Min barndom
är översat från engelska av Tora Bergengren efter

The Curse of the Clan

Copyright © 1977, 2017 Maksim Gorkij og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711664018

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Maksim gorkij (1868-1936)

Maksim Gorkij är pseudonymen för Aleksej Maksimovitj Pesjkov, född i Nizjnij Novgorod 1868 som son till en tapetserare. Hans uppväxtår - oförgätligt skildrade i Min barndom - är den ryske proletärpojkens. Under bistra och hemlösa år - som springpojke, som kökspojke på en volgaångare, som sjåare och sockerbagarlärling i Kazan och som stationskarl - fick han direkt och hårdhänt erfarenhet av människor och förhållanden i sitt hemland. Efter irrfärder och brokiga äventyr i sydöstra och södra Ryssland slog han sig som nygift ned i Nizjnij Novgorod, där autodidaktens begynnande författarskap vann en vän i den inflytelserike skriftställaren Vladimir Korolenko.

Historien om Gorkijs väg till litterär berömmelse är exempellös. Omkring 1900 då han hade publicerat sina första noveller var han faktiskt den mest uppburne ryske författaren, och detta fastän Tolstoj ännu levde och Tjechov stod på höjden av skaparkraft.

Hans tidigare berättelser - tre volymer är översatta till svenska: Urspårade, Konovalov, Orlov och hans hustru - är starkt romantiserade verklighetsskildringar, fängslande genom sin ursprunglighet, sin omedelbarhet och sitt friskt pulserande liv. De handlar om fördettingar och trashankar, löskerkarlar och vildfåglar, alla på sidan om ordnade sociala förhållanden, alla besatta av ett omättligt frihetsbegär och ett dunkelt, jäsande hat mot en despotisk samhällsordning och mot småstadens olidliga kastvälde och trånga horisont. Nietzsches ”övermänniska” skymtar genom trasorna hos dessa filosofiska landstrykare, så i Kain och Artem.

Den sociala oppositionen som vag och trevande röjs i denna trashanksromantik fördjupades av Gorkij och gestaltades med en helt annan medvetenhet och kraft sedan han i Petersburg hade kommit under inflytande av marxistiska och socialdemokratiska kretsar. Här publicerade han bland annat romanerna Foma Gordejev och Tre människor. I Sången om stormfågeln (1901) besjunger han i allegorisk form lidelsefullt den kommande revolutionen. Det skådespel med vilket han skulle lägga också den västerländska litterära världen för sina fötter, dramat På bottnen (Natthärbärget), 1902, är ett nödskri från samhällets bottenlager, en teckning av de vanlottades miljö gjord med nästan klärvoajant styrka.

Gorkij tog konsekvent nog aktiv del i 1905 års revolution; hans arrestering väckte en storm av protester över hela världen. Efter frigivandet utgav han en tidning som stödde bolsjevikpartiet. Där gjorde han bland annat upp räkningen med de stora ryska 1800-talsförfattarna. Inte ens Dostojevskij och Tolstoj fann nåd inför hans ögon: de karakteriserades som ”småborgare”. Senare skulle han ändra åsikt om Tolstoj. Sin nya uppfattning offentliggjorde han i den 1919 utkomna Minnen av Leo Tolstoj, utan tvivel det vettigaste och mest initierade som skrivits om den store ryssen. Maksim Gorkijs från 1904 till 1910 offentliggjorda teaterstycken och romaner: Solens barn, Barbarerna, Fienderna, En mor, En sommar har alla en stark social tendens; de är författade med tanke på det unga ryska proletariatets livsintressen. Åtskilliga borgerliga kritiker har i dem velat se endast en romantiserad marxism, och ofrånkomligt är att handlingen och människoteckningen i dessa verk ofta kan verka schematiska.

Om Gorkij, som 1906 företog en resa till Förenta staterna där han fick handgriplig kontakt med amerikansk puritanism i dess mest småskurna form och som sedermera slog sig ned på Capri för att söka bot för sin tuberkulos, talade man vid denna tid tyst i sådana kretsar: han stämplades som ”en färdig man”. Då kom 1913 hans självbiografi Min barndom (senare följd av Ute i världen och Mina universitet) som en uppenbarelse. Där finns också allt det bästa hos Gorkij: hans underbara förmåga att ge verklighetsillusion, hans friska natursinne, som perfekt inregistrerar alla intryck, hans mänsklighet och humor, triumferande i det oförlikneliga porträttet av mormodern, en eländig barndoms goda fe.

Det var naturligt att Gorkij under världskriget skulle intaga en antinationalistisk ståndpunkt och att han - sedan gammalt lierad med bolsjevikerna och intim vän till Lenin - med tillfredsställelse skulle hälsa 1917 års ryska revolution. Hans ställning i det nya Ryssland blev också unik: han blev något av idol och nationalhjälte. Hans verksamhet från revolutionsåret till hans död 1936, då all världens radikala intellektuella och arbetande massor stod sörjande vid hans bår, var outtröttlig och rastlös. Han har verkligen varit en viktig kulturfaktor. Aldrig accepterade han kritiklöst den nya regimens göranden och låtanden. Hans auktoritet var enastående. Under blodiga och kaotiska år organiserade han folkupplysningen och spred de stora klassikerna i folkupplagor; vad han har betytt som samlingspunkt för sitt hemlands intellektuella arbetare kan ej överskattas. Det var också alldeles i sin ordning att han, då alla ryska författarorganisationer 1932 sammanslogs till en enda, valdes till dess ordförande.

