Vägar som korsas

Copyright © 1986, 2016 Clay Allison, William Marvin Jr. og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711661185

1. e-bok version, 2016

Format: EPUB 3.0

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Prolog

De två männen var ett mycket omaka par.

Den svartskäggige Jean Bidon brydde sig varken om kläder eller utseende. Han hade blivit prisjägare för att det tycktes vara ett bra sätt att tjäna pengar. Hans buckliga hatt, skinnjackan med fransar och de blå byxorna hade hängt med länge. Mockasiner bytte han däremot ofta.

Brock Sentinel däremot ansåg att kläderna gör mannen, och klädde sig därför i bländvit Stetsonhatt, välskuren mörkblå kavaj och pärlgrå byxor, som han aldrig stoppade ner i ridstövlarna för att inte fördärva pressvecken. Det ljusa håret och mustaschen putsades varje vecka. Den federale sheriffen såg ut som en vandrande modeannons för herrkläder från Östkusten, och han njöt av att bli beundrad. För honom var lag och ordning något mycket viktigt. Därför kände han sig också mycket illa till mods i Sonora.

– Vi borde inte ha passerat gränsen, klagade han för tredje gången samma dag.

– Hur ska vi annars få tag i McComb? muttrade Bidon. Det var ett evinnerligt tjatande. Mexiko eller Amerika kan väl kvitta lika.

– Rurales tycker inte om att vi jagar våra brottslingar i deras land.

– De får aldrig veta något. Så snart vi gripit McComb återvänder vi snabbt som tusan.

– Och om jag vill vara med och dela prispengarna?

Bidon spottade mot en uttorkad kaktus och suckade.

– Jag kan inte hindra dig.

Du vet mycket väl att jag inte arbetar så. Jag får månadslön som alla statsanställda.

– Är man född dum så är man, sa Bidon föraktfullt.

De hade stött ihop i Tucson, där bedragaren McComb varit delägare i en bordell, men mannen hann undan. Sedan gick jakten via Phoenix och Yuma till Mexicali på den mexikanska sidan. Där upphörde spåret. Inte en människa hade sett till McComb, och Sentinel var på väg att ge upp och rida hemåt.

Men Bidons envishet bar frukt till slut. Han var envis som synden. De fann att staden Hermosito nämndes allt oftare. Där skulle det finnas en amerikansk koloni, och det var inte omöjligt att McComb hade affärer även där.

Två dagar tidigare hade de besökt en stor ranch med många biffdjur och utsökta rashästar. Ägaren hette Fred Lovesay, och han blev uppenbart nervös då sheriffen frågade efter Daniel McComb. Lovesay lovade att höra sig för, men när de återvände samma kväll för att få besked stod huset i full låga, och ranchägaren och tre av hans män hade stupat.

En mexikansk kofösare talade om att angriparna påstått sig göra uppror mot utsugande gringos, men i själva verket var de banditer rätt och slätt. Pedro Ereco och hans högra hand Pepe Aguero anförde rövarbandet av mexikaner och amerikaner på flykt undan den amerikanska rättvisan.

Ranchägarens vackra dotter Fredrica hade blivit bortförd under striden, något som komplicerade situationen. Varken Sentinel eller Bidon förstod varför banditerna hade dödat hennes far, den ende som borde vara villig att betala lösensumman.

– Vad händer om vi hinner ikapp dem? undrade sheriffen. De är minst tio stycken, kanske fler.

– Vi avvaktar.

– Och sen?

– Så fort vi får en chans tar vi hand om McComb och den bortrövade dottern.

– Vad hör jag? sa Sentinel roat. Har prisjägaren skaffat sig känslor? Varför ska vi bry oss om flickan?

– Hon har säkert släkt i Amerika, svarade Bidon flinande. De betalar nog en hel del i hittelön för sin lilla släkting.

