Framsida

Arnold Bennet

Systrarna - Bind 2

Översättning av
Karin Jensen

Saga

Tredje boken

Sophia

Enleveringen

Hennes diskret dyrbara dräkt såg något landsortsmässig ut, där hon, färdig att gå ut, väntade i hotellrummet i London den första juli 1866. Men det fanns ingenting av landsort i det vackra ansiktet eller i den på en gång skygga och högdragna hållningen. Och hennes våldsamt klappande hjärta var uppfyllt av bävande förväntan.

Det var Hatfield Hotel vid Salisbury Street, mellan Strand och floden. Både gata och hotell ha nu försvunnit, ha fått lämna rum för de stora byggnadskomplex, som tillhöra Savoy och Cecil, men den luggslitna hatfieldtypen finnes alltjämt kvar. År 1866 ansågs det vara ett ganska bra och modernt genomsnittshotell, trots sina mörka korridorer och krokiga trappor, sina osande talgljus, sina mattor och möbeltyg, där mönstret blekts bort, sin trånga matsal, där tusen idoga flugor åto tillsammans vid ett enda långt bord, sin fräna, instängda luft och den obehagliga känsla det väckte, att smuts dolde sig överallt. Rummets fläckiga och trådslitna sjaskighet bildade en ram, som ännu mer framhöll Sophias ungdomliga skönhet. Hon var det enda däri, som ej var besudlat.

Det ljöd en knackning på dörren, tydligt munter och ogenerad. Men hon tänkte — och med rätta: »Han är nästan lika nervös som jag.» Och i den kväljande oro, som kom över henne, hostade hon och försökte så vinna herraväldet över sig själv. Slutligen var det ögonblick inne, som skulle bli det avgörande för hennes liv, liksom ett fältslag blir det avgörande för ett folks historia. Hennes tankar gledo blixtsnabbt åter över det skede av hennes liv, som bildades av dessa tre sista, otroliga månader.

Hur mycken list hade inte fordrats för att hemma i boden taga emot och gömma Geralds brev och sedan besvara dem! Och ännu riskablare och mera komplicerat var det dubbelspel, som måste övas gent emot den majestätiska mostern i Axe! Besöken på postkontoret i Axe! De tre ljuvliga mötena med Gerald tidigt på morgonen ute vid vattenledningsreservoaren, då han berättat för henne om sitt arv och morbror Bolderos kitslighet och i de mest hänförda ordalag för henne öppnat ett perspektiv av evig lycksalighet! De ångestfyllda nätterna! Så hade hon plötsligt, som i ett slags yrsel, gått in på hans plan, och därefter hade hon gått som i en mardröm med en känsla av att allting omkring henne var overkligt. Den djärva rymningen från mostern hade föregåtts av en sannskyldig störtflod av hårresande lögner. Hur kände hon sig icke till mods vid Knypes station, när hon med blodet uppåt huvudet begärde en biljett till London! Hon kunde ej glömma bärarens på en gång ironiska och medlidsamma blick, när han tog hand om hennes koffert. Så dundrade tåget in på stationen. Hennes ängslan tilltog, när hon såg, att det var packat med folk, och huvudyr och förvirrad hamnade hon i en kupé, där det redan satt sex passagerare. Så rycktes dörren häftigt upp, och konduktörens korta fråga ljöd:

— Varthän? Varthän? Varthän?

Och så kom turen till henne:

— Varthän, fröken?

Hon svarade med knappt hörbar röst:

— Euston! och så rodnade hon häftigt igen.

