I.

»Sväng dig runt ett tag, pojke! Jo du ser just skön ut! Vad är det för prästkåpor ni har på er? Går ni alla så där utspökade i akademin?»

Med dessa ord mötte den gamle Bulba sina båda söner, vilka hade besökt seminariet i Kijev och nu återvänt till fädernehemmet.

Sönerna hade just stigit ned från hästryggen. Det var två kraftigt byggda ynglingar; de tittade ännu en smula förläget under lugg, alldeles som det anstår två nyss från skolbänken komna djäknar. Deras friska anleten visade den första fjuniga ansatsen till skägg, ännu orört av varje rakkniv. Faderns mottagande hade alldeles förbryllat dem, och de stodo orörliga, med ögonen sänkta mot marken.

»Nej låt mig nu syna er i sömmarna», fortsatte han och svängde dem fram och tillbaka. — »Såna långa rockar ni har på er! Det var hin till rockar! Maken har världen nog inte sett förut. Men försök springa bara! Jag vill se om ni inte trasslar in er och stupar på näsan.»

»Gör inte narr av oss, farsgubbe!» sade äntligt den äldste av dem.

»Ser man på, vilken högfärdig ungtupp! Varför skulle man inte få göra narr av er?»

»Därför, ser du ... Du är visserligen far min, men om du inte slutar upp med det där — vid Gud, så klämmer jag till dig!»

»Vadförnågot? Jo du är just en snygg son! Vadförslag — din egen far?» sade Taras Bulba och vek av förvåning några steg bakåt.

»Ja, låt så vara att du är min far. Då man kränker mig, frågar jag inte efter vem det är.»

»Så. Och hur vill du slåss med mig? Tar vi till knytnävarna?»

»Ja, hur som helst.»

»Nå, så låter vi det gå för knytnävarna», sade Bulba och kavlade upp ärmarna. »Jag skall nog ta reda på, hur du sköter dina nävar!»

Och i stället för omfamningar efter den långa skilsmässan började far och son överhopa varandra med haglande knytnävsslag, än i sidan, än i korsryggen, än i bröstet; ibland drogo de sig tillbaka och mätte varandra med ögonen, så gingo de an på nytt.

»Nej titta, gott folk! Gubben har mist förståndet, gubben är galen!» ropade den bleka, intorkade och goda modern, som blivit stående på tröskeln och ännu ej hunnit omfamna sina dyrbara söner. — »Här kommer barnen hem, på mer än ett år har vi inte sett dem, och han — han tar emot dem med hugg och slag!»

»Ja, han slåss så det är en fröjd!» skrek Bulba och höll upp. »Präktigt, vid Gud!» fortsatte han och ordnade sina kläder litet, »bättre har jag aldrig varit med om. Det blir en bra kosack! Och välkommen nu då, pojken min! Kom hit, så får vi kyssas!»

Och far och son började kyssas.

»Bra gjort, min pojke! Se så skall du knåda om alla, ge inte efter för någon! Men i alla fall har du spökat ut dig som en narr: vad är det för ett rep som dinglar där? — Och du, din dummerjöns, varför står du där och hänger med armarna?» vände han sig till den yngre. »Varför slåss inte du med mig, din valp?»

»Jo det fattades bara!» sade modern, som just hade omfamnat den yngre sonen. »Har någon hört att ett barn skulle slå sin egen far! Och det är just rättan tid för sånt där prat: gossen är liten ännu, lång väg har han rest, han är säkert trött ... (Denna gosse var över tjugo år och mätte sex fot); han borde vila sig nu och få något till bästa, men hans far vill tvinga honom att slåss!»

»Nå, du tycks vara blöt av dig», sade Bulba. »På gumman ska ni inte höra, pojkar: hon är ett kvinnfolk, hon har inte något förstånd. Varför skulle ni klemas bort? Ett fritt fält och en god häst — det är allt vad ni behöver! Se på den här sabeln: den är er mor! Det är bara smörja, alltihop man har proppat i skallen på er. Akademin och alla de där böckerna och skrifterna och filosoferna och fan vete vad det allt heter — jag gör en konst i alltsammans!»

