte på något sätt någon del av det.
Saken var den, att när de nu bodde i grevskapet, var deras närmaste omgivning trots allt distriktet. Och ingen, som bor i distriktet, han må vara än så gammal och ingenting annat ha att göra än fundera över saker och ting i allmänhet, tänker någonsin på grevskapet. Vad angår grevskapet kunde distriktet precis lika gärna ligga mitt inne i Sahara. Det bryr sig inte om grevskapet, frånsett då det någon gång helt nonchalant använder det som en plats där man kan sträcka på benen någon söndagseftermiddag, liksom en människa använder sin trädgårdstäppa. Det har ingenting gemensamt med grevskapet, det räcker gott nog åt sig självt. Men dess självtillräcklighet och den friska sältan i dess liv kunna blott uppskattas, om man ser det framför sig inramat av grevskapet. Det ligger som en obetydlig prick mitt på grevskapets ansikte, som en mörk Plejadernas stjärnbild i en grön, klar, tom rymd. Och Hanbridge har formen av en häst med ryttare, Bursley en halv åsna, Knype ett par byxor, Longshaw en åttafoting och lilla Turnhill en skalbagge. De Fem Städerna se ut att tränga ihop sig för att få större trygghet. Och ändå skulle blotta tanken på något sådant komma dem att skratta. De äro i sitt slag enastående och oumbärliga. I hela grevskapet från norr till söder äro de ensamma om att representera kultur, tillämpad vetenskap, organiserad industri och århundradet självt — ända tills man kommer till Wolverhampton. De Fem Städernas distrikt är oumbärligt därför att man ej kan dricka te ur en tekopp utan De Fem Städernas hjälp, inte på ett anständigt sätt äta ett mål mat utan De Fem Städernas hjälp. De Fem Städernas arkitektur är därför en ugnarnas och skorstenarnas arkitektur, luften i deras distrikt är lika svart som dess gyttja, och det ryker och brinner hela nätterna så intensivt att Longshaw blivit jämfört med helvetet. I De Fem Städerna har man ingen aning om jordbruk eftersom man inte sett säd annat än i form av halm att packa i lårar och i kvartskilos limpor; därför innesluter detta distrikt, å andra sidan, den flammande eldens och den rena, ofruktbara jordens mysterier; därför lever man här hopgyttrad kring halkiga gator i hus, där husmodern måste byta fönstergardiner åtminstone en gång var fjortonde dag om hon är något så när mån om sitt anseende. Därför stiger man upp i De Fem Städerna klockan sex på morgonen, vinter som sommar, och går och lägger sig, när krogarna stängas; och det är därför de leva — för att du må kunna dricka te ur en tekopp och sitta och peta med din kotlett på en tallrik. Allt vardagsporslin, som användes i riket, tillverkas i De Fem Städerna — allt och mer därtill. Ett distrikt, som är i stånd att driva en så gigantisk industri, och som har ett sådant absolut oantastligt monopol — och som till och med har energi nog att dessutom producera kol, järn och stora män — må vara en än så obetydlig fläck på grevskapets ansikte, rent geografiskt sett, det har dock förvisso stor rätt att behandla grevskapet som sin trädgårdstäppa en gång i veckan och att fullständigt ignorera det under resten av veckan.
Inte ens den svindlande tanken, att varhelst och närhelst i England en kvinna diskar, hon diskar en produkt från distriktet, att varhelst och närhelst i England en tallrik slås sönder, detta betyder mer arbete för distriktet — inte ens denna svindlande tanke hade någonsin, skulle jag tro, gått upp för någon av flickorna. Ty saken är den, att när de nu bodde i De Fem Städerna, bodde de också vid Torget, och Bursley och Torget ignorerade råämnesindustrien lika fullständigt som distriktet ignorerade grevskapet. Bursley har den äldstes hedersplats bland De Fem Städerna. Intet industriellt uppsving inom distriktet kan någonsin beröva staden dess ärevördighet, och det gör att den känner sitt värde. Och aldrig kommer den tid, då de andra städerna — de må pösa och svälla hur mycket som helst — inte skola uttala namnet Bursley så som man uttalar namnet på sin mor. Lägg härtill, att Torget var medelpunkten för Bursleys minuthandel, vilken med förakt såg ned på stapelvarorna som någonting grosshandelsmässigt, simpelt och alldeles säkert smutsigt och ni skall förstå den förnämt isolerade plats, som Torget intar i världsordningens plan. Där ligger det, inbäddat i distriktet, och distriktet är inbäddat i grevskapet, och grevskapet ligger förgätet och drömmande i hjärtat av England.
Torget bar namn efter den helige Lukas. Det är möjligt, att evangelisten skulle häpnat över vissa företeelser på och omkring sitt torg, men utom under marknadsveckan, då det som var rysligt alltid hände, uppförde sig S:t Lukas’ torg på ett tämligen helgonamässigt sätt — fastän det låg fem krogar och källare vid det. Det låg fem krogar där och en bank, en rakstuga, en sockerbagares affär, tre kryddbodar, två apotek en järnhandel, en lärftskramhandel och fem klädesvarubutiker. Se där hela samlingen! För enklare etablissemang hade S:t Lukas’ torg intet rum. Torgets aristokrati utgjordes alldeles otvivelaktigt av klädeshandlarna — banken var ju opersonlig — och bland de fem var den baineska butiken huvudet högre än de andra. Ingen affär kunde möjligtvis aktas högre än den baineska. Och fastän herr Baines varit bunden vid sitt sjukläger i ett dussin år, levde han på de beundrande, ceremoniösa stadsborgarnas läppar som »vår aktade och ärade medborgare». Och han förtjänade sitt goda rykte.