Beundransvärd var denne lungsjuke åldrings andliga livaktighet. Vid sidan av en organisatorisk verksamhet, som enbart den i vanliga fall helt skulle ha krävt sin man, skapade han under den nya ryska epoken verk som visar honom på höjden av vad han förmådde som konstnär. Hans novellistik under 1920-talet visar mästarens grepp och självfallna överlägsenhet. Inte heller hans två sista stora epos Släkten Artamonovs verk (1925) och Klim Samgin (1927-1932) förrådde tecken på ålderdomssvaghet. De är värdiga fresker över ryskt liv. I den förstnämnda romanen ger Gorkij en skildring av en borgerlig släkts öden under tre generationer; den kan på sätt och vis betraktas som en pendang till ”Buddenbrooks”. Klim Samgin åter, ett monumentalt planlagt verk varav fyra delar utgavs, den sista slutande vid Lenins död, vill i ett panorama som omspänner fyra årtionden av den ryska intelligentsians liv under den tsaristiska tiden visa nödvändigheten av en omvälvning.

Hur skall man kortast ange Gorkijs betydelse och ställning som författare? Det är i varje fall tydligt att han i tekniskt avseende inte kan betraktas som någon litterär nydanare. Snarare griper han tillbaka på en tradition före Dostojevskij. Gogol och i viss mån Leskov erbjuder naturliga anknytningspunkter till hans romantiskt-realistiska, enkla men livliga och färgrika berättarkonst. I grund och botten var han som artist förankrad i en svunnen epok: det retrospektiva draget i hans senare verk vittnar till fyllest därom.

”Människan - det är sanningen. Där har vi alltings upphov och alltings ände. Allt är i människan, allt är för människan. Endast människan existerar.” Så lyder Gorkijs trosbekännelse, summan av hans filosofi.

På honom själv, den vänligaste och noblaste av män, kunde man tillämpa de ord han en gång fällt om Dickens: ”Han har förstått den svåraste av alla konster: den att älska människorna.”

Johannes Edfelt

I

På golvet nedanför fönstret i en halvmörk trång kammare ligger min far, vitklädd och så egendomligt lång. Tårna på hans bara fötter skevar besynnerligt, fingrarna på de smeksamma händerna som fredligt vilar på bröstet är också krokiga; hans glada ögon är tätt tilltryckta av ett par kopparslantar, hans snälla ansikte är mörkt och skrämmer mig med sina obehagligt grinande tänder.

Halvnaken, i röd underkjol, ligger mor på knä och kammar fars långa mjuka hår från pannan med en svart kam som jag brukade skala meloner med. Hon talar oavbrutet med tjock och hes röst. Hennes gråa ögon är svullna och det är som om de höll på att smälta bort, så tätt droppar det tårar ifrån dem.

Mormor håller mig i handen. Hon är stor och svart och rund och mjuk, har stort huvud och förskräckligt stora ögon och en löjlig svampig näsa. Hon är högst intressant, mormor. Hon snyftar också, liksom i takt med mor, darrar i hela kroppen och drar i mig för att få mig fram till far. Jag stretar emot och gömmer mig bakom henne. Jag är rädd och generad.

Jag har aldrig förr sett vuxna gråta och jag förstår inte de ord mormor oupphörligt upprepar:

Nu ska du säga adjö åt pappa, du får aldrig se honom mer, han är död, min lilla vän, i förtid tagen ifrån er …

Jag hade varit illa sjuk och hade just kommit på benen igen. Under min sjukdom - det minns jag klart - hade far sysslat med mig så vänligt och glatt; men så hade han plötsligt försvunnit och mormor hade kommit i stället. Och hon var så egendomlig.

- Var kommer du ifrån? frågade jag henne.

Hon svarade:^a

- Oppifrån, från Nizjnij, och jag har inte kommit gående jag har kommit resande. Man går inte på vattnet kan du väl begripa, din larver.

Så lustigt och konstigt hon pratade! Där uppe bodde några skäggiga bruna perser och på nedre botten en gammal gul kalmuck som sålde fårskinn. Utför trappan kunde man komma genom att rida grensle på ledstången eller trilla på huvudet - det kände jag väl till, och vad menade hon då med att prata om vatten? Det var för löjligt och orimligt alltihop!

- Och varför är jag en larver?

- Därför att du larvar, svarade hon och skrattade liksom jag.

Hon pratade hela tiden vänligt och rart. Från första stund blev jag god vän med henne, och nu ville jag att hon genast skulle ta bort mig från det här rummet.

Mor gjorde mig så beklämd; hennes tårar och jämmer väckte en hittills okänd ångestkänsla hos mig. Det var första gången jag såg henne sådan - hon brukade annars vara så sträng och fåmäld, mor, alltid så ren och blank och stor som en häst. Hon var grov och kraftig och så hade hon förfärligt starka armar. Men nu hade hon med ens blivit så otäckt uppsvälld och tillstyrd. Allting hängde och slängde om henne. Håret som brukade vara prydligt upplagt i en stor ljus knut låg oredigt över de nakna axlarna och föll ner i ansiktet, och en fläta gled fram och åter över fars sovande ansikte.

Några svarta musjiker och en poliskonstapel tittade in genom dörren. Konstapeln röt ilsket:

- Skynda er här!