Och tåget brusade fram över skenorna, och hjulens stadiga dunkande flöt samman med rytmen i frågan inom hennes eget bröst: »Vad gör du här? Vad gör du här?» Och den frågan kunde hon aldrig besvara. Så kom hon till Rugby och måste gå igenom den hemska persen att möta Gerald, när han steg in i kupén. Det blev jämkning och ombyte av platser, och de gjorde ohyggligt pinsamma försök att vidmakthålla ett meningslöst kallprat mitt ibland de andra passagerarna. Och hon fick en känsla av att denna förberedande del av företaget hade kunnat ordnas bättre av Gerald. Och slutligen kom London med sina tusentals droskor, sina häpnadsväckande gator, det bedövande bullret ... Det hela stegrade i oerhörd grad förnimmelsen av overklighet, den föreställningen, att hon omöjligen kunde ha gjort det hon faktiskt gjort, att det icke var hon, som gick dessa nya och hemlighetsfulla öden till mötes.

Och åter blev hon rov för denna på en gång ljuva och plågsamma förskräckelse, som isat hennes hjärta, när hon vid Geralds sida vandrade vidare på sin omöjliga äventyrsstråt. Vem var denna djärva, oförvägna Sohpia? Säkert inte hon.

Knackningen på dörren upprepades något otåligt.

— Stig in! svarade hon blygt.

Gerald Scales trädde in. Trots sin uppsyn av verserad handelsresande, som varit överallt och varit med om allt, var han mycket nervös. Det var hennes enskilda område, som han med hennes samtycke nu beträdde. Han hade tagit rummet blott som en uppehållsort för Sophia under dagens lopp; på kvällen skulle de fortsätta sin resa. I detta arrangemang behövde alltså ej ligga någonting, som var särskilt besvärande. Men det använda tvättstället, en handduk, som låg på en av rottingstolarna, kom honom att känna, att han gjorde intrång, och hans försök att spela ogenerad blevo något ansträngda. Ögonblicket var pinsamt, situationen var mera svårhanterlig, än han föreställt sig.

Han steg fram med konstlad ledighet och kysste henne genom floret. Hon slog det tillbaka med en impulsiv rörelse, och då kysste han henne igen, med större värme, när han märkte, att hennes lidelse brann högre än hans. Detta var första gången som de varit på tu man hand med varandra efter hennes rymning från Axe. Och ändå var han med sin världserfarenhet naiv nog att förvånas över, att han ej förmådde inlägga all passionens glöd i sin omfamning, och han undrade, varför beröringen av henne ej sände en sprittning genom hela hans varelse. Men dessa läppar, som i sådan öm självuppgivelse hårt trycktes mot hans, eggade hans sinnen och tjusade honom genom de tysta löften, som de gåvo.

Han kände den diskreta parfymdoften från hennes slöja, från taftfodret i hennes klänningsliv och — liksom om den vore svept i dessa dofter, på samma sätt som hennes kropp var svept i kläderna — den svaga, rent fysiska utstrålningen från hennes kropp. Hennes ansikte, som han hade på så nära håll, att han kunde se det nästan omärkliga dunet på dessa persikomjuka kinder, var frappant vackert; över de mörka ögonen låg som en ljuv slöja, och han kunde känna, hur det rena och trofasta i hennes själ steg ned till hans. Hon var en smula längre än sin älskade, men hon hade ett sätt att mjukt böja sig bakåt, så att hennes bröst trycktes mot hans, och i stället för att se upp i hennes ögon, mötte han hennes blick ovanifrån. Han tyckte bättre om att det var så; hur välväxt han än var, förblev dock hans obetydliga kroppslängd en öm punkt hos honom.

Hans mod steg i samma mån som hans åtrå väcktes. Hans fruktan försvann, han började känna sig ganska belåten med sig själv. Han hade ärvt tolvtusen pund, och han hade vunnit denna bedårande varelse. Hon var hans fånge, han höll henne tätt intill sig, hade lov att på helt nära håll njuta av denna blomlika hy, hade lov att skrynkla detta mjukt frasande siden. Någonting hos honom hade tvungit henne att offra sin blygsamhet på hans begärs altare. Och solen sken klart. Och därför kysste han henne ännu eldigare, dock med litet grand av en segerherres nedlåtenhet, och hennes glödande gensvar mer än återställde den självtillit, som han hållit på att förlora.