*

Den mörkhyade kvinnan drog undan gardinerna, slog upp fönstren på vid gavel och väckte sin nattgäst med en djup kyss. Clay Allison drog henne skrattande ner i sängen och försökte föra upp den vita klänningen, men hon stretade emot.

– Bäst du slutar, sa hon allvarligt. Min man kommer hem vilken minut som helst.

– Det har du sagt de senaste tre dagarna.

– Men idag är det sant. Hon knyckte sig loss ur hans grepp och gick fram till fönstret.

– Det är en fin dag, fortsatte hon tankfullt. Titta, kan det där vara vänner till dig?

Allison draperade sängfilten runt sin smala midja och gick bort till henne. Två gringos red förbi. Trots att de lät hästarna skritta, rev hovarna upp ett ordentligt dammoln. Den ljuse var ingen vanlig resande, medan den andre såg ut som en sadelluffare i största allmänhet, bortsett från alla vapen. Två sadelhölster med gevär, dubbla revolvrar i bältet plus en lång kniv i en slida vid sidan.

– Ska du inte hälsa på dem? undrade Rocesa.

– Vi känner inte varandra. Allison drog henne intill sig och filten föll till golvet. Kvinnan slet hastigt för gardinerna igen och grep ivrigt om honom.

*

När sheriffen och prisjägaren nådde fram till Rio Lobo hade banditerna redan brutit lägret och dragit vidare. Jakten gick mot öster, längre och längre bort från Hermosito. Otaliga grupper av lösdrivare drog omkring efter vägarna på grund av den svåra torkan och brist på mat och pengar. Nu skyllde man såväl missväxt som andra olyckor på inkräktarna.

De två männen hade ingen lust att bli indragna i något bråk. Under en rast vid den lilla byn Concho fick de höra talas om en ensam, svartklädd gringo som drivit tio bandidos på flykten. När ledaren stupat gav hans män upp kampen.

Sentinels tveksamhet växte för varje dag, och han hotade allt oftare att vända om. Inte för att det gjorde Bidon något. Han var van att rida ensam, föredrog det till och med, men ibland var det trevligt med sällskap.

– Tre vagnar, sa Bidon efter att ha granskat ett mjukare vägavsnitt. Två är tungt lastade, men den tredje verkar vara en lättare resvagn.

– Jag har fått nog. Sheriffen satt av och slog sig ner på en flat sten bredvid vägen. Vad tjänar det till att fortsätta sökandet? Jag borde aldrig ha lämnat min familj i Omaha.

Jean Bidon hörde inte på. Han lämnade vägen och fortsatte sitt spårande in i en liten skogsdunge. Efter ett par minuter gav han till en gäll vissling, och Sentinel lufsade bort till honom. Mannen satt på huk intill en lövhög och såg mycket bekymrad ut.

– Vad står på? undrade sheriffen.

– Titta själv. Bidon reste sig och hans ansikte var blekt under den kraftiga solbrännan.

Det var ingen vacker syn. Delvis dolt under fjolårslöven låg ett svårt sargat kvinnolik. Hon var naken och hade blivit skjuten i ansiktet från nära håll. Kroppen kunde inte ha legat gömd mer än högst ett dygn, men vilda djur och asfåglar hade redan börjat kalasa. Sentinel vände sig bort för att inte börja kräkas.

– Stackars kvinna, sa han dovt. Vi måste begrava henne.

– Ta dig ännu en titt först, rådde prisjägaren.

– Vad ska det tjäna till?

– Det är inte vilken kvinna som helst. Jag är ganska säker på att vi har funnit Fred Lovesays dotter.

– Det är inte mycket kvar av ansiktet.

– Tillräckligt. Blond, välskapt och med sår på halsen där guldkedjan med korset suttit, innan de slet den av henne. Ereco insåg tydligen till sist att han inte skulle få några pengar för henne.

– Vi fortsätter, sa Sentinel omedelbart efter den enkla begravningen.

Dödsfällan

Tre veckor hade förflutit sedan Clay Allison lämnade Sonora.