Här använde Bulba ett uttryck, som är omöjligt på tryck.

»Se därför är det bättre att jag redan nästa vecka skickar er till saporoglägret^a. Där lär man sig en vetenskap som duger! Det är en skola det. Bara där kan ni få förnuft i huvudet på er.»

»Och ska de bara få stanna hemma en vecka?» sade den magra gamla modern med tårfyllda ögon. »Inte få de ha litet trevligt, stackars barn, inte hinner de känna sig hemma i sitt föräldrahus, och jag skall inte få se mig mätt på dem en gång!»

»Nog, nog med ditt gnäll, gumma! En kosack är inte till för att kela med kvinnfolk. Du ville väl helst gömma dem bägge två under kjolen, och sedan satte du dig på dem som en höna på sina ägg. Men raska på nu och ställ fram på bordet allt vad huset förmår. Plättar, honungskakor, vallmobakelser och annat krimskrams behövs inte. Nej, ge oss ett helt får, eller ge oss en get och därtill fyrtiårigt mjöd! Och duktigt med brännvin — inte sånt med russin och andra påhitt, utan klart och skummande brännvin, som susar och skvalpar som fan satt i det.»

Bulba förde sönerna in i stugan. Två nätta tjänsteflickor, behängda med halskedjor av dukater, höllo som bäst på att städa därinne, men avbröto och löpte flinkt sin kos. De blevo synbarligen förskräckta över de unga herrarnas ankomst, eller också ville de helt enkelt hålla fast vid sin kvinnliga sed: att ge hals och taga huvudstupa till flykten vid blotta anblicken av en mansperson, och sedan länge gömma huvudet skamset i ärmen.

Stugan var smyckad enligt dåtida smak, varom levande minnesmärken finnas bevarade blott i visan och i de folkliga ballader, vilka fordom i Ukrajna sjöngos av blinda gråhåriga gubbar till de sakta knäpparna av banduran^b, medan åhörarna skockade sig omkring för att lyssna — allt vittnande om smaken under denna hårda och krigiska tid, då Ukrajna bjöd det första blodiga motståndet mot unionen^c.

Rummet var bestruket med en ljus lerjordsfärg. På väggarna hängde sablar, nagajkor^d, fågelsnaror, fisknät och bössor, sinnrikt tillverkade kruthorn, ett gyllne betsel och ett silverbeslaget grimskaft. Fönstren voro små, med runda skumma rutor, sådana man numera finner endast i urgamla kyrkor och genom vilka man kan blicka blott om man lyfter ut den lösa fönsterramen. Posterna runt dörrar och fönster voro strukna i rött. På hyllor i vrårna stodo uppradade fajanskannor, flaskor av grönt och blått glas; mångahanda silverstop och förgyllda brännvinsbägare av alla slags härstamning: venetianska, turkiska, tjerkessiska, — de hade hamnat i Bulbas stuga från de mest olika håll, i tredje och fjärde hand, vilket var mycket vanligt under denna avlägsna tid. Bänkar av björk löpte runt hela rummet; ett ofantligt bord stod under helgonbilderna i den del av stugan som användes av folket; en bred fristående ugn med utsprång och avsatser och belagd med brokiga kakel stod och tronade mitt emot.

Allt detta var välbekant för våra båda ungdomar, som varje år hade vandrat hem till ferietiden — vandrat, ty de ägde ännu inga hästar, och det var ej brukligt att låta skolynglingar färdas ridande. De ägde blott sina långa hårtofsar, dem första bästa beväpnade kosack kunde ostraffat rycka i. Först nu vid deras utträde ur seminariet hade Bulba sänt dem två unga hingstar ur sin hästhjord.