Den baineska butiken, som uppkommit på så sätt, att tre olika lokaler efter hand sammanslagits, låg vid Torgets nedra ända. Den utgjorde en tredjedel av den södra sidan av Torget och hade till grannar apotekaren Critchlow, lärftkramhandlaren Hannover och »källarna». (»Källarna» var en omtyckt benämning på utskänkningslokalerna vid Torget; blott två av dem voro simpla krogar, de övriga voro »källare».) Det var en trevåningsbyggnad i svartrött tegel med ett framskjutande frontparti, som inrymde butiken, och där ovanför och bakom blänkte två rader små fönster. Utmed varje fönsterbräda låg en rulle av rött kläde, stoppad med sågspån, för att utestänga drag, och enkla vita rullgardiner hängde ned sex tum från varje fönster. Det fanns inga gardiner för något av fönsterna utom ett enda; det var fönstret till vardagsrummet en trappa upp i hörnet av Torget och King Street. Ett annat fönster två trappor upp, var egendomligt i så måtto, att det hade varken rullgardin eller klädesrulle och var mycket smutsigt. Det var fönstret till ett icke använt rum, som hade en egen, särskild trappa, och den trappan var spärrad av en dörr, som alltid hölls låst. Constance och Sophia hade levat i ständig förväntan på att någonting förunderligt en dag skulle komma ut ur detta mystiska rum, som låg näst intill deras eget. Men deras förhoppningar svekos. Rummet bar icke på någon annan komprometterande hemlighet än den bristande förmågan hos den arkitekt, som gjort ett enda hus av tre. Det var rätt och slätt ett tomt och icke använt rum. Huset hade också en bred fasad mot King Street, där ett vardagsrum låg bakom butiken något i skymundan med ett stort fönster och en dörr, som med två trappsteg ledde direkt ut på gatan. En egendomlighet hos butiken var, att den icke hade någon skylt. En gång i tiden hade den haft en väldig skylt, som blåst ned under en minnesvärd storm och kastats långt ut på torget. Herr Baines hade bestämt sig för att inte sätta upp den igen. Han hade alltid haft motvilja för vad han kallade att »puffa ut» sina varor, och av detta skäl ville han aldrig höra talas om några realisationer. Avskyn för allt »puffande» blev så stark hos honom, att han slutligen började betrakta till och med en skylt som onödigt »puffande». Personer, som icke hade reda på var den baineska butiken låg, och ville gå till den, fingo fråga sig för. Om herr Baines satt upp skylten igen hade detta för honom varit att försona sig med, ja, deltaga i nutidens vanvettiga begär efter att samvetslöst slå på trumman för sig själv. Och herr Baines’ absoluta vägran att tolerera en skylt togs av de mera reflekterande medlemmarna i samhället som ett bevis på, att hans principer voro ännu fullkomligare än de någonsin tänkt sig.
Constance och Sophia voro döttrar till denna hederliga och aktningsvärda man. Några andra barn hade han ej.
De tryckte näsorna mot utställningsrummets fönster och tittade ned på torget så lodrätt som butikens utskjutande framsida tillät. Utställningsrummet låg över butikens avdelning för damklänningar och sidenvaror. Ovanför ylle- och lärftsvaruavdelningen lågo vardagsrummet och stora sängkammaren. Önskade man några artiklar, avsedda att höja kvinnlig fägring, steg man från boden uppför en spiraltrappa och kom då småningom med huvudet i jämnhöjd med en stor sal, med en mahognydisk, som löpte framför fönstret och utmed ena sidan, en gul korkmatta på golvet, en mängd pappkartonger och en präktig spegel, vari man kunde spegla sig från topp till tå, och dessutom två stolar. Som fönsterkarmen var lägre än disken, fanns det mellan glasrutorna och diskens baksida ett tomrum, där viktiga föremål såsom saxar, blyertspennor, kritbitar och konstgjorda blommor ständigt försvunno — ännu ett bevis på arkitektens oförmåga.
Flickorna kunde trycka näsorna mot fönstret endast genom att ligga på knä uppe på disken, och detta var just vad de gjorde. Constances näsa var trubbig, men trubbig på ett sympatiskt sätt. Sophia hade en vacker romersk näsa; hon såg bra ut, vacker och behagfull på samma gång. De hade båda två ett visst tycke av rashästar, skälvande av liv och känslighet, utsökta, tjusande exemplar av en pulserande kraft, oskyldiga, listiga, skälmska, sedesamma, känslofulla, okunniga och underbart visa. Den ena var sexton, den andra femton år; det är ett skede, då man, om man är uppriktig, måste medge, att man har ingenting mera att lära, man har helt enkelt lärt allt under de närmaste föregående sex månaderna.
— Där går hon! utbrast Sophia.