— Nu har jag ingen mer än dig, viskade hon med bortdöende röst.

Hon trodde i sin okunnighet, att en yttring av denna förtroendefulla hjälplöshet skulle behaga honom. Hon förstod ej, att i regeln blir en man mera avkyld därav, ty han märker då, att det älskade föremålet tänker på hans ansvar, ej endast på hans privilegier. Visst är, att Gerald fick sig en kalldusch, utan att han därför kom att dela Sophias uppfattning rörande ansvaret. Han log litet gåtfullt. För Sophia var hans leende ett ständigt förnyat under; därur talade uppsluppen munterhet i förening med ödmjuk bönfallan på ett sätt, som alltid kom henne att duka under för trollkraften. En mindre oskyldig flicka än Sophia hade av detta tjusande, halvt kvinnliga leende kunnat gissa, att med Gerald kunde man göra allt — utom lita på honom. Men för Sophia återstod ännu att lära.

— Är du färdig? frågade han, i det han lade händerna på hennes axlar och sköt henne ett litet stycke från sig.

— Ja, sade hon och uppkallade allt sitt mod.

Deras ansikten voro ännu helt nära varandra.

— Nå, skulle du tycka om att gå och se Dorés tavlor?

Det var ju en ganska enkel fråga! Ett mycket väl funnet förslag för resten! Doré hade börjat bli känd till och med i De Fem Städerna, icke genom sina illustrationer till Balzacs »Contes Drôlatiques» — utan genom sina förfärliga bibliska fantasier. Inom fromma kretsar höll Doré på att rädda konsten undan beskyllningen för fåfänglighet och lättfärdighet. Det var ovtivelaktigt en fin tanke av Gerald att gå och låta den älskade titta på originalen till de färgtryck, som gjort ett så djupt intryck på De Fem Städerna. Det var en tanke, som helgade hela det profana äventyret.

Och dock röjde Sophia tecken till bedrövelse. Hennes färg gick och kom, hennes strupe rörde sig som under fåfänga försök att svälja, och en nervös ryckning gick genom hela hennes kropp.

— Men vi skulle ju ... gifta oss, sade hon med knappt hörbar röst.

Den meningen tycktes kosta henne hela hennes stolthet, men hon var tvungen att yttra den och betala för den.

— Ja visst, sade han hastigt, alldeles som om hon påmint honom om en detalj, som kunnat glömmas bort, det var just det, jag skulle tala med dig om. Det kan inte ske här. Det har blivit någon ändring i stadgarna. Det fick jag reda på först sent i går afton. Men jag har förvissat mig om, att det kommer att gå som en dans inför engelske konsuln i Paris. Och som jag redan köpt biljetterna till vår nattresa, så blir det ju ...

Han tystnade.

Hon satte sig ned på den med en handduk övertäckta stolen, matt i sina knän. Hon trodde vad han sade. Hon misstänkte ej, att han begagnade sig av förförarens klassiska tillvägagångssätt. Det var hans nonchalans, som så förfärade henne. Hade det verkligen varit hans avsikt att anträda denna resa och så liksom i förbigående anmärkte: »Det var så sant — vi kan inte bli vigda, som jag sade dig, i dag klockan halv två»? Trots sin ytterliga ovetenhet och oskuld hade Sophia en mycket hög tanke om sitt eget sunda förstånd och sin förmåga att taga vara på sig själv, och han kunde knappt tro, att han väntade, att hon denna samma kväll skulle fara till Paris med honom utan att vara vigd. Hon såg så ung och oerfaren och ofördärvad ut, att det kunnat väcka medlidande — hjälplös mitt ute i ohyggliga faror. Och dock var hennes huvud fullt av en hopplös förvåning över att man kunnat tro henne vara så naiv ...