Under några dagar hade vädret varit uselt uppe i Sierra Madres högland, men så en morgon skingrades molnbankarna av friska sydvindar. Långt nedanför honom låg en ödslig dal. Bergen runt omkring skiftade i bruna och röda nyanser och solen glittrade i en slingrande flod. Längs stränderna växte frodigt gräs och lummiga buskar. Enstaka pilar lutade sig ut över floden och doppade sina grenar i det klara vattnet.

Den långe, svartklädde ryttaren fann en stenig stig nedför sluttningen, och tjugo minuter senare sadlade han av hästen och lät den beta fritt. Han drack av det friska vattnet och såg fiskar slå i strandkanten.

Natten hade varit kylig, som alltid strax före vinterregnen, men vid middagstid nådde temperaturen en mycket behaglig nivå. Allison gjorde upp eld och tillverkade sedan ett ljuster av sin Bowiekniv och en pilgren, klädde av sig och vadade ut i vattnet.

Han väntade tills det bottenslam han rivit upp med sina nakna fötter sjunkit undan, och spanade spänt efter byte. Vattnet var kallare än han trott, men han rörde sig inte. Efter flera minuter dök en rödryggad fisk på säkert två kilo upp mellan några kiselskimrande stenar.

Det vattnades redan i munnen, när Allison försiktigt höjde ljustret och stötte till. Kniven naglade fast fisken vid sandbottnen. Med ett belåtet leende på läpparna klättrade han upp på stranden, drog på sig byxorna och gjorde upp eld. Medan han rensade fisken sökte sig hästen längre och längre bort från lägerplatsen men återvände så snart Allison kallade.

Han kryddade de tjocka filéerna ordentligt och letade reda på lämpliga, köttiga blad att linda in dem i, medan den torra veden brann till glöd. Bladpaketen grävdes ner helt, och snart steg en ljuvlig doft från glödbädden. Allison väntade otåligt på att anrättningen skulle bli klar.

Det var på tiden att han sökte sig till bebyggda trakter igen. Han behövde ett varmt bad, ammunition och nya kläder. Under ritten genom Sonora hade han råkat ut för landsvägsrövare. De hade varit minst ett tiotal, och verkade inte särskilt framgångsrika av sina slitna kläder att döma.

Han försökte undvika strid i det längsta, men när de fortsatte att jaga honom fanns inget annat att göra än att sätta hårt mot hårt. Först när anföraren stupat gav männen upp och lämnade Allison i fred, men vid det laget hade han slösat bort massor med värdefull ammunition.

Den glödstekta fisken smakade underbart. Allison åt länge och sköljde ner maten med stora klunkar av det rena, iskalla vattnet. Hans mörkbruna häst vadade ut några meter i floden och drack girigt, frustade och spetsade öronen.

Allison lyssnade spänt men hörde bara flodens porlande och några småfåglars kvittrande i buskarna runt omkring. Plötsligt dånade ett skott på avstånd, och han såg ett moln av fåglar flaxa upp och flyga bort.

Han klädde sig hastigt, släckte elden genom att sparka ner glöden i floden och sadlade hästen. Flera skott i tät följd ekade mellan bergen. Det var svårt att bestämma riktningen på grund av ett förvillande eko, men Allison fick oväntad hjälp av en skränande flock kråkor några hundra meter uppströms.

En man och en kvinna utsattes för häftig beskjutning vid ett vadställe. De hade gott skydd av stora stenblock, men från en upphöjd plats bakom dem upptäckte han att oddsen var minst sagt dåliga.

På andra sidan floden blixtrade och dånade sju eller åtta vapen ideligen, en spärreld som mannen besvarade endast sporadiskt. Om Allison haft mer ammunition skulle han lätt ha kunnat förbättra oddsen genom att reducera övermakten.

Kvinnans hår var guldglänsande och långt och hennes ljusblå klänning hade rivits sönder och blottade låren. Mannen verkade betydligt äldre.