För att fira sina söners återkomst hade Bulba inbjudit alla anträffbara anförare och officerare; och då två av dem jämte hans gamle kamrat esaulen^e Dmitro Tovkatsch infunno sig, föreställde han genast sina söner med följande ord:

»Se här har ni ett par raska pojkar! De skall i rappet skickas till Sitsch.»

Gästerna lyckönskade såväl Bulba som de båda ynglingarna och sade dem, att det gjorde de rätt i och att det icke fanns en bättre läroanstalt för en ung man än saporogernas Sitsch.

»Och nu, mina herrar bröder», sade Bulba, »kan var och en sätta sig till bords var han behagar. Men först och främst ska vi läska oss med gorjelka^f, gossar små!... Gud välsigne er! Skål, pojkarna mina — skål, Ostap, och du med, Andreas! Give Gud er ständig lycka i krig! Måtte muhammedaner och turkar och tatarer få stryk av er; och om polackerna hittar på något sattyg mot vår rena tro, så måtte de med få stryk! Nå, opp med glaset; hur smakar gorjelkan? Och hur heter gorjelka på latin? Jojo, pojke, romarna var träskallar: de visste inte ens att det fanns gorjelka i världen. Hur var det nu han hette, den där som skrev latinska verser? Jag är inte så lärd i skriften, därför minns jag inte riktigt — hette han Horatius, vasa?»

»Nej hör på farsgubben», tänkte för sig själv den äldre sonen, Ostap, »allt vet den gamla göken, och ändå gör han sig till.»

»Jag tänker arkimandriten inte ens lät er lukta på gorjelka», fortsatte Taras. »Och medge det, pojkar, ni blev duktigt basade med björk och färska körsbärskvistar på ryggen och på allt övrigt som en kosack äger och har? Eller kanske fick ni er rentav med piskan, eftersom ni allaredan har blivit så spränglärda? Inte bara på lördagarna, utan det vankades väl också på onsdagar och torsdagar, vasa?»

»Vad lönar det att påminna om den saken, far», svarade Ostap kallblodigt, »det där har varit och farit.»

»Kom nu någon och försök göra om det!» sade Andreas, »försök bara röra vid mig! Olycklig den usling till tatar, som råkar i nävarna på mig: han skall allt få veta vad en kosacksabel är för någonting!»

»Bra sagt, pojke, så skall det låta! Om vi har kommit så långt, så rider jag själv med er — vid Gud om jag inte gör det! Vad i helvete har jag här att vänta på? Är det ett anständigt göra för mig att ligga här och så bovete, vakta gården, passa får och svin och kela med gumman min? Nej, låt henne sörja ihjäl sig om hon behagar: jag är kosack, tocket strunt anstår mig inte! Vad gör det att vi inte ha krig? Jag far med er till saparogerna i alla fall — för att ha roligt.»

Och den gamle Bulba eldade upp sig alltmera, tills han slutligen nådde kokpunkten, sprang upp från bordet med bjudande min och stampade i golvet.

»I morgon far vi! Varför skulle vi söla? Med vilken fiende kan vi här ta ett nappatag? Vad har vi för fröjd av den här eländiga kåken? Och de här muggarna? Smörja är det, alltihop!»

Med dessa ord började han gå bröstgänges tillväga mot flaskor och krus.

Den arma hustrun, som var van vid dylika tilltag av mannen, satt på sin bänk och stirrade sorgmodigt framför sig. Hon vågade icke säga något; men då hon hörde detta hårda beslut, som var så fruktansvärt för hennes modershjärta, kunde hon ej hålla tårarna tillbaka. Hon kastade en blick på sina barn, från vilka hon så snart skulle skiljas — och ingen hade kunnat skildra den stumma smärta, som bävade i hennes ögon och i de krampaktigt sammanpressade läpparna.