Uppåt torget, från hörnet av King Street, kom en kvinna spatserande i ny hatt med skära hakband och en ny blå klänning, som sluttade över axlarna och svällde ut till ett stort omfång nere vid fållen. Över Torgets tysta och solbelysta ödslighet — det var en torsdagsafton, och alla butikerna voro stängda utom sockerbagarns bod och det ena apoteket — svävade denna hatt och denna klänning norrut på spaning efter romantik inför Constances och Sophias kritiskt granskande blickar. Någonstans inom dem vistades Maggies själ och Maggie var familjen Baines’ ensamjungfru. Maggie hade vistats i huset, innan ännu Constance och Sophia funnos till. Hon dvaldes sjutton av dygnets timmar i ett underjordiskt kök med tillhörande skafferi och de övriga sju i en vindskupa; hon gick aldrig ut utom till bönhuset på söndagskvällarna och en gång i månaden, en torsdagseftermiddag. Hon var strängt förbjuden att ha »sällskap», men vid sällsynta tillfällen fick en moster från Longshaw lov att såsom en utomordentlig ynnest råka henne i hennes underjordiska kula. Alla, hon själv inberäknad, ansågo, att hon hade en bra plats och blev väl behandlad.
Det var till exempel obestridligt, att hon hade sin frihet att bli kär i vem hon ville, förutsatt, att hon ej tog emot den älskade i köket eller på gården. Och faktum är, att Maggie hade varit kär. På sjutton år hade hon varit förlovad elva gånger. Ingen, som ej sett det, kunde föreställa sig hur denna fula och kavata varelse kunde tråna efter att bringa till och med en kolbrytare i fördärvet, och lika svårt var det att förstå, varför hon, om hon en gång snärjt en man i sina ljuva garn, var dum nog att åter släppa honom lös. Men gåtor vila på djupet av Maggies och hennes gelikars själar. Denna arbetsträl hade sannolikt varit förlovad oftare än någon annan kvinna i Bursley. Hennes fruar voro så vana vid ett intressant meddelande, att de i åratal ej hittat på någonting annat att svara än: »Nå, men kära Maggie!» Förlovningar och tragiska uppslagningar voro Maggies tidsfördriv. Hade hon varit skapad på annat sätt, kanske hon börjat spela piano i stället.
— Inga handskar, förstås! utlät sig Sophia.
— Inte kan du väl vänta, att hon ska ha handskar, sade Constance.
Tystnad följde, medan hatten och klänningen närmade sig Torgets norra ände.
— Tänk, om hon vänder sig om och får syn på oss! framkastade Constance.
— Det får hon göra gärna för mig, sade Sophia med en häftig, högdragen knyck på nacken.
Det fanns, som vanligt, en liten ledighetskommitté församlad vid ena ändan av Torget i hörnet mellan banken och den fina restaurangen »Markisen av Granby». Och en av karlarna steg fram och skakade hand med den synbarligen högst beredvilliga Maggie. Det var tydligen ett överenskommet möte, öppet, oblygt! Det tolvte offret hade utvalts av denna fyrtioårs ungmö, vars kyss säkert inte kunde smälta en fläskbit. Paret försvann bortåt Oldcastle Street.
— Det må jag då säga, ropade Constance. Har du i ditt liv sett på maken?
Som orden tröto för Sophia, rodnade hon och bet sig i läppen.
Med ungdomens instinktiva grymhet hade systrarna smugit sig in i sitt favorittillhåll, utställningsrummet, enkom för att göra narr av Maggie i hennes nya stass. En kvinna så ful och smutsig som Maggie hade väl ingen rätt att bära nya kläder ... Till och med hennes önskan att hämta frisk luft en torsdagskväll föreföll dem onaturlig och i viss mån klandervärd. Varför behövde hon sticka näsan ut ur sitt kök? Och vad beträffar hennes ömma känslor, missunnade de henne dem uttryckligen. Att Maggie skulle ge efter för sin kyska passion var ju inte bara groteskt! Det var förargelseväckande och tokigt. Men må ingen ett ögonblick tvivla på, att dessa båda flickor voro snälla, rara, godhjärtade och väluppfostrade flickor — ty det voro de. Men änglar voro de inte.
— Det är för löjligt! sade Sophia strängt. Hon ägde ungdom, skönhet och en viss social ställning. Och hon fann saken verkligen löjlig.
— Stackars gamla Maggie! sade Constance med låg röst. Hon var av naturen godmodig och formligen fabricerade fulländade ursäkter för andra människors svagheter. Det hände, att hennes välvilja tog makten från hennes sunda förstånd.
— Hur dags sade mamma, att hon skulle komma tillbaka? frågade Sophia.
— Inte förrän till kvällsvarden.
— Halleluja — så bra! skrattade Sophia och klappade händerna i glädje. Och så hasade de sig båda ned från disken, alldeles som om de varit små pojkar och inte, som deras mor kallade dem, »stora flickorna».
— Låt oss gå och spela Osbornekadriljerna, föreslog Sophia. Osbornekadriljerna voro en följd av kontradanser, avsedda att spelas på piano i ett förmak av fyra juvelprydda händer.
— Kommer aldrig på fråga, sade Constance med en åtbörd av lillgammal förnumstighet. Åtbörden och tonen sade: »Sophia, hur kan du vara så totalt blind för allvaret i vår ovissa tillvaro, att du kan föreslå mig att gå och klinka piano tillsammans med dig?» Men ögonblicket förut hade hon varit en liten pojke.
— Varför inte? undrade Sophia.
— Jag får aldrig ett sånt tillfälle som i dag att sy vidare på det här, sade Constance och tog en arbetspåse från disken.