För fönstret hängde en mörk sjal. Den svällde som ett segel. En gång hade far varit ute och seglat med mig. Bäst det var började det åska. Far skrattade, tryckte mig stadigt fast mellan sina knän och sade:

- Det är inte farligt, var inte rädd!

Plötsligt reste sig mor tungt ifrån golvet men satte sig genast igen och kastade sig på rygg, håret flöt omkring henne på golvet. Hennes stela vita ansikte blev blått, hon grinade med tänderna som far och sade i en besynnerlig ton:

- Stäng dörren … Ha bort - Aleksej.

Mormor knuffade mig ifrån sig, sprang till dörren och ropade:

- Snälla rara ni, var inte rädda, låt oss vara, ge er iväg för Guds skull! Det är inte kolera - här ska bli förlossning. Snälla, snälla ni, gå er väg!

Jag gömde mig i ett mörkt hörn bakom en klädkista och därifrån såg jag hur mor stönande vred sig på golvet och mormor sysslade kring henne.

För Guds skull, håll ut, Varjusja! hörde jag hennes glada vänliga röst säga. Heliga Guds moder, hjälp oss …

Jag var hemsk till mods. Mor stönade och skrek, mormor sprang kors och tvärs och far låg alldeles orörlig mitt i allt bråket och liksom skrattade åt alltihop. Det varade länge. Flera gånger reste mor sig men föll omkull igen. Mormor rullade ut ur rummet som en stor svart mjuk boll; plötsligt skrek ett barn i mörkret.

- Gud vare lov! sade mormor. En gosse!

Och hon tände ett ljus.

Jag måste ha somnat i min vrå - jag minns ingenting mer.

Nästa minnesbild är en regndag och ett ödsligt hörn av en kyrkogård. Jag står på en hal jordvall och ser ner i graven där de sänkt fars kista. Botten av graven är full av vatten och det plumsar grodor där - två har redan kravlat sig upp på det gula kistlocket.

Vid graven står jag, mormor, en våt poliskonstapel och två buttra musjiker med spadar. Det faller ett ljumt fint regn.

- Skotta igen, sade poliskonstapeln och gick sin väg.

Mormor brast i gråt och gömde ansiktet i snibben på sin huvudduk. Musjikerna började med krökta ryggar skotta ner jord i graven; det plaskade i vattnet. Grodorna tog höga skutt och försökte klättra uppför gravens väggar men jordkokorna slog ner dem.

- Kom nu, Lenja, sade mormor och tog mig i axeln.

Jag slingrade mig ifrån henne. Jag ville inte gå.

- Å herregud! suckade mormor. Jag vet inte om det var över mig eller över Vår Herre hon beklagade sig. Hon blev länge stående orörlig med sänkt huvud. Graven var nu nästan jämnhög med marken och hon stod alltjämt kvar.

Musjikernas spadar stötte rasslande i marken. Det kom en bris som drev bort regnet. Mormor tog mig vid handen och ledde mig till en avlägsen kyrka, förbi massor av svarta kors.

- Varför gråter du inte? frågade hon mig när vi kommit ut genom grinden. Du borde gråta.

- Jag vill inte, svarade jag.

- Jag vill inte - så ska du inte säga, sade hon förebrående.

Det var för besynnerligt allt det här. Jag grät sällan och bara när jag var arg, inte när jag var ledsen. Far brukade alltid skratta åt mina tårar och mor ropade:

- Understå dig inte att gråta!

Sedan åkte vi i droska längs en bred smutsig gata mellan mörkröda hus.

- Kommer inte grodorna opp nu? frågade jag mormor.

- Nej nu kommer inte grodorna opp, svarade hon. Gud vare med dem!

Varken far eller mor brukade nämna Guds namn så ofta och så förtroligt.

Några dagar senare sitter jag, mormor och mor i en ångbåtshytt. Min nyfödde bror Maksim har dött och ligger på ett bord i en vrå inlindad i ett vitt skynke ombundet med röda band.

Jag har äntrat upp på knyten och koffertar och står och ser ut genom fönstret som är utstående och runt som ett hästöga. På andra sidan om det våta glaset utbreder sig ett ändlöst töcknigt och skummande vatten. Ibland flyger det upp och slickar glaset. Jag hoppar ner på golvet.

- Var inte rädd, säger mormor. Hon tar mig på sina mjuka armar och ställer upp mig på byltena igen.

Över vattnet ligger en grå fuktig dimma. Långt borta i fjärran skymtar ett mörkt land men det försvinner igen i dimman och vattnet. Allt omkring mig skakar. Endast mor står orörligt lutad mot väggen med händerna i kors bakom huvudet. Hennes ansikte är mörkt, hårt och stelt. Ögonen är tätt slutna och hon tiger hela tiden. Det är som om hon vore en ny, främmande person. Inte ens hennes klänning känner jag igen.

Flera gånger har mormor sakta frågat henne:

- Varja, ska du inte äta litet, säg?

Hon tiger och står orörlig.

Mormor talar i viskningar till mig, till mor talar hon litet högre men på ett försiktigt och skyggt sätt och säger det minsta möjliga. Jag får ett intryck av att hon är rädd för mor. Det finner jag mycket naturligt och det ökar min sympati för mormor.

- Saratov, sade mor helt oväntat med hög och arg röst. Var är matrosen?