Bulba var fruktansvärt nackstyv. Han var en av dessa karaktärer, som kunde utvecklas blott under det tunga femtonde seklet i ett halvt nomadiskt hörn av Europa, då hela det tidigare Sydryssland var övergivet av sina furstar och härjades och brändes till grunden av de oemotståndliga mongoliska horderna; då den människa, som mist hus och härd, hade intet annat övrigt än sitt förtvivlade mod; då han byggde på nytt på de rykande ruinerna, omgiven av fientliga grannar och evigt hotande faror, och alldeles glömde att det finnes någonting i världen som kallas fruktan; då det fordom så fredliga slaviska sinnelaget hade slagit ut i krigisk låga och kosackdömet hade uppstått — detta fylliga, obändiga uttryck för den ryska folksjälen —, och då varje lämplig plats på flodstränder och vid vadställen, på brinkar och stup hade blivit befolkad med kosacker, vilkas antal ingen visste, och vilkas oförvägna förtroendemän svarade sultanen, som anhållit att få veta deras mängd:

»Vem kan räkna dem? Hela stäppen är beströdd med dem; var det blott finns en kulle, där finns en kosack.»

Detta var verkligen ingen alldaglig yttring av den ryska styrkan: nödens hårda flinta hade tänt denna flamma i folkets bröst. I stället för de tidigare förläningarna och små städerna, som vimlade av jägare och jakthundar, i stället för småfurstarna, som lågo i fejd med varandra och köpte och sålde sina städer, uppstodo hotfullt befästa bosättningar, sammansvetsade av den gemensamma faran och det gemensamma hatet mot de hedniska rövarna. Vi veta alla av historien, hur kosackernas beständiga kamp och rolösa liv räddade Europa från att kastas överända av de vilda asiatiska anstormningarna. De polska konungarna hade gjort sig till herrar över dessa vidsträckta landsträckor efter de tidigare feodala furstarna, och ehuru de voro alltför avlägsna och svaga, insågo de likväl kosackernas betydelse och fördelarna av deras krigiska vakttjänst. De uppeggade dem och understödde denna tingens ordning. Under deras fjärran överhöghet förvandlade de ur kosackernas egen mitt utvalda hetmanerna de enskilda byalagen till verkliga militära förband och förvaltningskretsar. Det var ingen ordnad stående här; dylikt kände ingen till: men i händelse av krig och allmänt uppbrott voro alla till häst och i full rustning inom åtta dagar, icke längre. Av konungen fick man blott en dukat i sold per man. Inom två veckor stod där på benen en vida ansenligare här än några rekrytutskrivningar hade kunnat hopbringa. När fälttåget var till ända, drog varje krigare hem till sin åker och äng, till sina Dnjepr-vatten och sitt fiske, sysselsatte sig med handel och ölbrygd och levde som fri kosack.

Med rätta voro utlänningarna den tiden förundrade över kosackens ovanliga mångsidighet. Det fanns icke ett hantverk som han ej begrep sig på: han destillerade brännvin, byggde vagnar, tillverkade krut, utförde järnarbeten och finsmide; och till på köpet kunde han konsten att slå dank, supa och svira som bara ryssen kan det. Vad han än företog sig, alltid var han i sitt ässe.

Utom de inregistrerade kosackerna, vilka i fall av krig voro skyldiga att inställa sig, kunde man när som helst vid trängande behov kalla samman hela skaror av frivilliga. Det behövdes blott att esaulerna visade sig på bytorgen, bestego en lastvagn och ropade med fulla lungor:

»Hej där, ni bryggare och brännvinstrattar! Har ni inte kokat nog med öl redan och masat er på ugnen och gött flugorna med er fläskiga kropp! Opp allesammans, här kan ni vinna ära och riddarrykte! Hej där, ni plöjare och såningsmän och fårskötare och kvinnogiljare — har ni inte traskat tillräckligt efter plogen redan och lortat ner era gula bondskor och slagit lovar kring era kvinnfolk och förspillt er ridderliga kraft! Det är tid på att ni tänker på er kosackära!»