Den enda förklaringen måste väl ligga i att Gerald själv i vissa ting var märkvärdigt enfaldig och godtrogen. Han hade inte tänkt efter. Han hade inte tillräckligt satt sig in uti det oerhörda, vartill hon gjort sig skyldig bara därigenom, att hon flytt med honom till London. Hon tyckte det var synd om honom. För första gången fick hon som kvinna ett svagt begrepp om nödvändigheten att hålla skenet uppe, om man i framtiden vill njuta av en oavbruten lycka.

— Det skall nog bli så bra, återtog Gerald i övertalande ton.

— O, nej! utbrast hon. O, nej!

— Varför »o, nej»?

— Vi kan omöjligt fara på det sättet, sade hon.

— Men jag har ju sagt dig, att det skall nog reda sig, invände han. Om vi stannar här och de kommer efter dig ... Och för resten har jag ju redan köpt biljetterna.

— Varför talade du inte om det här för mig förut? frågade hon.

— Hur skulle jag ha kunnat det? knotade han. Vi har ju inte haft en enda minut för oss själva.

Detta var nästan sant. Vigselformaliteten kunde omöjligt ha diskuterats på det överfyllda tåget, ej heller under den brådskande frukosten med ett dussin spetsade öron vid samma bord. Han såg, att han nu åter befann sig på säker mark.

— Nå, visst går det? envisades han.

— Och du talar om att gå och se på tavelutställning! var hennes svar.

Detta hade nog varit en mycket stor blunder. Han förstod, att han begått en dumhet. Och så blev han förargad, alldeles som om hon begått den.

— Min kära flicka, sade han sårad, jag har handlat i bästa mening. Det är inte mitt fel, att lagbestämmelser ändras och tjänstemän äro dumma.

— Du borde ha sagt mig det förut, framhärdade hon med mulen uppsyn.

— Men det fanns ju ingen möjlighet!

I detta ögonblick trodde han nästan, att han verkligen haft för avsikt att gifta sig med henne och att byråkratiska trakasserier hindrat honom från att fullfölja detta lovvärda syfte. Han hade emellertid ej vidtagit den minsta åtgärd i riktning mot äktenskap.

— O, nej, upprepade hon med darrande läppar och tårfyllda ögon. O, nej!

Han förstod att hon hånade hans förslag om Paris-resan.

Illa till mods kom han med långsamma steg närmare henne. Hon varken rörde sig eller såg upp. Hon höll blicken fäst på tvättstället. Han lutade sig ned och viskade:

— Seså! Det går ju så väl för sig. Du reser i damsalongen på ångbåten.

Hon rörde sig ej. Han böjde sig längre ned och snuddade vid hennes nacke med sina läppar. Och hon störtade upp, snyftande och ond. Hon hade varit tokig i honom, och därför hatade hon honom nu av hela sitt hjärta. All ömhet var försvunnen.

— Du understår dig inte att röra vid mig, sade hon häftigt.

För några minuter sedan hade hon räckt honom sina läppar, nu blev hon förolämpad, därför att han snuddat vid hennes nacke.

Han log sitt fadda leende.

— Men du får väl lov att vara förståndig, föreställde han. Vad har jag gjort?

— Nej, det är just det som du inte har gjort, ropade hon. Varför sade du ingenting till mig, medan vi satt i droskan?

— Jag ville ogärna göra dig ledsen just då, svarade han, och det var rena sanningen.

Han hade naturligtvis i det längsta dragit sig för att säga henne, att någon vigsel ej kunde äga rum den dagen. Som han ej var någon professionell förförare av unga flickor, saknade han rutinen att göra en svår sak på ett enkelt sätt.

— Ta nu ditt förnuft till fånga, tösen lilla, fortfor han med en skymt av otålighet. Låt oss gå ut och ha litet roligt! Jag försäkrar dig, att allting kommer att ordna sig i Paris.

— Precis så sade du, innan vi kom till London, genmälde hon sarkastiskt mellan snyftningarna. Och nu ser du själv.

Hennes sarkasm sårade hans fåfänga.

— För all del! muttrade han. Om du inte vill tro vad jag säger ...