Hennes ord är så besynnerliga och främmande: Saratov, matrosen.

En bredaxlad gråskäggig man i blåa kläder steg in; han hade en liten kista med sig. Mormor tog kistan och lade ner min bror i den och sedan bar hon den mot dörren på utsträckta armar. Men tjock som hon var kunde hon inte komma igenom dörren och stod där och måttade och passade på ett skrattretande sätt.

- Men mamma då! ropade mor och tog ifrån henne kistan. Båda försvann och jag blev ensam i kajutan med den blåklädde.

- Jaså, pysen, har han mist sin lilla bror? sade han och lutade sig över mig.

- Vad är du för en?

- Jag är matros.

- Vem är Saratov då?

- Saratov är en stad. Titta ut genom fönstret får du se den.

Utanför fönstret strök jorden förbi oss; den var mörk och brant, det ångade ifrån den och den påminde om en färsk nyskuren brödskiva.

- Vart har mormor gått?

- Hon är borta och begraver lillebror.

- Ska de gräva ner honom i jorden?

- Ja det är klart att de ska.

Jag berättade för matrosen hur de hade skottat jord över levande grodor när de begravde far. Han lyfte upp mig på armen, tryckte mig hårt intill sig och kysste mig.

- Ack du lille vasker, du begriper ingenting ännu, sade han. Inte ska man tycka synd om grodor, strunt i dem! Tyck hellre synd om mor din - tänk sån sorg hon har fått!

Det dånade och gnisslade ovanför oss. Jag visste nu att det var ångbåten och blev inte rädd, men matrosen satte hastigt ner mig och skyndade ut med orden:

- Nu måste man kila!

Jag ville också kila och jag gick ut. I den halvmörka smala gången var det tomt. Inte långt från hyttdörren lyste mässingsbeslagna trappsteg. När jag tittade uppåt fick jag se människor med kappsäckar och knyten i händerna. Det var tydligt att alla steg av ångbåten - alltså skulle väl jag också stiga av.

Men knappt hade jag sällat mig till en skara musjiker framme vid relingen närmast landgången förrän man började ryta åt mig från höger och vänster:

- Vad är du för en? Vems är du?

- Det vet jag inte.

En lång stund blev jag kringskuffad, ruskad och slängd. Till sist uppenbarade sig den gråskäggige matrosen och tog hand om mig med förklaringen:

Han är från Astrakan, hyttplats …

Han sprang ner med mig i hytten, satte mig på ett knyte och hotade mig med fingret då han gick:

- Jag ska ge dig, jag!

Bruset över mitt huvud saktade av mer och mer, ångbåten skakade inte längre, den låg stilla i vattnet. Något slags våt vägg spärrade utsikten från hyttfönstret, det blev mörkt och kvavt, byltena liksom växte, det kändes trångt och otrevligt. Kanske jag för alltid skulle bli lämnad ensam på den tomma ångbåten?

Jag gick till dörren. Den gick inte att öppna, mässingsvredet rörde sig inte ur fläcken. Jag tog en butelj med mjölk och slog den mot handtaget med all min kraft. Buteljen sprang i bitar, mjölken sköljde över mina ben och rann ner i stövelskaften.

Bedrövad över olyckan lade jag mig på ett bylte, började sakta gråta och somnade medan tårarna rann.

När jag vaknade skakade och pustade ångbåten på nytt och kajutfönstret brann som en sol. Mormor satt bredvid mig och kammade sitt hår. Hon rynkade pannan och muttrade något för sig själv. Hon hade förskräckligt stort hår. Det täckte hennes axlar, bröst och knän och flöt ner på golvet. Det var svart med en skiftning i blått. Med ena handen lyfte hon upp det, i den andra höll hon en gles träkam som hon mödosamt förde genom de tjocka länkarna. Hon grimaserade, de mörka ögonen blixtrade ilsket och ansiktet föreföll löjligt litet i denna hårmassa.

Hon såg ond ut i dag, men när jag frågade henne varför hon hade så långt hår svarade hon med den varma mjuka rösten från i går.

- Vår Herre har nog gett mig det till straff för mina synder. Det är ett elände att reda ut det! I ungdomen var jag högfärdig över den här manen, men nu önskar jag den åt skogen … Men du ska sova du! Det är tidigt ännu - solen har just gått upp.

- Jag vill inte sova längre.

- Nå så låt bli då, gav hon genast med sig. Fingrarna flätade och blicken flög bort till soffan där mor låg utsträckt på rygg, rak som en sträng. Hur kom det sig att du slog sönder buteljen i går? Tala tyst!

Hon hade ett eget sätt att liksom sjunga fram orden och de fastnade lätt i mitt minne; de var som blommor, så vänliga, ljusa och saftiga. När hon smålog vidgade sig hennes svarta ögonstenar, det spred sig ett ljuvligt skimmer ifrån dem, det glada leendet blottade vita starka tänder och trots de många rynkorna i kindernas bruna hud verkade hela ansiktet ungt och ljust. Det skämdes av den svampiga näsan, röd i tippen och med utspända näsborrar. Hon snusade ur en svart snusdosa med silverbeslag. Hon var svart från topp till tå men hon lystes upp inifrån - genom ögonen - av ett outsläckligt ljus, varmt och strålande. Hon var kutryggig, nästan puckelryggig och mycket fet, men hon rörde sig lätt och smidigt precis som en stor katt - och lika mjuk var hon också.