Hon satte sig ned och tog upp ur påsen en bit stramalj, på vilken hon med kulört ullgarn höll på att brodera en rosenbukett. Stramaljen hade förut varit spänd i en sybåge, men nu, när det mera krävande arbetet med kronblad och stänglar var färdigt och det endast återstod att fylla den enformiga bottnen, nöjde sig Constance med att medels en knappnål fästa stramaljbiten vid sitt knä. Med sin långa nål och flera dockor senapsfärgat ullgarn lutade hon sig ned över stramaljen och fortsatte med att fylla de små rutorna. Hela mönstret var i rutor — nyanserna av rött och grönt, de minsta knopparnas runda linjer — allt var hållet i rutor, och resultatet blev en helhetsverkan, som påminde om en hård och kantig Axminstermatta. Men ullgarnets mjukhet, den snabba och regelbundna behagfullhet, varmed fingrarna trädde nålen upp och ned genom stramaljen, det mjuka ljudet av garnändan, då den drogs genom hålen, och uttrycket av spänd uppmärksamhet och ungdomligt allvar i den sänkta blicken förlänade ett oemotståndligt behag åt denna sysselsättning, som icke kunde kallas särskilt givande i estetiskt avseende. Stramaljbiten med dess rosenbukett var avsedd att fällas in i en förgylld eldskärm inne i förmaket, och det var meningen, att den skulle bli en födelsedagspresent till fru Baines från hennes äldsta dotter. Men huruvida företaget var lika hemligt för fru Baines som Constance hoppades, det visste bara — fru Baines.
— Con, puttrade Sophia, ibland är du så att man kan bli riktigt sjuk ...
— Kära du, sade Constance saktmodigt, du vet lika bra som jag, att det här måste jag ha färdigt, innan vi far tillbaka till skolan.
Sophia drev omkring i rummet, ett lättfångat byte för hin ondes ingivelser.
— Å, utbrast hon muntert, ja, alldeles ifrån sig av förtjusning, i det hon tittade bakom den stora fristående spegeln, här hänger mammas nya klänning. Fröken Dunn har sytt på kantbandet. Nu ska hon väl bli något till fin!
Constance hörde, hur det frasade bakom spegeln.
— Vad har du för dig, Sophia?
— Ingenting.
— Du måtte väl inte prova klänningen?
— Än sen då?
— Understå dig inte — det säger jag dig!
Utan att spilla någon tid på att svara kom Sophia framstörtande från sitt gömställe bakom spegeln. Hon hade redan kastat av sig åtskilliga av sina egna plagg, och odvgdens glada rodnad brann på hennes ansikte. Hon sprang tvärs över rummet och synade noggrant en stor kolorerad modeplansch, som var fastnubbad vid väggen.
Detta färgtryck föreställde femton systrar, alla av samma längd och med samma smärta figur, alla av samma ålder — tjugufem år eller så där omkring — och alla av samma högdragna och något uttråkade skönhet. Att de voro systrar framgick tydligt av anletsdragens likhet; deras hållning visade, att de voro prinsessor, ättlingar av något i oanad grad fruktsamt konungapar. Dessa händer hade aldrig befattat sig med simpelt arbete, från dessa drag hade hovleendet aldrig vikit. Prinsessorna skredo fram i ett landskap av marmortrappsteg och verandor, mot en bakgrund av en musikestrad och sällsamma träd. En var i riddräkt, en annan i stor aftontoalett, en tredje klädd till en tebjudning, en fjärde för att gå på teatern, en femte tycktes färdig att gå till sängs. En höll en liten flicka vid handen, det kunde omöjligt ha varit hennes egen lilla flicka, ty dessa prinsessor voro långt bortom alla mänskliga lidelser. Var hade hon fått tag i den lilla flickan? Varför gick en syster på teatern, en annan på tebjudning, en tredje ned i stallet, en fjärde till sängs? Varför var en klädd i en tung och magnifik kappa, medan en annan med en parasoll skyddade sig mot solstrålarna? Det låg någonting mystiskt över hela tavlan, och det konstigaste var, att dessa högättade damer tydligen nöjde sig med de mest föråldrade och löjeväckande moder. Tokiga hattar med fladdrande slöjor, tokiga, fläckiga huvor, som smeto tätt intill huvudet; tokiga frisyrer med hårknuten hängande långt ner i nacken; tokiga, klumpiga ärmar, tokiga midjor, som sutto nästan uppe under armbågen, tokiga, langetterade små koftor! Och kjolarna sedan! Så de sågo ut dessa kjolar — ingenting annat än enorma, garnerade pyramider. På toppen av var och en satt prinsessans övre hälft fast. Det var förvånande, att prinsessorna täcktes ha så förvända begrepp om vad som var klädsamt och bekvämt. Men Sophia fann ingenting stötande i tavlan, som bar underskriften:»Nyaste sommarmoder från Paris. Gratisbilaga till Myra’s Journal.» Tvärtom — Sophia hade aldrig tänkt sig något mera stilfullt, vackert och elegant än de femton prinsessorna, var och en i sin olika skrud.
Ty Constance och Sophia hade den oturen att leva i medeltiden. Krinolinen hade ännu ej nått sitt fulla omfång, och turnyrens idé hade ännu ej upprunnit i en damskräddares hjärna. I hela De Fem Städerna fanns det inte en allmän badinrättning, inte något folkbibliotek, inte någon stadspark, inte en telefon, inte en helpension för unga flickor. Folk hade ännu inte begripit nödvändigheten av att fara till kusten om sommaren. Biskop Colense hade just kommit kristendomen att vackla med sina skamlösa åsikter om Moseböckerna. Halva Lancashire svalt för den amerikanska blockadens skull. Strypning var fortfarande rånarklassernas förnämsta nöje. Det kan tyckas otroligt, men det gick bara en hästspårvagn mellan Bursley och Hanbridge — två gånger i timmen — och mellan de övriga städerna ingen diligens av något slag. Man for till Longshaw som man nu för tiden far till Peking. Det var en tidsålder, så mörk och så efterbliven, att man väl kunde undra, hur människorna kunde sova i sina sängar om natten och inte bara lågo och grubblade över sitt dystra öde.