Han ryckte på axlarna.

Hon svarade ingenting, men snyftningarna skakade då och då hela hennes gestalt.

Som han läste tveksamhet i hennes ansikte, försökte han på nytt.

— Var glad igen, tösen min! Och torka dina ögon!

Han närmade sig henne. Hon tog ett steg tillbaka.

— Nej, nej, avvärjde hon lidelsefull.

Han hade värderat henne för lågt. Och hon tyckte inte om att bli kallad »tösen min».

— Nå, vad ämnar du göra? frågade han i en ton, som på en gång var lindrigt hånfull och pockande. Hon höll honom ju för narr.

— Jag kan åtminstone säga dig, vad jag inte skall göra, sade hon. Jag reser inte till Paris.

Snyftningarna började nu avtaga i häftighet.

— Det var inte det jag menade, sade han iskallt. Jag vill veta, vad du ämnar göra.

All ömhet från båda håll var nu som bortblåst. Att döma av deras uppträdande mot varandra hade de kunnat uppfostrats från barndomen till att avsky varandra.

— Vad angår det dig? frågade hon.

— Det angår mig på alla sätt, sade han.

— Nå, gå då och ta reda på det!

Det var barnsligt, det var enfaldigt, det var knappast enligt reglerna för en definitiv brytning av ett kärleksförhållande, men det var lika tragiskt allvarligt för det. Anblicken av denna unga flicka, som handlade lika oförnuftigt som en människa i en allvarlig kris, ökade det tragiska i situationen, även om det inte förhöjde det. Och genom Geralds hjärna sköt den tanken, hur idiotiskt det egentligen var att inlåta sig med unga flickor. För hennes skönhet var han nu alldeles blind.

— Gå? upprepade han. Menar du det?

— Visst menar jag det, svarade hon ögonblickligen.

Pultronen inom honom frestade honom att draga fördel av hennes naivitet och hjälplösa stolthet och taga henne på orden. Han kom ihåg den scen, hon ställt till vid gruvhålet, och han sade till sig själv, att hennes fägring ej gick upp mot hennes häftiga lynne, och att han varit en stor dumbom, som någonsin inbillat sig det. Och en ännu större dumbom vore han också nu, om han inte begagnade sig av tillfället att draga sig ur en affär, som utfallit så alldeles mot förväntan.

— Ska jag gå min väg? svarade han med ett kallgrin.

Hon nickade.

— Nå, om det är så, att du befaller mig att gå, så gör jag väl det. Kan jag vara dig till någon tjänst?

Hon antydde, att det kunde han ej.

— Kan jag ingenting göra för dig? Är du säker på det?

Hon rynkade ögonbrynen.

— Ja ... adjö då!

Han gjorde helt om för att gå mot dörren.

— Och du ämnar lämna mig här utan pengar eller någonting? sade hon med kall och skarp röst.

Och hennes hånlöje var vida mer förintande än hans. Det förintade inom honom den sista skymten medlidande.

— Åh, jag ber om ursäkt, sade han, och med ett medvetet uttryck i sitt ansikte räknade han upp fem sovereigns och lade dem på byrån.

Hon slog ned på dem.

— Tror du, att jag vill ta dina förhatliga pengar? bet hon till och rafsade till sig mynten med sina behandskade fingrar.

Hennes första impuls var att slunga dem i hans ansikte, men hon hejdade sig och slängde dem in i en vrå av rummet.

— Tag upp dem! befallde hon honom.

— Nej tack, sade han kort och gick sin väg, i det han slog igen dörren efter sig.

»Jag har varit en stygg flicka», sade hon dystert till sig själv mitt i sitt elände.

Hon såg verkligheten rakt i ansiktet. Men hon ville inte ångra, hon ville åtminstone aldrig sitta på den där stolen. Hon ville inte byta kvarlevorna av sin stolthet mot ett sätt att komma ur den svåraste ödeläggelse, som kunde gå fram över ett människoliv. I den punkten kände hon sig själv. Och så tog hon itu med att söka foga samman och lappa ihop sin stolthet.