Innan hon kom hade jag liksom legat inkrupen i en mörk vrå och sovit. Men så kom hon och väckte mig, förde mig ut i ljuset, gav sammanhang åt allt omkring mig och fogade ihop det till ett brokigt helt och blev med ens min vän för livet, den människa jag förstod bäst och höll kärast. Med sin oegennyttiga kärlek till världen väckte och vann hon mig och beredde mig för det svåra livet.

För fyrtio år sedan gick ångbåtarna långsamt. Det tog oss lång tid att komma till Nizjnij och jag minns mycket väl intrycken från färden - mina första skönhetsintryck.

Det hade blivit vackert väder. Från morgon till kväll var mormor och jag uppe på däck.

Över oss har vi den klara himlen, på ömse sidor Volgas av hösten förgyllda liksom silkesbrämade stränder. Med hjulen lättjefullt plaskande i det gråblå vattnet pustar den ljusbruna ångbåten uppför floden med en pråm i lång lina på släp. Pråmen är grå och ser ut som en padda. Omärkligt glider solen sin väg över Volga. Med varje timme förändras och växlar allt omkring oss. De gröna kullarna ligger där som pompösa veck på jordens dyrbara dräkt. Utefter stränderna städer och byar som på avstånd ser ut som pepparkakshus; ett gyllne höstlöv simmar på vattnet.

- Titta så vackert det är, säger mormor ideligen och går från den ena sidan av båten till den andra. Hela hennes ansikte strålar och ögonen är stora av förtjusning.

Ofta försjunker hon så i anblicken av stränderna att hon glömmer bort mig. Hon står vid relingen med armarna i kors över bröstet, småler och tiger och ögonen är fulla av tårar. Jag rycker i hennes mörka kjol med blommönster.

- Vad är det? Hon spritter till. Kors, jag tror visst jag slumrade till ett tag och stod och drömde!

- Men vad gråter du för?

- Ack, för att jag är gammal och tokig förstås, svarar hon och ler. Jag är gammal ser du, i sexti år har jag varit med om vinter och vår.

Hon tar sig en pris och börjar sedan berätta för mig underbara historier om snälla rövare, om heliga människor, om vilda djur och den ondes makt.

Hon berättar sina historier i låg hemlighetsfull ton med ansiktet tätt intill mitt och ser rätt in i ögonen på mig med sina vidgade pupiller som om hon ville gjuta in sin ande i mitt hjärta. Tonen är sjungande och ju mer hon kommer in i sin historia dess mjukare flyter orden. Jag njuter outsägligt och med hela min själ är jag med.

- Mera! ber jag.

- Ja, och tomtefar han sitter under spisen och håller i sin ena lilla tass och vaggar på kroppen och jämrar sig: ”Aj aj aj, mössungar, det gör så ont. Aj aj, mössungar, jag står inte ut.”

Hon lägger händerna om sin ena fot, lyfter upp den, vaggar den och grimaserar lustigt, alldeles som om hon själv hade ont.

Runtomkring oss står matroser - skäggiga vänliga musjiker. De lyssnar och skrattar och berömmer henne och ber också:

- Seså mor, berätta något mera!

Sedan säger de:

- Kom och ät kväll med oss!

Efter kvällsmaten trakterar de henne med vodka och mig med meloner. Det sker i hemlighet. På ångbåten går det omkring en som förbjuder folk att äta frukt, tar all sådan ifrån dem och kastar den i floden. Han är klädd som en poliskonstapel och är alltid drucken. Folk gömmer sig för honom.

Mor kommer sällan upp på däck och håller sig på avstånd från oss. Hon tiger alltid, mor. Som genom en dimma eller ett genomskinligt moln ser jag för mig hennes stora välvuxna gestalt, hennes mörka hårda ansikte, den stora hårkorgen av ljusa flätor. Ja mor - det är något stort och starkt och hårt alltigenom. Ur dimman blickar avlägset och oåtkomligt ett par grå ögon som ser rätt framför sig och som är lika stora som mormors.

En gång sade hon i sträng ton:

- Folk skrattar åt er, mor.

- Ja låt dem göra det då i Guds namn, svarade mormor obekymrat. Skratta far ingen illa av.

Jag minns mormors barnsliga förtjusning vid anblicken av Nizjnij. Hon drog mig i armen fram till relingen och ropade:

- Titta, titta så vackert! Det är Nizjnij du! Är det inte en välsignad stad! Titta på kyrkorna, det är som om de simmade i luften!

Och nästan med gråten i halsen bönföll hon mor:

- Varjusja, vill du inte komma och titta? Du måste ju ha glömt hur det ser ut här. Blir du inte glad nu då?

Mor smålog svagt.

Ångbåten stannade mittför den vackra staden ett stycke ute på floden som var packad med fartyg; spetsiga master stack upp i hundratal. En stor båt fullpackad med folk lade till vid sidan av ångbåten och gjordes fast vid en trappa som fällts ner och den ena efter den andra av människorna i båten började äntra upp på däck. Först av alla kom en liten torr gubbe i lång svart rock, med gulrött skägg, fågelnäsa och små gröna ögon.