— Sophia!
Constance höll stilla sin nål, lyfte, utan att röra på huvudet, ögonen från tapisseriarbetet och stirrade stelt på sin syster, som ställt sig i en teatralisk attityd. Det var ett helgerån hon var vittne till, en upprörande vanvördnad. Inom henne steg upp en förväntan, att straffet ögonblickligen skulle drabba detta fräcka, gudlösa barn. Själv hade hon aldrig haft någon erfarenhet av dessa galna, förbluffade infall ‚och hon log ett litet skyggt leende.
— Sophia! andades hon med en skräck, som dock var ganska besläktad med förlåtande beundran. Vad i all världen ska du hitta på härnäst?
Sophias vackra, rodnande ansikte krönte den vidunderliga företeelsen likt en blomma, och hon kunde knappt hålla sig för skratt. Hon var lika lång som modern, lika befallande, nackstyv och stolt, och trots sina råttsvansar, den flickaktiga halvrunda kammen och de slankiga fölungebenen uppbar hon lika väl som modern den snoddbroderade klänningens majestät. Hennes ögon tindrade av ungmöns utmanande skalkaktighet, medan hon svassade omkring i rummet. En överflödande livskraft tycktes spritta i alla hennes rörelser. Ungdomens djärva och självsäkra fröjd lyste på hennes panna. »Finns det något på jorden, som går upp emot mig?» tycktes hon fråga med ett förtjusande och ändå hjärtlöst övermod. Hon var dotter till en aktningsvärd, vid sjuksängen bunden klädeshandlare i en småstad, som förirrat sig långt in i hjärtat av England, men vilken sorts man, som ställts mitt emot henne, hade kunnat motstå hennes naiva krav på oinskränkt makt? Hon stod där i sin mammas tunnbandskrinolin — ett föremål för all världens åstundan. Och i sin själs oskuld visste hon det. En ung flickas hjärta har ett sätt att tala hemlighetsfullt och berätta för henne om sin makt långt innan hon kan bruka denna makt. Hittar hon ingenting annat att betvinga, kan man ertappa henne med att vid helt unga år öva sin makt på en grindstolpe och utpressa hyllning av en tom stol. Sophias försökskanin var Constance, som höll nålen orörlig i luften och bar ett milt uttryck i sitt nedböjda ansikte.
Då snavade Sophia och föll, just som hon skulle taga ett steg baklänges, pyramiden tog överbalansen, de stora, utspända silkesöverdragna ringarna darrade och gungade i en gigantisk hög på golvet. Sophias små fötter lågo likt dockfötter över randen av den vidaste cirkeln, som med böljande konturer öppnade sig likt mynningen till en grotta. Den tvära övergången i hennes ansiktsuttryck från trygg självbelåtenhet till häpnad och förfäran var så komisk, att den kunnat narra en vida mindre medlidsam varelse än Constance att utbrista i hjärtlöst gapskratt. Men Constance, det personifierade ömma deltagandet, med sin lilla trubbnäsa, skyndade genast fram och försökte resa upp systern.
— O, söta du! ropade hon med ömkan i rösten — ett förebrående tonfall var den bestämt ur stånd att antaga — du måtte väl aldrig ha fördärvat den ... Mamma skulle bli så ...
Meningen avbröts av stönande ljud, som hördes bakom den dörr, som ledde in till sängkammaren. Pustandet och jämmern, som tydde på den gräsligaste fysiska smärta, blevo allt högljuddare. De båda flickorna stirrade undrande och skrämda på dörren, Sophia med sitt mörka huvud upplyft, Constance med armarna kring Sophias liv. Dörren öppnades för att släppa in en ytterligare stegrad jämmer, och in trädde en kortväxt yngre herre, som krampaktigt grep om sitt huvud med båda händerna och sammandrog alla sina ansiktsmuskler. Då han upptäckte den skulpturala gruppen på golvet, två nedhukade, varandra tätt omslingrande flickor, den ena uppslukad av en krinolin, den andra med en tapisserisydd blomsterbukett fastsatt med knappnålar vid sitt knä, hoppade han till och tog ett steg tillbaka, upphörde med jämmern, slätade ut sitt ansikte och försökte på allvar låtsa, att det icke varit han, vars smärta tagit sig så ljudliga uttryck, utan att han bara händelsevis skulle gå igenom utställningsrummet för att bege sig till boden på nedre botten. Han blev blossande röd, och flickorna fingo också färg på kinderna.
— Jag får verkligen be om ursäkt, sade den unge herrn plötsligt. Och med en snabb helomvändning försvann han åt samma håll, varifrån han kommit.
Det var herr Povey, en allmänt aktad person, både inne i och utanför butiken, den sängliggande herr Baines’ ersättare, fru Baines’ aldrig svikande hugnad och tröst, källan till och det centrum, varifrån ordningen och lydnaden utstrålade i boden. Det var en sävlig och blyg yngre herre, litet långtrådig och bra nog envis men mycket ärlig och mycket duktig på sitt område. Han gjorde sig föga gällande och var långt ifrån distingerad, han var kanhända litet småaktig och med all säkerhet ganska inskränkt. Men vilken prima kraft han var i butiken! Butiken var otänkbar utan herr Povey. Han hade ej fyllt tjugo år och höll ännu på att läras upp, då herr Baines fick sitt slaganfall, och han hade genast visat, vad han gick för. Han var den ende av biträdena, som låg i huset om nätterna. Hans sovrum låg näst intill principalens, det fanns en dörr mellan båda rummen, och två trappsteg ledde ned från det större till det mindre.