Hur det än komme att gå, ville hon inte vända tillbaka till De Fem Städerna. Det kunde hon ej, ty hon hade stulit pengar från moster Harriet. Lika mycket som hon kastat bort i vrån åt Gerald, hade hon snattat från sin moster, fastän det hade varit sedlar. En hemlighetsfull förtänksamhet hade drivit henne till detta steg. Nu var hon glad åt det. Hon skulle ej ha varit i stånd att kasta de spotska orden om pengar i ansiktet på Gerald, ifall hon verkligen behövt pengar. Därför gladdes hon åt sitt brott. Men eftersom moster Harriet med all säkerhet genast upptäckt sin förlust, skulle det brottet för all evighet hindra henne från att vända tillbaka till sin släkt. Aldrig, aldrig skulle hon kunna se på sin mor med en tjuvs ögon!

(Sanningen att säga hade moster Harriet upptäckt stölden och varit förståndig nog att ej nämna ett ord därom för någon. Vetskapen om detta skulle ha vridit om kniven i modershjärtat.)

Hon hade ej den minsta aning om, vad hon borde göra eller kunde göra. Blotta tanken på att våga sig ut ur hotellrummet skrämde henne. Hade Gerald lämnat kvar hennes koffert ute i hallen? Naturligtvis hade han det. En sådan fråga! Men vad skulle hon taga sig till? London ... London hade endast bländat och förvirrat henne. På egen hand kunde hon ingenting företaga. Hon var lika hjälplös som en kanin på en stadsgata. Hon drog undan en flik av gardinen och skymtade en bit av Themsen. Det var oundvikligt att hon började tänka på självmord, hon kunde ej tro, att någon flicka någonsin trasslat till det på ett mera förtvivlat sätt åt sig ... »Jag kan smyga mig ut på natten och dränka mig», tänkte hon på fullt allvar. »Det vore rätt och lagom åt Gerald!»

Och hon började åter sakta gråta utan att snyfta.

II

Gerald Scales vandrade framåt Strand och stirrade upp emot de höga, smala husen, vilka lågo där så hopträngda invid varandra, som om de osorterade packats ihop av en packmästare, som bara tänkt på att få rum med så mycket som möjligt.

Ja, nu var han ifrån det hela. Hon hade befallt honom att gå, och han hade gått. Hon hade pengar till hemresan, hon hade bara att använda sitt lilla förstånd. Nu fick hon sköta sig själv. Han skulle fara till Paris ensam och söka sig andra förströelser. Det var ju vansinne av honom att tro, att Sophia någonsin skulle ha passat honom. Inte i en sådan familj som den baineska kunde han vänta att få tag i en idealisk älskarinna. Nej, där hade han huggit i sten. Det hela var ju galenskap. Och hur nära var det inte, att hon narrat honom att begå en ohjälplig dårskap! Åh nej ... Man aktar sig. Han hade inte släppt efter på sin värdighet.

Så sade han till sig själv. Men hela tiden blödde både hans värdighet och hans stolthet, och från dem droppade osynligt blod hela vägen framåt Strands trottoarer.

Han var åter inne på Salisbury Street. Han föreställde sig henne uppe på hotellrummet. Förbaskat! ... Han längtade efter henne. Han längtade efter henne med mycket stark åtrå. Det förargade honom att tänka på, att han blivit lurad. Det förargade honom att tänka på, att hon skulle förbli obefläckad. Och han fortsatte med att måla ut henne för sig i det där förbannade hotellrummets hetsande ensamhet.

Nu gick han utför Salisbury Street. Han ville helst inte gå utför Salisbury Street, men här var han nu i alla fall.

— Fan också, mumlade han. Har man tagit fan i båten, är man nog tvungen att ro honom i land.

Han var utom sig. Han var redo att betala hur mycket som helst för att kunna säga till sig själv, att han utfört det han föresatt sig.