- Pappa! ropade mor med tjock röst och sprang emot honom och han tog henne om huvudet, strök henne hastigt över kinderna med små röda händer och ropade gällt och pipigt:

Jaaaaaså, din toka? Aaaaaa! Å kors, är ni …

Mormor omfamnade och kysste allesammans i en enda veva, hon snurrade omkring som ett hjul. Sedan knuffade hon fram mig och sade ivrigt:

- Seså, fort! Det här är morbror Michail, det här är Jakov - det här är moster Natalija, det här är dina kusiner, Sasja heter de bägge två, det här är kusin Katarina - här har du hela familjen så stor den är.

- Hur står det till, mor? sade morfar till henne.

De kysste varandra tre gånger.

Morfar drog fram mig ur den täta klungan av folk och lade handen på mitt huvud.

- Nå vad är du för en?

- Från Astrakan, hyttplats …

- Vad är det han säger? sade morfar vänd till mor och utan att invänta svaret sköt han mig ifrån sig med orden:

- Han har sin fars kindknotor … Ner i båten med er!

Vi kom i land och hela skaran tågade uppför en gata belagd med kullerstenar, mellan två höga jordåsar som täcktes av gulnat nertrampat gräs.

Morfar och mor gick först. Han, mycket kortare till växten än hon, gick med små snabba steg, hon liksom simmade genom luften och såg ner på honom. Efter kom morbröderna tysta: den svarte slätkammade Michail, torr och mager som morfar, den ljuse lockige Jakov, några feta fruntimmer i brokiga klänningar samt sex stycken barn, alla äldre än jag och alla tysta. Jag gick med mormor och den lilla moster Natalija som var blek och blåögd och förskräckligt stormagad. Gång på gång stannade hon flämtande och viskade:

- Oj, jag orkar inte!

- Varför lät de dig inte stanna hemma, brummade mormor förargad. Såna oförståndiga människor!

Varken de vuxna eller barnen sade något till mig, jag kände mig främmande ibland dem. Till och med mormor hade liksom fördunklats och kommit längre bort.

Särskilt morfar kunde jag inte med. Jag anade genast en fiende i honom och jag började ge akt på honom med ängslig nyfikenhet.

Äntligen kom vi till slutet av backen. På själva krönet nedanför högra vallen stod ett lågt envåningshus, det första på gatan, målat i smutsigt skär färg, med nedtryckt tak och buktiga fönster. Från gatan sett föreföll mig huset stort men inne i de små halvmörka rummen var det trångt. Ilskna människor snodde och stimmade - det var ett liv som på ångbåten före landstigningen. Barnungarna for omkring som en flock gråsparvar. Överallt kändes en frän besynnerlig lukt.

Jag gick ut på gården. Den var också otrevlig. Kors och tvärs hängde stora våta skynken, på marken stod en mängd kar fulla med tjockt vatten i alla möjliga färger; i vattnet låg också skynken. I ett hörn stod ett fallfärdigt skjul och där brann ved i en spis, någonting sjöd och bubblade och en osynlig man uttalade med hög röst några besynnerliga ord:

- Sandel - fuchsin - vitriol.

II

Och nu började ett nytt liv för mig, ett outsägligt sällsamt. Jag minns det som en hemsk saga, väl berättad av en god men hjärtlöst sannfärdig genius. När jag nu tänker tillbaka på det förflutna har jag själv ibland svårt att tro att allt var just så som det var, och det är mycket jag skulle vilja förneka och bestrida - den är för grym, den mörka tillvaron för vårt ”fåvitska släkte”.

Men sanningen är förmer än medlidandet och jag berättar ju inte för att berätta om mig själv utan för att skildra den trånga kvava värld i vilken det enkla ryska folket levde - och alltjämt lever i.

I morfars hus rådde en allas fiendskap mot alla. Den låg där som ett kvävande töcken och förgiftade de vuxna och även barnen. Längre fram fick jag veta av mormor att mor hade kommit just vid en tidpunkt då hennes bröder ansatte fadern med krav på att få ut sina arvslotter. Mors oväntade hemkomst gjorde dem ännu angelägnare. De fruktade att mor skulle utkräva den hemgift som bestämts åt henne men som morfar innehållit därför att hon gift sig mot hans vilja. Morbröderna hade hittills räknat med att sinsemellan få dela hemgiftsumman. Dessutom hade de redan länge förbittrat kämpat om vem av dem som skulle öppna verkstad i staden och vem som skulle göra det på andra sidan Oka i förstaden Kunavin.

En dag kort efter vår ankomst kom det till ett gräl i köket under middagsmålet. Morbröderna sprang helt plötsligt upp från sina platser, lutade sig fram över bordet och började gorma och träta på morfar, gnisslande med tänderna och darrande som ilskna hundar, och han stötte sin sked i bordet, blev eldröd i ansiktet och skrek gällt som en tupp:

- Jeg kör er på dörren!

Mormors ansikte förvreds av smärta.

- Ge dem alltsammans, far, sade hon. Då får du det lugnare, ge dem alltihop!

- Tig ditt våp! röt morfar med gnistrande ögon, och jag tyckte det var märkvärdigt att en så liten människa kunde ryta så förskräckligt.

Mor reste sig från bordet och gick långsamt bort till fönstret där hon ställde sig med ryggen mot de andra.

Plötsligt gav morbror Michail sin bror ett slag i ansiktet. Denne gav till ett tjut och kastade sig över honom och båda tumlade omkull på golvet där de flämtande och svärjande rullade om varandra.