Dessa ord verkade som gnistor i fnöske. Plöjaren bröt itu sin plog, brännarna och ölbryggarna slogo sönder sina tunnor och kar, hantverkaren och handelsmannen läto hantverk och handel fara för hin i våld — och allt som liv och anda hade steg till häst. Med ett ord, den ryska folksjälen lyfte sig här med breda vingslag och visade sig i respektingivande gestalt.

Taras var en av de ursprungliga, gamla befälet. Han var helt och hållet skapad för krig och utmärkte sig genom sin karaktärs råa rättframhet. Den tiden började polskhetens inflytande redan göra sig gällande bland den ryska adeln. Många hade redan antagit polska seder; de utvecklade lyx, höllo sig med stor betjäning, falkar och jakthundar, och gåvo lysande fester. Detta föll icke Taras i smaken. Han älskade kosackens enkla liv och råkade i gräl med dem av sina kamrater, vilka visade någon lutning åt det warschauska hållet — han kallade dem de polska panernas betjänter. Alltid lika orolig och till tagsen, betraktade han sig som den rättrogna^g kyrkans naturliga försvarare. På eget bevåg begav han sig till de byar, där man klagade över arrendatorernas förtryck eller över att man hade satt tull på allt upptänkligt, och omgiven av sina kosacker höll han räfst. Han kungjorde som sin regel, att det i tre olika fall beständigt var tillåtet att draga sabeln: om kommissarierna inte visade tillbörlig respekt för en ålderman och underläto att taga mössan av; om man skämtade med den rätta tron och icke höll förfädrens seder i helgd; och om motståndarna voro hedningar och turkar, mot vilka han alltid ansåg det berättigat att lyfta vapen i namn av kristenhetens ära.

Nu gladde han sig på förhand vid tanken, hur han skulle komma till Sitsch med sina båda söner och säga: »Se, så granna pojkar jag skänker er!» — hur han skulle föreställa dem för alla sina gamla, i många strider härdade kamrater, och hur han skulle få åse deras första bedrifter i vapenbruk och dryckeskamp, vilket senare han jämväl ansåg höra till de främsta ridderliga dygderna. Ursprungligen hade hans avsikt varit att låta dem fara på egen hand; men vid åsynen av deras friska manbarhet och deras ståtliga kroppsliga skönhet råkade hans krigiska själ i brand. Han beslöt att själv fara med, och detta redan följande dag. Något annat skäl härtill hade han ej än sin egensinniga vilja.

Han började redan stöka med förberedelserna: han utdelade befallningar, han valde ut hästar och rustningar åt sina unga söner, synade både stall och visthus och bestämde vilka tjänare som skulle ledsaga dem. Sitt befäl överlät han åt esaul Tovkatsch jämte en uttrycklig order att ögonblickligen infinna sig med hela regementet, om han blott sände något bud från Sitsch. Oaktat ruset ännu surrade i hans huvud, glömde han likväl ingenting — icke ens en befallning att vattna hästarna väl och ge dem ett mål av bästa vete i krubban. Uttröttad återvände han sist från sitt stökande.

»Nå, barn, nu är det tid att sova; i morgon får vi fortsätta efter Guds behag. Men ingen får bädda åt oss! Vi behöver inte någon säng, vi sover ute i natt.»

Natten hade helt nyss hunnit famna himlen; men Bulba lade sig alltid tidigt. Han sträckte ut sig på en matta och svepte in sig i en fårskinnspäls, ty nattluften var ganska kylig, och Bulba tyckte om att täcka in sig varmare, när han var hemma. Han tog snart till att snarka, och exemplet följdes av hela hans hus; varenda själ, som låg i de olika vrårna, stämde upp en ljudlig natthymn. Framom alla nattvakten, ty han hade druckit mest av allihop med anledning av de unga herrarnas hemkomst.