Angriparna gjorde sig redo att sitta upp och rida till anfall över vadstället. Två män stannade kvar i skydd, troligen för att ge eldunderstöd. Allison siktade noga och tryckte av. En man i blodröd skjorta skrek till och blev liggande. Hans vänner drog sig åter tillbaka in bland träden, och Allison ropade ner till paret på den steniga stranden:

– Hur har ni det med ammunition?

– Illa, svarade mannen och skakade på huvudet. Vi klarar oss inte länge till.

– Försök att ta er hit upp. Jag täcker er.

Mannen talade med kvinnan och pekade uppåt. Hon protesterade, men han knuffade henne fram till bergväggen, och hjälpte till genom att lyfta, medan hon sökte fäste för händer och fötter. Allisons gröna ögon gled fram och tillbaka över skogsbrynet på andra sidan.

Kvinnan nådde avsatsen, och Allison drog henne upp över kanten. Hon var ung, blåögd och yppigt vacker.

– De har jagat oss i dagar, sa hon flämtande. Herregud, vilken tur att ni kom!

– Var har ni gjort av era hästar?

Vi går till fots, svarade hon och såg oroligt nedåt.

Det var minst tjugo kilometer till närmaste by, ändå syntes inga spår av den långa promenaden på kvinnans eleganta skor.

– Jag kommer upp! ropade mannen.

Han slängde iväg ett par skott över den smala floden, sedan var patronerna slut. Då lät han geväret falla till marken och började klättra. Också Alisons gevär klickade. Fyra vilt skjutande män kom ridande på linje över den grunda floden.

Allison prickade en av dem, just när: han skulle rida upp på stranden. De andra tre höll tveksamt in sina hästar.

– Fortare! Fortare! mumlade flickan. Här, ta min hand!

Hennes följeslagares bleka ansikte glänste av svett. Hyn var askgrå och blicken febrig. Han var närmare fyrtio än trettio och såg inte ut att ha skött sin hälsa. Högerhanden sträcktes uppåt, men knöts plötsligt i kramp.

– De fick mig! stönade han och grinade illa.

– Håll dig fast! ropade Allison. Jag kommer ner.

Mannen bet ihop tänderna, hävde sig uppåt några decimeter men orkade inte mer. Fingrarnas grepp om en utskjutande sten släppte, och han föll handlöst baklänges med ett hest skrik. Kvinnan gjorde en ansats att klättra ner igen, men Allison höll henne tillbaka.

– Det är ingen idé, sa han. Även om din vän överlevt kulan i ryggen klarade han inte fallet. Vi måste härifrån.

Skottlossningen intensifierades. Allison kröp ihop och drog kvinnan med sig bort till den oroliga hästen. Hon stretade emot, men Allison lyfte upp henne i sadeln och ledde hästen bort från det farliga grannskapet.

Hästen trippade som på glas längs en mycket brant och stenig stig. Flickan klamrade sig fast vid sadelhornet, och grät tyst med slokande axlar och sänkt ansikte.

– Det är inte rättvist, mumlade hon. När vi var så nära att lyckas.

– Vi får prata om det lite senare, tyckte Clay Allison.

*

Solen var på väg ner, och äntligen tycktes de ha skakat av sig förföljarna. Vid en liten källåder lät Allison hästen dricka sig otörstig, sedan fortsatte de genom en trång ravin i hopp om att finna en utgång på andra sidan.

Det fanns ingen.

De blev tvungna att vända och kvinnans nervositet tilltog.

– Lugn, sa Allison. De kan inte spåra oss här.

– Tänk om de väntar utanför.

– Nej, jag tror att de redan har ridit förbi.

Då hördes hesa röster. Allison bad kvinnan hålla hästen, medan han smög fram och spanade. Ett tiotal män satt eller stod runt en liten lägereld och lät några flaskor tequila gå laget runt. Deras ledare var en orakad, svartögd, tandlös mexikan i hög sombrero.

– De knäppte Boxer och Levinson, sa en av männen.