Saga Egmont
Varför dog Samantha?
Copyright © 1982, 2016 Clay Allison, William Marvin Jr. og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711660867
1. e-bok version, 2016
Format: EPUB 3.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Keenan Todd var en buteljaxlad, blek man med fjunig, ljus mustasch, närsynt plirande ögon och kraftiga tänder som han blottade frikostigt i ett brett välkomstleende. Clay Allison tog mannens framsträckta hand, tryckte den och såg sig omkring. Cornelius, Kansas, mötte honom med grådisigt höstväder vilket inte stärkte stadens aktier i hans ögon. Längs järnvägen sträckte sig en bred gata kantad av timrade, brädfodrade byggnader, de flesta omålade.
– Jag är mycket tacksam över att ni kunde komma, mr Allison, sa Todd ivrigt. Tillsammans kanske vi kan komma på en lösning.
Allison hade läst mannens brev åtskilliga gånger under tågresan, men ännu hade han inte lyckats utröna vad han hade med saken att göra.
– Jag har låtit ställa i ordning vårt bästa rum åt er. Om ni vill kan jag se till att ni får ett bad inom en halvtimme. I kväll äter ni givetvis middag tillsammans med mig och min hustru.
– Mr Todd, sa Allison avmätt. Jag vill inte göra er besviken, men jag har aldrig tidigare hört talas om Samantha Allison.
– Men …? Mannen såg häpet upp på den långe svartkladde yrkesspelaren som om han inte trodde sina öron. Hon var ju er hustru?
– Fel, svarade Allison. Allison är inget ovanligt namn.
– Hon sa det, fortsatte Todd hetsigt. På sin dödsbädd bad hon mig meddela er vad som hänt. Ingen människa ljuger på sin dödsbädd.
– Den här kvinnan måste ha gjort det.
– Jag förstår inte.
– Inte jag heller, sa Allison och mönstrade mannen med sina intensivt gröna ögon. Det är därför jag har kommit hit För att få reda på varför en mördad kvinna påstod sig vara gift med mig.
Todd hade haft en sällsynt tur som lyckats spåra Allison. En man som av en slump råkade besöka Todds saloon »Grosvenor House» hade hort talas om att Allison tre veckor tidigare deltagit i ett poker util i Kansas City. Ett tiotal telegram senare visste Keenan I odd att Clay Allison var på tillfälligt besök hos en vän i Wichita, och det var där Todds brev så småningom hamnat.
Allison hade läst det med stigande förvåning och nyfikenhet. Sex månader tidigare hade en kvinna vid namn Samantha Allison dykt upp i Cornelius. Hon hade verkat vara fast besluten att slå sig ner i stan, men ingen visste varifrån hon kom eller varför en uppenbart förmögen kvinna valde Cornelius framför Kansas City, Topeka eller Wichita. Det enda hon svarat vid en förfrågan var: »Jag har mina skäl.» Todd hade råkat i ekonomiskt trångmål och bankerna vägrade att hjälpa honom. Som en sista åtgärd, för att slippa sälja sitt livsverk »Grosvenor House», hade Todd gått till mrs Allison.
Mrs Allison var villig, men hon stallde ett villkor: att hon fick överta sextio procent av ägarskapet. Todd förhandlade sig ner till femtioen procent, vilket innebar att mrs Allison erhöll beslutsrätten i alla viktiga frågor.
Det hade fungerat utmärkt i drygt tre månader. Mrs Allison satsade tusentals dollar på att renovera den stora fastigheten, ytterligare ett trettiotal resanderum ställdes i ordning och »Grosvenor House» blev den ståtligaste byggnaden i stan, vilket i och för sig inte sade så mycket eftersom alla andra fastigheter verkade vara mer eller mindre fallfärdiga.
Mrs Allison hade låtit Todd och dennes hustru sköta verksamheten som tidigare, endast när det gällde att anställa nya barflickor eller att komponera menyn till den nyöppnade restaurangdelen lade hon sig i. Med mycket gott resultat. De började få besökare även från angränsande städer. Med viss stolthet hade Todd framhållit i sitt brev att de ofta hade gäster från Abilene, Salina och Junction City.
En kväll hade det blivit bråk. Ett tiotal cowboys hade slagit ner dörrvakten och börjat ge sig på inredningen. Mrs Allison tog ifrån bartendern hans hagelgevär och hotade bråkmakarnas ledare. När denne vägrade lyda tryckte kvinnan av och mannen föll död ner. Vid rättegången någon vecka senare hade mrs Allison blivit helt frikänd. Domaren hade visserligen antytt att hon inte hade rätt att ta lagen i egna händer, men situationen hade varit så brydsam att ingen kunde begära att hon skulle ha nöjt sig med att tillkalla sheriffen, särskilt som hon visste att denne befann sig åtskilliga mil bort på jakt efter boskapstjuvar.