Endast den stackars modern sov icke. Hon hade hukat sig ned över sina dyra söners huvudgärd, där de lågo bredvid varandra; hon strök med en kamm genom deras unga, ostyriga lockar och vätte dem med sina tårar. Hon såg på dem med hela sin själ, med varje känsla hon ägde; hela hennes väsen förvandlades till denna blick, men hon kunde ej se sig mätt på dem. Hon hade närt dem vid sitt eget bröst, hon hade vaggat och fostrat dem — och blott för ett ögonblick skulle hon få se dem hos sig!

»Mina barn, mina kära barn! Vad skall hända er, vad väntar er?» sade hon, och tårarna runno ned i rynkorna, som vanställt hennes en gång vackra ansikte.

Ja, hon var verkligen beklagansvärd, som varje kvinna på denna råa tid. Blott ett ögonblick hade hon levat av kärlek, i den första ungdomens och lidelsens glöd; så hade hennes barska förförare slängt henne åt sidan för sabeln, kamraterna och flaskan. Hon hade sett sin man två-tre dagar under året, och sedan hade det gått år ibland utan ett livstecken från honom. Och när de så råkades ånyo och bodde tillsammans — vad hade livet varit för henne? Förolämpningar, ja till och med slag hade hon fått utstå; de smekningar henne förunnats, gåvos bara av gunst och nåd. Hon var ett sällsamt främmande väsen i denna samling av ogifta krigare, vilka det vilda saporoglivet hade förlänat sin karska kolorit. En glädjelös ungdom var hennes enda minne; hennes friska kinder och vackra bröst hade okyssta vissnat och blivit betäckta med förtidiga rynkor. Hela hennes kärlek, all hennes innerlighet, allt vad en kvinna äger av lidelsefull ömhet — allt hade hos henne pressats hop i moderskärleken.

Nu satt hon där och krökte sig med glödande ömhet över sina barn, som en stäppmås vid sitt bo. Hennes söner, hennes dyra söner skulle man taga ifrån henne — för att hon kanske aldrig skulle återse dem! Vem vet, kanske klyver en tartarsabel redan i första drabbningen deras huvud, och hon kommer aldrig att få veta var deras kroppar ligga kastade, ett byte för rovfåglarna. Och ändå ville hon giva sitt liv för varje deras blodsdroppe ...

Snyftande såg hon in i deras ögon, fastän den oemotståndliga sömnen redan började sluta dem. — »Kanske», tänkte hon, »skjuter Bulba upp avresan på ett par dagar, sedan då han nyktrat till; kanske var det för att han druckit så mycket som han ville så fort i väg.»

Redan länge hade månen från sin himmelska höjd belyst gården med de sovande, de täta videsnåren och det höga stäppgräset, i vilket den omgivande palissaden drunknade. Men alltjämt satt hon kvar vid sina dyra söners huvudgärd, hon tog ej blicken från dem ens för en minut och tänkte ej på sömn. Redan vädrade hästarna gryningskylan, slutade äta och lade sig alla i gräset. De översta bladen i videtopparna började skälva, och efter hand smög sig skälvningen från blad till blad allt lägre ned mot marken. Hon satt kvar till morgonen, någon trötthet kände hon icke och önskade blott innerst, att natten hade varat mycket längre. Men ute från stäppen hördes redan den ljudliga gnäggningen av en unghingst, och röda strimmor flammade på himlen.

Plötsligt vaknade Bulba och sprang upp. Han mindes utmärkt väl vad han hade befallt i går.

»Opp med er, pojkstövlar, det är nog med sömnen nu! Raska på, gå och vattna hästarna! Och vad gör käringen här? (Så kallade han vanligen sin hustru.) Rappa dig, käring, och gör i ordning mat åt oss: vägen är lång.»

Den arma gumman hade nu berövats sitt sista hopp. Bedrövad gick hon in i stugan. Medan hon under tårar tillagade morgonmålet, utdelade Bulba sina befallningar, stökade i stallet och sökte fram de rikast smyckade rustningarna åt sina söner.