Barnen brast i gråt och moster Natalija som väntade en liten började skrika i förtvivlan. Min mor slog båda armarna om henne och halvt bar ut henne. Den muntra fräkniga barnflickan Evgenija körde ut barnen. Stolar ramlade omkull. Den bredaxlade unge gesällen Tsyganok satte sig grensle på morbror Michails rygg och mäster Grigorij Ivanovitj, en skallig skäggig man med mörka glasögon, band lugnt hans händer med en handduk.

Morbror sträckte på halsen, hasade sig efter golvet och rosslade otäckt och morfar sprang bordet runt och ropade i jämrande ton:

- Bröder de där …! Eget kött och blod … Jo niiiii!

Redan i början av grälet hade jag förskräckt hoppat upp på ugnen och därifrån såg jag med bävande hjärta hur mormor med ett mässingshandfat bredvid sig tvättade blodet ur morbror Jakovs sönderslagna ansikte. Han grät och stampade med fötterna och hon suckade tungt:

- Ni är då som om ni var galna!

Morfar drog ihop sin sönderrivna skjorta över bröstet och skrek åt henne:

- Hör du din häxa, är det vilddjur du har fött till världen?

När morbror Jakov gått smög sig mormor bort i helgonvrån och ropade hjärtskärande:

- Heliga Guds moder, ge mina barn förnuftet tillbaka!

Morfar gick och ställde sig bredvid henne och med en blick på bordet där allt var kullstjälpt och kringkastat, sade han sakta:

Håll ögonen på dem, du mor, annars gör de Varvara något riktigt …

Asch prat … Ta av dig skjortan så ska jag laga den …

Hon tog morfars huvud mellan sina händer och kysste honom på pannan. Han var liten och hon var stor och han tryckte ansiktet mot hennes axel.

- Det blir nog bäst att göra skiftet, mor …

- Ja det är tvunget, far, det är tvunget!

De talade länge med varandra, till en början vänskapligt, men plötsligt började morfar skrapa med foten i golvet som en tupp före slagsmålet, hötte med fingret åt mormor och väste:

- Jag känner dig jag, du står på deras sida. Men din Misjka han är en räv och Jasjka han är en fyllkaja. De kommer att supa opp och slösa bort allt vad jag har.

Jag gjorde en oförsiktig vändning där uppe på ugnen och kom att stöta till ett strykjärn. Det åkte skramlande nerför trappstegen och plumsade rätt i en skulhink. Morfar flög upp på stegen, drog ner mig och började stirra mig i ansiktet som om det varit första gången han såg mig.

- Vem har satt dig på ugnen? Mor?

- Jag har gått upp själv.

- Du ljuger!

- Nej. Jag blev rädd.

Han knuffade mig ifrån sig med en lätt stöt för pannan.

- Precis lik far sin. Gå din väg!

Jag lydde beredvilligt.

Jag märkte mycket väl att morfar följde mig med sina kloka vassa gröna ögon, och jag var rädd för honom. Jag minns att jag alltid hade en känsla av att vilja gömma mig för de där stickande ögonen. Jag tyckte att morfar var elak. Hans ton var alltid hånfull och han försökte jämt reta och förarga folk.

- Jo niiiii! skrek han ofta. Det långa surrande i-et väckte alltid en obehaglig isande känsla hos mig.

Under eftermiddagsrasten då han, morbröderna och gesällerna kom in från verkstaden för att få sitt te - trötta, med händerna röda av sandel och brända av vitriol och med bindlar om håret, allesammans lika de mörka ikonerna borta i ett hörn av köket - denna farliga stund på dagen brukade morfar ta plats mittemot mig och språkade då ofta med mig. Till de andra barnbarnens avund talade han alltid mera med mig än med dem. Hela hans person verkade finputsad och vasslipad. Hans sidenväst med silkesblommor var gammal och nött, skjortan solkig och byxorna hade stora lappar på knäna, men ändå föreföll han renare och prydligare än sönerna som hade kavajer, skjortbröst och sidenhalsdukar.

Några dagar efter vår ankomst styrde han om att jag fick börja lära mig bönerna. Alla de andra barnen var äldre än jag och hade redan lärt sig läsa för klockaren i kyrkan. Dess förgyllda kupoler syntes från våra fönster.

Jag undervisades av den tystlåtna försagda moster Natalija. Hon hade ett litet barnansikte och så genomskinliga ögon att jag tyckte man borde kunna se hela det inre av hennes huvud genom dem.

Jag fann ett särskilt nöje att sitta och stirra in i de där ögonen oavvänt och utan att blinka. Hon blev besvärad, vände bort huvudet och bad sakta, nästan viskande:

- Seså, läs nu så är du snäll: ”Fader vår som är i himmelen … ”

En gång när jag frågade: - Vad betyder ”såsom ock”? såg hon sig ängsligt om och förmanade mig:

- Du ska inte göra frågor, det är inte bra. Säg bara efter som jag säger: ”Fader vår … ” Nå?

Men jag satt och funderade på varför det inte var bra att fråga. Orden ”såsom ock” fick något mystiskt över sig och med flit vrängde jag dem på alla möjliga sätt: ”Så smock, så smack … ”

Men den bleka, liksom urvattnade moster Natalija rättade mig tålmodigt med sin osäkra stammande röst:

- Nej säg nu tydligt och klart: såsom ock.