Dagen efter rättegången blev kvinnan överfallen i en mörk gränd. Man fann henne avklädd och knivskuren, och efter ett par timmar var hon död. Innan dess hann hon be Keenan Todd skicka ett meddelande till hennes make Clay Allison om det som hänt.
En färgad pojke i femtonårsåldern tog hand om Allisons lätta bagage och sprang i förväg till saloonen. Taget hade varit två timmar försenat, och irritationen över dröjsmalet gjorde Allison snartstucken. Todds overdrivet inställsamma sätt gick honom på nerverna. Mannen pratade hela tiden, som om han var rädd för ett enda ögonblicks tystnad.
Mitt på huvudgatan reste sig en bjärt rödfärgad byggnad med vita fönsterkarmar, tre våningar hög och med konstfulla snickerier kring de hörntorn som Todd nämnt flera gånger.
– Vi har fyra sviter med mycket exklusiva möbler specialimporterade från Frankrike. En av dessa sviter blir er bostad under besoket i Cornelius. Jag kan försäkra er att ni inte kommer att sakna någonting. Cornelius kanske är en liten stad, men …
Mannen avbröt sig och stirrade mot en luggsliten figur som stod lojt lutad mot husväggen mitt emot saloonen. Karln var lång och mager, och det knotiga ansiktet inramades av långt, tovigt, gråsprängt hår och ett lurvigt skägg. Munnen flinade snett och de tättsittande ögonen satt djupt i skallen. Från den stukade grå filthatten ner till de dammiga stövlarna utstrålade mannen ett uppenbart ointresse för sitt eget yttre.
– Han har stått där i tre dar nu, mumlade Todd ilsket.
– Har ni inte frågat honom varför han är så intresserad av »Grosvenor House»?
– Jag får inget svar. När jag försöker tala med karln går han bara sin väg. Det där föraktfulla flinet går mig på nerverna.
De korsade gatan och steg upp på planktrottoaren. Mannen på andra sidan sprätte iväg en cigarrfimp ut på gatan, harklade sig ljudligt och spottade. Han drog upp de vida, skrynkliga blåbyxorna i midjan, drog åt snöret som höll byxorna på plats och återtog sin tidigare ställning.
– Vill ni att jag ska tala med honom? frågade Allison.
– Det är inte nödvändigt. Förr eller senare tröttnar han väl.
De gick in. Vid ombyggnaden hade en del av utskänkningslokalen förvandlats till en hotellobby med utgångar mot baren, hotelldelen och restaurangen. Portierdisken var hästskoformad och försedd med exklusiv träpanel. Över huvud taget gjorde »Grosvenor House» ett onödigt pråligt intryck på Allison. Todd försäkrade att han låg bakom det mesta, men Allison var säker på att mrs Allison varit den som satt sin prägel på etablissemanget.
Mrs Todd var korpulent och rödbrusig. Hennes hastiga handslag var fuktigt, och hon sneglade hela tiden på sin man innan hon yttrade sig. Denne behandlade henne nedlåtande, som om han skämdes men försökte att låta bli att visa det.
Klockan var fyra och endast ett fåtal gäster hängde runt bardisken. Det verkade som om de vantrivdes bland mässing och kristallkronor, ädelträ och polerade bord och stolar. På vaggarna hängde stora målningar med engelska motiv: rävjakt, kappritter och liknande. En mindre tavla föreställde en kvinna i trettioårsåldern.
– Mrs Allison, sa Todd och sneglade nyfiket på Allison. Känner ni fortfarande inte igen henne?
Allison skakade på huvudet. Om konstnären hållit sig till sanningen måste mrs Samantha Allison ha varit en anmärkningsvärt vacker kvinna. Ögonen var stora och såg rakt mot betraktaren med ett lätt uttryck av överlägsenhet. Näsan var rak och läpparna sensuellt fylliga i ett småleende som kunde betyda vad som helst.
Förevisningen fortsatte. De gick genom restaurangen med plats för minst femtio gäster, gick uppför en brant spiraltrappa till hotellavdelningen och hamnade så småningom i det västra hörnrummet.
Allisons svit var verkligen en svit i ordets rätta bemärkelse. Ett sovgemak, en salong och ett mindre arbetsrum med både skrivbord, bokhylla och ett välförsett barskåp infällt i väggen. Längst fram stod två buteljer Jack Daniels Sour Mash Bourbon. Mr Todd hade verkligen ansträngt sig för att Allison skulle trivas.
Mrs Todd drog sig diskret tillbaka medan männen skålade för sitt samarbete. För att få vara i fred beställde Allison ett bad. Todd såg belåtet på honom och sänkte förtroligt rösten.
– Ni kanske vill ha sällskap också? sa han. Flickorna här på »Grosvenor House» är kända över hela Kansas.