Flickorna kommo åter på fötter, Sophia med Constances hjälp. Det var inte lätt att resa en krinolin, som kantrat, på rätt köl. Båda började skratta nervöst och förläget.
— Jag trodde han hade gått till tanddoktorn, viskade Constance.
Herr Poveys tandvärk hade i två dagar väckt oro i hans lilla värld, och denna torsdag vid middagen, hade man trott sig med säkerhet uppfatta att herr Povey ofördröjligen ämnade bege sig till Bröd:a Oulsnam, tandläkaren i Hillport. Endast torsdagar och söndagar åt herr Povey tillsammans med familjen. Andra dagar spisade han senare, för sig själv, men dock vid herrskapets bord, när fru Baines eller något av biträdena kunde avlösa honom i butiken. Innan fru Baines begav sig åstad för att besöka sin äldre syster i Axe, hade hon framhållit, att herr Povey nära nog »svältfött» sig under de senaste tjugufyra timmarna, och att om han inte ändrade sig, skulle det bli annat av. Han hade i sin lugnaste, mest förnumstiga och affärsmäsiga ton — den ton, som imponerade på alla, vilka som än hörde den — svarat, att han bara ville vänta till torsdag eftermiddag för att bege sig till tanddoktorn och få saken ordentligt skött. Han hade därjämte tillagt, att folk, som sölade med att gå till tanddoktorn, gjorde sig själva en förskräcklig otjänst.
Ingen hade väl kunnat gissa, att herr Povey var rädd för att gå till tanddoktorn. Men så var det i alla fall. Han hade inte vågat anträda vandringen. Detta mönster av sunt förstånd, som av de flesta ansågs höjt över mänskliga svagheter, kunde ändå inte klämma fram så mycket mod, att han tordes ringa på tanddoktorns klocka.
— Så lustig han såg ut, tyckte Sophia. Jag undrar vad han tänkte. Jag kunde inte låta bli att skratta.
Constance svarade ej. Men när Sophia åter satt på sig sina egna kläder och flickorna förvissat sig om, att klänningen till all lycka inte tagit någon skada, tog Constance åter till sin söm, och plötsligt sade hon, med tapisserinålen och lillfingret i vädret alldeles som nyss, då hon betraktat Sophia:
— Jag undrade just, om man inte borde göra något för herr Povey?
— Vad då? frågade Sophia.
— Har han gått tillbaka in till sig?
— Låt oss gå och lyssna, sade den äventyrslystna Sophia.
De gingo ut genom utställningsrummets dörr, förbi foten av trappan, som ledde upp i övre våningen, framåt den långa korridoren, som på mitten avbröts av två försåtliga steg och var belagd med en smal gångmatta, vars parallella bårder tycktes göra den ännu längre. De gingo på tå, tätt tryckta intill varandra. Herr Poveys dörr stod en smula på glänt. De lyssnade — inte ett ljud.
— Herr Povey! Constance lät höra en liten diskret hosta.
Intet svar. Det var Sophia, som sköt upp dörren. Constance gjorde en skyggt tillbakahållande åtbörd mot Sophias bara arm, men hon trippade försiktigt efter Sophia in i det förbjudna rummet. Det var tomt, blott sängtäcket var en smula tillskrynklat, och på det låg en bok: »Det fridsamma sinnets belöning».
— Den fridsamma tandens belöning, fnittrade Sophia lågt.
— Tss! Constance sköt fram läpparna.
Från rummet näst intill ljöd ett entonigt, halvkvävt mummel, som om någon för många är sedan börjat hålla ett föredrag och sedan glömt att sluta och aldrig ämnade sluta. De kände väl till ljudet, och de gingo ut ur herr Poveys rum för att icke störa det. I samma stund uppenbarade sig herr Povey ånyo, denna gång i dörren till vardagsrummet, vid motsatta änden av den långa korridoren. Han tycktes fruktlöst söka fly undan sin tand liksom en mördare söker fly undan sitt samvete.
— Å, herr Povey, sade Constance hastigt — han hade ju kommit på dem, just som de trädde ut ur hans eget rum — vi höllo på att leta efter er.
— För att se, om vi inte kunde göra något för er, ifyllde Sophia.
— Å, nej då, tackar så mycket, sade herr Povey.
Så började han långsamt vandra framåt korridoren.
— Ni var aldrig hos tanddoktorn? sade Constance deltagande.
— Nej, jag var inte det, sade herr Povey, liksom om Constance påpekat ett faktum, som undgått hans uppmärksamhet. Jag tyckte verkligen, att det såg ut att bli regn, och om jag skulle bli våt — ni förstår ...
Stackars, arme herr Povey!
— Ja visst, sade Constance, ni ska naturligtvis akta er väl för fukt och drag. Tror ni inte det vore bra om ni komme och satte er inne i förmaket? Det är en brasa där.
— Jag kan nog klara mig, tack, tack, sade herr Povey. Och efter en liten stund: — Jo tack, jag tror jag ska ta och göra det.
Flickorna gingo åt sidan, så att han kunde komma förbi dem vid början av spiraltrappan, som ledde ned till förmaket. Constance följde efter, och efter Constance följde Sophia.