På ett ögonblick förvandlades djäknarne från topp till tå. I stället för de tidigare smutsiga stövlarna stodo de nu i sådana av saffian med silverbeslagna sulor; byxorna, vida som Svarta havet och med tusen skrymslen och veck, höllos uppe av ett gyllene bälte; i det hängde långa remmar med tofsar och annat pynt för tobakspipan. En kosackrock av purpurrött kläde, bjärt som elden, pressades ihop av en stickad gördel, i vilken lågo instuckna utsirade turkiska pistoler; och en lång sabel skramlade kring fötterna på dem. Det föreföll som om deras ännu så föga brynta ansikten hade blivit vackrare och blekare; den unga mörka mustaschen framhävde nu tydligare deras ljusa hy och kindens friska ynglingafärg; de voro vackra att se i sina svarta fårskinnsmössor med gyllne snodd. Arma moder! Då hon såg på dem, fick hon ej fram ett ord, och tårar stodo i hennes ögon.

»Nu är allting färdigt, pojkar», sade Bulba slutligen. »Vi behöver inte söla längre. Men nu skall vi alla på kristligt vis slå oss ned före avfärden.»

Alla satte sig, även drängarna, som respektfullt hade stått vid dörren.

»Och nu mor, välsigna dina barn!» sade Bulba. »Bed Gud att de måtte strida tappert, alltid bevara sin ridderliga ära okränkt och alltid försvara den kristna tron — om inte, må de gå under så att ej ett spår av dem blir kvar på jorden! Kom till er mor, barn: modersbönen frälser både på land och vatten.»

Den stackars modern omfamnade dem, tog fram två små helgonbilder och hängde dem snyftande kring deras hals.

»Måtte den heliga Guds Moder ... bekydda er. Glöm inte, barn ... er mor ... Låt höra av er någon gång ...»

Mera fick hon ej fram.

»Nu i väg, gossar!» sade Bulba.

Vid trappan stodo de sadlade hästarna. Bulba svingade sig upp på sin »Belsebub», som rasande försökte skaka ifrån sig, när den kände bördan av tio pud på sin rygg; ty Taras var utomordentligt tjock och tung.

Då modern såg att även sönerna sutto i sadeln, kastade hon sig in till den yngre, i vars drag ett hjärtligare uttryck stod skrivet. Hon grep i hans stigbygel, hon klamrade sig fast vid hans sabel och ville ej släppa honom ur sina armar. Hennes ögon stodo vidöppna av förtvivlan. Två kraftiga kosacker togo henne varsamt bort och förde henne in i stugan. Men i samma ögonblick ryttarna passerade gårdsporten, sprang hon åter fatt dem. Lätt som en hind, med en snabbhet som var otrolig vid hennes ålder, ilade hon ut genom porten, hejdade med oemotståndlig kraft den ena hästen och omfamnade sin son med en krampaktig, sanslös häftighet.

Hon blev åter bortförd. —

De unga kosackerna redo dystra bredvid sin fader och höllo tillbaka tårarna, rädda att röja sitt inre för honom. Men även han å sin sida föreföll något fördystrad, fastän han gjorde allt för att dölja det.

Det var en grå dag; grönskan skimrade stickande bjärt; fåglarna kvittrade på något sätt oharmoniskt. Då de ridit ett stycke, sågo de sig om. Deras hus hade likasom sjunkit i jorden, ovan marken syntes blott tvenne små skorstenar och topparna av de träd, vilka de i barndomen klättrat i som ekorrar. Ännu utbredde sig framför dem den äng, på vilken deras livs historia skymtade förbi — ända från den tid, då de tumlade om i dess daggiga gräs, till den ålder, då de där brukade vänta den mörkögda kosackflickan, som skyggt kom smygande på sina friska snabba fötter.

Men nu sträckte sig bara brunnssvängeln mot himlen, med det i toppen fastgjorda kärrhjulet; och snart därpå växte den tillryggalagda slätten till ett berg, som skymde allting där bortom ...

Farväl, barndom och barndomslekar och allt därborta — farväl!