Dittills hade mannen gjort sken av att vara en mycket seriös hotellägare. Nu blottade han en mindre seriös sida. Allison avböjde och Keenan Todd drog sig motvilligt tillbaka.
Efter badet bytte Allison kläder, hällde upp några droppar whisky och tittade ut. Luffaren på andra sidan stod fortfarande kvar. När Allison tände en lång, svart cigarr såg mannen upp och gjorde en gest mot hattbrätet. Allison var inte säker på om figuren hade hälsat på honom, eller bara rattat till hatten.
*
Mrs Todd visade sig vare en ypperlig kokerska. Hennes stek var så mör att den smälte i munnen, men när Allison berömde hennes kokkonst såg kvinnan rodnande ner och stammade fram något ohörbart. Hennes man såg irriterad ut, och en stund senare avfärdade han otåligt sin hustru. Konjaken till kaffet var utsökt. Allison fick en obehaglig känsla av att hans värd försökte smörja honom och ansträngde sig alltför mycket. Det var dags att övergå från kallprat till väsentligheter, men Todd fortsatte oförtrutet att skildra sig själv som en flitig arbetsmyra med obestridliga talanger i hotellbranschen.
– Ändå gick det inte så bra för er? påminde Allison syrligt.
Todd var nära att sätta konjaken i vrångstrupen.
– Det fattades kapital, det var hela saken, svarade han hastigt. För att bygga upp allt det har bottenskrapade jag min egen kassakista. Det skulle ha fungerat om inte bankerna satt sig på tvären.
– Och så kom mrs Allison som en raddande ängel?
Todd tyckte inte om Allisons ton men låtsades inte om det.
– Ibland måste man ha tur, menade han.
– Låt oss anta att jag verkligen är mrs Allisons make, sa Allison. Numera änkling. Vad är det då som hindrar mig från att ta över mina femtioen procent?
Keenan Todds ögon mörknade och han darrade på handen när han tande en cigarr.
– Ingenting, svarade han.
– Tänker ni kopa ut mig?
– Det har jag inte råd med Jag vill bara att ni ska ta reda på vem som dödade Samantha.
– Och ni tror att jag ska lyckas bättre än sheriffen?
– Dutch Berlinger lägger inte två strån i kors, muttrade Todd. Och för övrigt antyder han att jag låg bakom knivmordet.
Detta hade han inte nämnt med ett ord i sitt brev
– Varför är det så viktigt att få tag i mrs Allisons baneman?
Todd reste sig och gick ett varv runt rummet. Han stannade framför Allison och svarade bistert:
– För att rentvå mig, det är det första.
– Och det andra?
– Jag får inte ut min kompanjons livförsäkring om inte den rätte mördaren blir avslöjad.
Mannen berättade att han och mrs Allison kommit överens om att teckna varsin livförsäkring för att gardera sig vid ett eventuellt dödsfall. Premierna hade varit höga, men mrs Allison hade varit omutlig – utan livförsäkringar ingen affär. Inte hade Todd kunnat ana att hon skulle gå bort så hastigt.
– Rör det sig om mycket pengar?
– 50.000 dollar. Todd såg allvarligt på Allison. Men mrs Allison var värd mer än så levande för vårt företag.
Det var sannerligen nyheter. En konkursmässig hotellägare får först hjälp att renovera sin rörelse, sedan blir han arvtagare till en ansenlig förmögenhet, samtidigt som åter blir ensam ägare. Todd hade tjänat grova pengar på kvinnans död, men han gjorde sitt bästa för att tona ner detta faktum.
– Ni ska få gå igenom mrs Allisons tillhörigheter, försäkrade Todd. Sedan kan vi fortsätta att resonera om hur problemen ska lösas.
– Problemen?
– Det handlar inte bara om livförsäkringen och min eventuella skuld. Bara ett par dagar efter Samanthas död dök nämligen en kvinna upp och påstod att hon var den dödas syster. Gwen Tyler tänker inte lämna Cornelius förrän hon ruinerat mig, det är hennes egna ord.
Samantha Allison hade inte tagit mycket med sig till sitt nya hem i Cornelius. Enligt Todd hade hon rest med endast två koffertar och en liten handväska. Hennes enkla men dyrbara kläder hängde i två stora garderober i hennes sovrum, som inte rörts sedan mordet. I byrån bredvid arbetsbordet låg kvinnans papper.
Hennes vigselattest såg akta ut men var icke desto mindre en förfalskning. Clay Allison visste nämligen med bestämdhet att han inte gift sig med Samantha Tyrell den 8 februari 1877 i Chicago.
I byrån fanns också tre bankböcker. Två av dem var tömda, men den tredje innehöll tretusen dollar och några cent. När Allison gick igenom böckerna och räknade ihop summorna fann han att hans föregivna hustru varit värd drygt 100.000 dollar fem månader före sin död. 97.000 dollar hade plöjts ner i »Grosvenor House» eller försvunnit på annat sätt.