— Var så god och sitt i pappas stol! bjöd Constance.
Det fanns två gungstolar med pinnryggar och täckta av antimakassar, en på vardera sidan om eldstaden. Den till vänster hette fortfarande »pappas stol», fastän dess ägare inte suttit i den sedan långt före Krimkriget och aldrig skulle sitta där mera.
— Jag tror jag hellre tar den andra, sade herr Povey, för se då får jag brasan på rätta sidan. Och så rörde han vid sin högra kind.
Så slog han sig ned i fru Baines’ stol, lutade ansiktet fram mot elden och sökte lindring för smärtan i dess värme. Sophia rörde om i brasan, varvid herr Povey häftigt drog ansiktet tillbaka. Han kände någonting lätt och varmt på sina skuldror. Constance hade tagit det broderade täcket från gungstolens rygg och bredde på honom det för att skydda honom mot drag. Han opponerade sig ej ögonblickligen och därför blev han hindrad göra vidare motstånd. Gungstolstäcket fångade honom som i en fälla. Det förvandlade honom till en sjukling, och Constance och Sophia till hans sköterskor. Constance drog för draperiet framför dörren ut mot gatan. Intet drag kunde komma från fönstret, ty fönstret var ej »gjort för att öppnas». Ventilationssystemets tidsålder hade ännu ej brutit in. Sophia stängde de båda återstående dörrarna. Och stående vardera bredvid sin dörr tittade flickorna på herr Povey bakom hans rygg, obeslutsamma, men fyllda av en ljuvlig känsla av ansvar.
Situationen var nu helt och hållet förändrad. Det allvarliga i herr Poveys tandvärk, som blev allt mer och mer uppenbart, hade redan utplånat det skrattretande minnet av mötet uppe i utställningsrummet. När man såg på dessa två långa flickor med de kortärmade svarta klänningarna och svarta förklädena, det slätkammade håret och de lugna och värdiga ansiktena, skulle man ha trott dem ur stånd till den minsta avvikelse från en änglalik korrekthet; särskilt Sophia företedde en underbar bild av helgonlik oskuld. Vad tandvärken beträffar, så var dess aktion mot herr Povey tydligen periodisk, den samlade sig småningom och spände i med all ohygglig kraft — ända tills dess makt bröts och herr Povey satt där utmattad och förbi, men för en liten stund smärtfri. Dessa kriser återkommo ungefär en gång i minuten. Och nu, när han vant sig vid de unga flickornas närvaro och genom mottagandet av gungstolstäcket tyst medgivit, att hans tillstånd var abnormt, hängav han sig fritt åt sina kval. Han dolde ingenting av sina lidanden, vilka med all önskvärd tydlighet manifesterades genom plötsliga muskelsammandragningar i ansiktet och krampaktiga ruskningar av gungstolen. Efter en stund, när han låg tillbakalutad och dåsade i eftersvallet av en tandvärksvåg, som nyss brutits, mumlade han med en sjuk mans röst:
— Ni har väl inte några opiedroppar?
Flickorna fingo plötsligt liv.
— Opiedroppar, herr Povey?
— Ja, som jag kunde hålla i munnen.
Han satte sig upp, stel och styv — en ny våg var i annalkande. Den förträfflige unge mannen hade inte längre en tanke på självbehärskning och på vad som passade sig.
— Det står bestämt såna inne i mammas skåp, sade Sophia.
Constance, som bar fru Baines’ nyckelknippa vid sitt skärp, ett högtidligt ansvar, närmade sig något skyggt ett hörnskåp, som hängde inne i vinkeln till höger om den utskjutande öppna spisen, ovanför en hylla, på vilken stod ett stort tekök av koppar. Detta hörnskåp av ek, inlagt med lönn och ebenholts i ett enkelt bårdmönster, var typiskt för rummet. Det passade så väl till den mörkgröna stofttapeten, teköket, gungstolarna med sina broderade täcken, kammarorgeln i rosenträ med en kinesisk tedosa i papjemasché ovanpå, till och med med mattan, säkert den underligaste förmaksmatta, som någonsin funnits, eftersom den var gjord av längder av gångmattan, som sytts ihop kant i kant. Hörnskåpet var redan gammalt i tjänsten, det hade inrymt generationers medicin. Det glimmade mörkt med den äkta patina, som kommer uteslutande av gammalt bruk. Den nyckel, som Constance valde ur sin knippa, liknade skåpet, den hade blivit slät och blanknött med åren; den passade och gick lätt att vrida om fastän med en hård knäpp. Den breda dörren svängde på sina gångjärn lika gravitetiskt som en portal.
Flickorna undersökte skåpets heliga inre, vilket tycktes bebos av en härskara av smånäpna fångar, som skrek högt var och en med sin etikett och med dess fulla styrka och bad att få bli frisläppta och skickas ut i verksamhet.
— Där är den, sade Sophia ivrigt.
Där var den mycket riktigt, en blå flaska med saffransgul etikett. »Användes med försiktighet. Gift. Opiedroppar. Charles Critchlow, M. P. S., ex. apotekare, S:t Lukas’ torg, Bursley.»
De stora bokstäverna skrämde flickorna. Constance tog flaskan ungefär som hon skulle ha tagit en laddad revolver, och hon kastade en blick på Sophia. Den allsmäktiga och allvisa modern var icke tillstädes för att säga dem vad de borde göra. De, som aldrig hade fattat ett beslut, måste nu göra det. Och Constance var den äldre. Skulle detta otäckstyg, vars blotta namn väckte skräck, trots tryckta varningar indrypas i herr Poveys mun? Ansvaret var ohyggligt.