Men jag tyckte att ingenting - vare sig hos henne själv eller i hennes böner - var tydligt och klart, och mina många funderingar distraherade mig så att jag inte kunde lära mig bönen.

En dag frågade morfar:

- Nå Aljosja, vad har du gjort i dag? Du har lekt du! Det ser jag på bulan i pannan. Att skaffa sig en bula det är ingen konst, men kan du nu äntligen din Fader vår?

Moster Natalija inföll sakta:

- Han har så dåligt minne.

Morfar smålog och höjde muntert på de röda ögonbrynen:

- Då är det väl bäst att ge honom smörj då!

Och åter vände han sig till mig.

- Fick du smörj av far din?

Eftersom jag inte förstod hans fråga teg jag. Mor svarade i mitt ställe:

- Nej, Maksim slog honom inte och förbjöd mig att göra det.

- Varför det då?

- Han sa alltid att med stryk lär man ingen något.

- Ja han var ett nöt alltigenom den där Maksim, Gud förlåte mig om jag säger det på hans döda mull, sade morfar i harmsen eftertrycklig ton.

Jag blev ond över hans ord. Han märkte det.

- Vad står du och trular för? Akta dig du …

Och han strök sig med handen över det rödlätta håret och tillfogade:

- På lördag ska jag prygla opp Sasja.

- Prygla opp, vad är det för något? frågade jag.

Alla började skratta.

- Du får väl se, sade morfar.

Jag kröp undan i en vrå och började tänka efter. De brukade hänga upp kläder de fått till färgning och piska dem - prygla var väl detsamma. Folk piskade hästar och hundar; i Astrakan piskade poliskonstaplarna perserna - det hade jag själv sett. Men aldrig hade jag sett att man slog små barn på det viset. Morbröderna här smällde visserligen till sina pojkar på örat eller för munnen ibland men det tog pojkarna med största lugn, de bara gned sig där slaget drabbat. Mer än en gång hade jag frågat dem:

- Gör det ont?

Och alltid hade de helt karskt svarat:

- Asch nej!

Historien med fingerborgen hade inträffat strax förut. Alla eftermiddagar från teet till kvällsmaten satt morbröderna och mäster Grigorij och sydde ihop de färgade tygstyckena och fäste etiketter på dem. En dag ville morbror Michail skämta med den halvblinde Grigorij och sade åt sin nioårige brorson att värma mästers fingerborg på ljuslågan. Sasja tog fingerborgen i ljussaxen och höll den i lågan tills den blev glödhet, varpå han omärkligt sköt fram den till Grigorij och så sprang han och gömde sig bakom ugnen. I detsamma kom morfar in, satte sig till arbetet och stack själv in fingret i den heta fingerborgen.

Jag kommer ihåg hur jag kom springande när jag hörde oväsendet i köket och hur morfar höll sig om örat med sina brända fingrar, tog löjliga skutt och skrek:

- Era lymlar, vem har gjort det här?

Morbror Michail stod lutad över bordet, rullade fingerborgen med fingret och blåste på den. Mäster sydde oberörd, skuggorna dansade på hans kala hjässa. Morbror Jakov kom också inrusande, gömde sig i hörnet vid ugnen och skrattade tyst. Mormor stod och rev rå potatis.

- Det är Jakovs Sasja som har gjort’et! sade plötsligt morbror Michail.

- Du ljuger! skrek Jakov och sprang fram på golvet. Borta i en vrå tjöt hans son:

- Tro honom inte, pappa! Det var han själv som sa åt mig.

Morbröderna började träta. Morfar blev med ens lugn, lade riven potatis på fingret och gick tyst ut och tog mig med sig.

Alla påstod att morbror Michail var den skyldige. Det föll sig därför helt naturligt för mig att fråga om morbror Michail också skulle få prygel.

- Ja det borde han ha, muttrade morfar och sneglade på mig.

Morbror Michail slog handen hårt i bordet och röt åt mor:

- Varvara, kör ut din unge annars vrider jag nacken av honom.

- Försök bara …, sade mor.

Hon hade ett sätt att med några korta ord liksom slänga folk ifrån sig.

För mig stod det klart att alla var rädda för mor. Självaste morfar talade annorlunda till henne än till alla andra - saktare. Det smickrade mig och jag brukade skryta för mina kusiner:

- Min mamma är den allra starkaste.

De opponerade sig inte.

Men vad som hände på lördagen ändrade min uppfattning om mor.

Före lördagen hade jag också hunnit försynda mig.

Jag var högst intresserad av de storas underbara förmåga att ändra färgen på tygstycken. De doppade gult tyg i svart vatten och tyget blev mörkblått - ”indigo”. De doppade grått tyg i ljusrött vatten och tyget blev rött - ”karmosin”. Enkelt men obegripligt!

Jag fick en brinnande lust att själv färga något och uttryckte min önskan för Sasja Jakovov - en brådmogen gosse som alltid försökte hålla sig väl med de stora och var vänlig och tjänstaktig mot alla. De stora berömde honom för hans lydnad och förstånd, men morfar gav honom sneda ögonkast och brukade säga:

- Det är en inpiskad en det där.

Sasja Jakovov var mager och mörk och hade utstående kräftögon. Han talade fort och lågmält och liksom snubblade på orden. Han såg sig alltid ängsligt omkring, liksom färdig att springa sin väg och gömma sig. Hans gråa ögon var orörliga men när han blev livlig darrade både de och vitögonen.