Hennes brevväxling hade inte varit särskilt omfattande, åtminstone kunde Todd bara erinra sig att hon skickat brev vid två eller tre tillfällen. Längst in i byråns översta låda fanns ett schatull. Det var låst men nyckeln låg i en skål på arbetsbordet. När Allison öppnade det fann han ett brev daterat dagen innan Samantha knivskurits till dods. Det var adresserat till mr Clay Allison, Hollister Avenue, Chicago, och gjorde honom mycket konfunderad.
Min älskade make!
Idag är det snart sex månader sedan vi skildes. Jag kan inte säga dig hur svår denna tid varit Jag har gjort mitt bästa för att glömma, men snart härdar jag inte ut längre. Alla våra gemensamma minnen plågar mig dagligen och stundligen, och jag ber dig nu att komma till mig så att vi får återuppta vårt liv tillsammans.
Låt tiden i Chicago förblekna i ditt minne och se mig som en ny kvinna. Jag kommer aldrig att upprepa samma misstag, och jag vet att vår kärlek kommer att flamma upp så snart vi träffas. Här i Cornelius kommer vår framtid att skapas, min älskling. Kanske kan vi få de barn som du onskade dig, men som jag inte ville ha. Det var själviskt och obetänksamt av mig, och jag har nu tankt om.
Med hopp om att detta brev måtte nå dig snabbt undertecknar jag med längtans tårar.
Din Samantha.
Hon hade verkligen haft sinne för dramatiska effekter. Brevet trasslade till historien ytterligare. Att hon påstod att hon var hans hustru var en sak – det hade Allison råkat ut för tidigare, till och med blivit beskylld för att vara far till barn med kvinnor som han aldrig träffat – men här fanns också en till synes äkta vigselattest och ett icke avsänt kärleksbrev.
– Har sheriffen läst det här? undrade Allison.
– Han tvingade mig att visa allt, svarade Todd olyckligt.
Några minuter senare blev Todd kallad till matsalen i ett ärende, och Allison fortsatte genomgången på egen hand. Han sökte på måfå, osäker över vad han ville finna, kanske något bevis för att mrs Samantha Allison var en bedragerska. Hennes dagbok komplicerade bilden ytterligare. Allison fann den instucken bakom några kassaböcker, som tydligen ännu inte gåtts igenom varken av sheriffen eller någon annan. Med sin jämna, välvårdade men fantasilösa handstil hade kvinnan fört regelbundna anteckningar under det sista året av sitt liv. Allison fann att han hade träffat Samantha strax efter nyåret 1877. De hade blivit inbjudna till samma bal i Chicago och tyckte hade uppstått omedelbart.
Hans föregivna hustru sparade inte på några detaljer. Några sidor var fyllda av kryptiska kodord som snart visade sig lätta att tyda. Kvinnan hade använt sig av förkortningar, och när Allison väl löst systemet kunde han läsa obehindrat om vilka fröjder han och Samantha funnit i varandras armar. Hon var mycket frispråkig.
Efter knappt en månads bekantskap hade de gift sig. Samantha hade varit gift en gång tidigare och ansåg det inte var rätt att gifta sig i kyrkan för andra gången när hon inte längre var oskuld. Paret påbörjade en lång resa genom landet, och för varje sida blev det allt uppenbarare att makarna Allison gick varandra på nerverna. Det började bli glest mellan de stjarnor som betydde möten i sängen, och under några månaders tid levde de åtskilda men Samantha återvände därför att hon inte stod ut med att leva ensam. Våren 1878 hade varit krisartad på många sätt. Ekonomiskt var allt som det skulle. Trots att Allison inte arbetade fylldes hans bankkonto på regelbundet, och Samantha tjatade sig till ett eget konto för att slippa vara beroende.
Dagboken var välskriven men ändå anmärkningsvärt torftig. Allison tyckte att där saknades namn på personer som makarna måste ha träffat och umgåtts med. Ett par gånger nämndes Gwen Tyler, oftast i samband med gräl eller bråk om pengar. Gwen var en parasit, ansåg Samantha, och hon gjorde sitt bästa för att slippa träffa henne.
En person, vid namn Mellors W. började dyka upp. Från början som en bekant, sedan som vän och en tid som kompanjon till hennes man, kanske också som Samanthas älskare. Det var svårt att avgöra eftersom dagboksanteckningarna började bli mer och mer sporadiska och kortfattade.
Brytningen skedde i mars 1878 efter krisartat gräl om parets gemensamma framtid. Samantha tycke ett helt sonika tagit ut sina pengar och rest sin väg. Hon anade att maken skickat någon efter henne men fick ingen bekräftelse på detta innan hon mötte sitt öde i Cornelius, en stad som hon avskydde men inte ville lämna.
*