— Kanske jag ändå borde fråga apotekarn? stammade Constance.
Utsikten att få del av de välgörande opiedropparna hade piggat upp herr Povey, hade i själva verket redan genom något slags suggestion till hälften botat hans tandvärk.
— Ånej, sade han. Inte behöver vi fråga herr Chritchlow till råds ... Två eller tre droppar i litet vatten. Han visade stor otålighet att få sina droppar.
Flickorna visste, att antipati härskade mellan apotekaren och herr Povey.
— Det blir nog det rätta, sade Sophia. Nu går jag och skaffar vatten.
Under ungdomliga, ängsliga skrik lyckades de äntligen hälla upp fyra giftigt mörka droppar — en mera än som varit Constances mening — i en kopp, som innehöll litet vatten. Och när de räckte koppen till herr Povey, liknade deras ansikten ett par unga sammansvurnas, som redan ångra sitt djärva företag. De kände sig så gamla, och de sågo så unga ut.
Herr Povey sörplade ivrigt i sig drycken, satte koppen på spiselkransen och knyckte med huvudet åt höger för att dränka den värkande tanden. I denna ställning blev han stående och väntade på att botemedlets ljuva verkan skulle infinna sig. Flickorna vände sig bort av älskvärd grannlagenhet, ty herr Povey fick inte svälja medicinen, och de föredrogo att låta honom ostörd lösa detta delikata problem. När de nästa gång riktade blicken på honom, satt han tillbakalutad i gungstolen med öppen mun och blundade.
— Känns det något bättre nu, herr Povey?
— Jag tror, att jag ska luta mig en liten stund på soffan, blev herr Poveys underliga svar. Och så rusade han upp och slängde sig på tagelsoffan mellan spiseln och fönstret, och där blev han liggande berövad all sin värdighet, ett besegrat djur i grå rock med underliga skört, en mycket flottig väst, ett kavajuppslag späckat med knappnålar och med papperskrage och trångt åtsittande manschetter.
Constance sprang efter honom med gungstolstäcket, som hon försiktigt bredde över hans axlar, och Sophia lade det andra över hans smala små ben, som han dragit upp under sig.
Därpå tittade de på sitt verk med hemliga självanklagelser och de rysligaste, onda aningar.
— Han svalde det nog inte, viskade Constance.
— Han sover i alla fall, sade Sophia litet högre.
Herr Povey sov otvivelaktigt, och hans mun stod vidöppen — alldeles som en butiksdörr. Frågan var nu, huruvida denna sömn var den eviga — frågan var om inte hans lidanden voro slut för alltid ...
Då drog han till med en ohygglig snarkning — den snarkningen tycktes båda olycka ...
Sophia nalkades honom så försiktigt som om han varit en mina, men blev djärvare och tittade in i hans mun.
— O, Con, viskade hon ivrigt till systern, kom, får du se något vådligt lustigt!
I nästa sekund utforskade deras fyra ögon det egendomliga landskap, som utgjordes av herr Poveys mun. I en vrå till höger inne i detta dunkla djup satt en skärva av en tand, som endast genom det svagaste band hängde fast vid herr Povey, så att för varje andetag, då kroppen sakta hävdes och vinden suckade i grottan, skärvan rörde på sig och visade, att dess långa förbindelse med herr Povey led emot sitt slut.
— Den är det, sade Sophia och pekade. Och den är ju alldeles lös. Har du nånsin sett något så komiskt?
Det löjliga i saken hade sövt Sophias farhågor för herr Poveys död.
— Jag ska se efter, hur mycket han har tagit, sade Constance med en underlig förkänsla och gick fram till spiselhyllan.
— Vänta, ska du få se ... började Sophia, men tystnade plötsligt med blicken fäst på symaskinen, som stod bredvid soffan.
Det var en vanlig Howesymaskin. Den hade en liten draglåda för verktyg, och i den lådan låg bland annat en liten tång. Constance, som var upptagen med att lukta på återstoden av brygden för att skapa sig en föreställning om dess dödande kraft, hörde det välbekanta knäppet av den lilla verktygslådan, och så såg hon Sophia närma sig herr Poveys mun med tången.
— Sophia! utbrast hon förfärad. Vad i alla dar tar du dig till?
— Ingenting, sade Sophia.
I nästa ögonblick spratt herr Povey upp ur sitt opierus.
— Det hugger ännu i den, mumlade han.
Det blev en eftertänksam paus, så fortfor han:
— Men den är mycket bättre.
Nå, döden hade han åtminstone sluppit ifrån.
Sophia höll sin högra hand bakom ryggen.
Just då kom en vandrande handelsman utför King Street och ropade ut blåmusslor och hjärtmusslor.
— O! skrek Sophia. Låt oss få musslor till teet! Och hon störtade mot dörren, låste upp och öppnade den utan att bry sig om den risk, som draget kunde medföra för herr Povey.
Den tiden var folk ofta beroende av de kringvandrande gatuförsäljarnas nycker, när det gällde att skaffa hem någon liten läckerhet till teborden, men det var äventyrens tidevarv, då handelns vandrande riddare voro både talrika och företagsamma. Man gick ut på sin trappa, hejdade läckerbiten i förbifarten, gick in, lagade till den och åt upp den alldeles som de gamla britterna gjorde.