— Min fru har väl inte gått ut? frågade han portieren nere i hallen.

— Jag vet inte riktigt, sir, jag tror inte det, svarade portieren.

Fruktan för att Sophia redan gått sina färde höll på att göra honom sjuk. När han såg, att kofferten stod kvar, fattade han mod och sprang uppför trappan.

Han såg henne, ett mörkt, tillskrynklat, hopkrupet stycke mänsklighet, halvt på, halvt nedanför sängen, avtecknade sig mot det blåvita överkastet. Hennes hatt låg på golvet, och det prickiga floret släpade efter den. Denna syn tycktes honom vara den mest rörande han någonsin skådat, fastän hon höll ansiktet dolt. Han glömde allt utom den djupa och sällsamma sinnesrörelse, som fick makt med honom. Han nalkades sängen. Hon rörde sig ej.

När Sophia hörde, att någon kom in, och förstod, att det måste vara Gerald, tvang hon sig till att förbli orörlig. Ett vilt, strålande hopp tändes inom henne. Hon uppbjöd all sin viljekraft för att ej flytta på sig, men hon förmådde ej kväva en snyftning, som legat på lur i hennes strupe.

Ljudet av hennes snyftning lockade tårar i Geralds ögon.

— Sophia! sade han bedjande.

Men hon rörde sig ej. Ännu en snyftning skakade henne.

— Nå, som du vill då, sade Gerald. Vi stannar i London, tills vi hinner bli vigda. Jag ska styra om det. Jag ska söka reda på ett trevligt pensionat åt dig, och jag ska säga åt folk, att du är min kusin. Jag ska bo kvar på det här hotellet, och jag kommer och hälsar på dig varenda dag.

Tystnad.

— Tack! sade hon omsider, halvkvävd av gråt. Tack!

Han såg, att hennes lilla behandskade hand sträcktes ut mot honom likt ett känslospröt, och han fattade den, föll på knä och tog henne klumpigt om livet. Hur det var, vågade han inte kyssa henne ännu.

En intensiv känsla av lättnad började långsamt arbeta sig fram hos dem bägge två.

— Jag ... jag ... jag försäkrar ...

Hon ville säga någonting, men resten av meningen kvävdes av snyftningarna.

— Vad? Vad ville du säga, käraste? frågade han ivrigt.

Hon gjorde ännu en ansträngning.

— Jag försäkrar, att det hade varit mig omöjligt att resa till Paris med dig utan att vi vore gifta, lyckades hon till sist få fram. Alldeles omöjligt.

— Nej, nej, tröstade han henne. Det är klart. Det var jag, som hade orätt. Men du förstod inte, hur jag kände det ... Sophia, nu är det ju bra igen, inte sant?

Hon satte sig upp och kysste honom riktigt.

Gerald hade åter blivit fullkomligheten i hennes ögon! Han var inkarnationen av godheten och hedern. Och för honom var hon åter den idealiska älskarinnan, som snart även skulle bli hans hustru. När han inom sig hastigt genomgick de mått och steg, som han behövde vidtaga för att få en vigsel till stånd, sade han om och om igen till sig själv, inne i någon avlägsen vindling av hjärnan: »Jag skall äga henne! Jag skall äga henne.» Han gjorde ej den reflexionen, att denna ömtåliga telning av den baineska stammen, som omedvetet hämtat styrka ur den samlade kraften hos många hederliga och ärbara släktled, tillfogat honom ett nederlag.

Efter teet, då Gerald kände sig nöjd med sig själv och hela världen, infriade han verkligen sitt löfte och installerade Sophia i ett oklanderligt pensionat i Westminster, nära Abbey. Hon förvånades över hur ledigt han ljög för värdinnan om henne och om deras förhållanden i allmänhet. Han fann också en kyrka och en präst alldeles i närheten, och efter en halvtimme hade de formaliteter, som föregå en laglig vigsel, tagit sin början.