SAGA Egmont
Steff
Copyright © 1992, 2017 Bernt Danielsson og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711649329
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
I normala fall brukade han under snörvlande protester tvingas att gräva sig ut ur sömnen. Det kändes som om han befann sig i en trång, mörk tunnel och som om någon kröp efter honom med ett svärd och hotade att skära arslet i småbitar om han inte grävde på. Det gjorde han – han grävde och grävde i allt vildare panik men kunde inte begripa varför han var utrustad med bara en så löjligt liten röd plastspade.
Efter femton svettdrypande mil gav jordväggen till sist vika och då plumsade han istället pladask ner i ett mörkt, stinkande vatten, fick en våldsam kallsup och simmade desperat uppåt medan syret i hjärnan tröt.
När huvudet till sist sprängde sig igenom vattenytan frustade han och gulpade luft länge innan han motvilligt tvingades inse att det blivit ännu en morgon och att han dessvärre vaknat.
Så brukade det alltså vara.
Nu sa det bara Kabadasch! (eller något i den stilen i alla fall) och så låg han där på rygg och var mycket vaken. Han kunde inte påminna sig att han någonsin varit så fruktansvärt vaken. Ögonen stirrade rakt upp i det som en gång varit ett vitt tak, men som numera antagit någon sorts smutsgräddgrådammig nyans. Men han såg det tydligt i alla fall och det måste betyda att det inte längre var natt.
Varför hade han vaknat?
”Jag måste ha hört nåt.”
Vadå?
”Ingen aning, men jag tror inte att det är nåt trevligt. Det kan ha varit min cykel, och i så fall är det definitivt obehagligt.”
Han låg stilla och lyssnade med alla nerver och muskler på spänn. Han hörde ingenting, i alla fall ingenting ovanligt : väckarklockan på byrån tickade trött, hans hjärta pumpade i häftigt tempo, sängen gnisslade och knarrade (vilket tydde på att några kroppsdelar trots order inte alls höll sig stilla), kylskåpet brummade som vanligt i köket, frysen hostade till och stämde in, morgontrafiken brusade avlägset ute på Tranebergsbron (det hörde han inte egentligen, men hade alltid varit övertygad om att skulle den inte göra det så skulle det märkas), ett flygplan fräste förbi på ovanligt låg höjd ovanför huset (och hans minne snabbspolade videoinspelningen av den långa flygtrippen Tokyo tur och retur; tjugofyra timmar i en spolformad plåtlåda som på 35 000 fötters höjd guppat sig fram över Sibirien; förfärligt), i badrummet kluckade kran- och duschomkopplaren, handfatets kallvattenkran droppade glatt och toalettens defekta flottör väste oavbrutet, någon stod nere på bron och ryckte i dörrhandtaget, fåglarna kvittrade vårlikt trots att det var i början av november, löven som blivit stelfrusna en frostnatt för en vecka sedan klirrade i en svag vind och –
”Står nån och rycker i dörrhandtaget?!”
Han satte sig upp och kisade mot väckarklockan – halv nio. ”Då kan det i alla fall inte va brevbäraren eller nån obehaglig myndighetsbyråkrat”, tänkte han med viss lättnad. ”Vid den här tiden sitter såna och pimplar kaffe och pratar skit på skattebetalarnas bekostnad.”
När det sedan bankade häftigt på ytterdörren en trappa ner blev han minst sagt en aning orolig, för att döma av knytnävsslagens tyngd måste de komma från ett bodybuildat, två meter långt hulkliknande muskelpaket.
”Säkert en sån där galning som det vimlar av på amerikanska fängelser. I alla fall på teve. Ofta är dom negrer också och brukar ha obegripliga tatueringar på sina äckligt anabolmissbildade överarmar.”
Han rös av obehag, klev upp och drog darrande på sig kalsingarna. Med nervöst ryckiga rörelser rotade han igenom en halvmeter hög driva kläder på en pinnstol framme vid fönstret och hittade allra längst ner ett par svarta, skrynkliga bomullsbyxor. Medan han satte på sig dem hörde han hur det prasslade, rasslade och klafsade nedanför sovrumsfönstret – det lät som om någon klampade rakt igenom den stora risiga jasminbusken som han tittat på varje höst i tio års tid och tänkt att någon gång kanske man ska klippa ner den lite grann.
Sedan lät det som om marodören med tunga militärkängor i storlek fyrtiosex klev rakt in i rabatten och trampade sönder hans mödosamt framodlade timjanbuske.
Han skyndade fram till fönstret och drog försiktigt gardinen åt sidan för att kika ner i trädgården och bedöma den blivande psykopatmördaren för att därefter avgöra vad han skulle ta sig till – bli förbannad och gasta elakheter eller hoppa ut genom köksfönstret.
Det enda han såg var en tät, mjölkvit dimma som lagt sig över hela trädgården som en stor lurvig vit katt.
Han tänkte med ett ryck dra igen gylfen, men hejdade sig när han hörde hur huliganen ilsket bankade på fönstret.
”Den låga utbildningsnivån i det här landet börjar bli riktigt skrämmande, för att inte säga livsfarlig, hur ska det sluta när folk inte ens kan läsa varningsskyltar längre?” Han drog in andan, knäppte gylfknappen, andades ut och tyckte sig nästan höra hur den svarta sytråden kved under de svåra påfrestningarna.
”Jag skulle ha en större skylt kanske? Med tydligare bokstäver? En lättläst skylt helt enkelt. Med enkla, korta meningar som till och med en halvblind schimpans med minimal begåvning skulle begripa.
Den kanske inte syns så bra när det är sån här dimma? Jag skulle nog satsat på en sådan där ljuslådsmojäng istället.”
Han hittade T-shirten högst upp på bokhyllan, där den draperat sig över samtliga bokryggar mellan bokstäverna B och D, tog ett jämfota skutt och lyckades norpa tag i ena ärmen och drog ner den.
En förnyad knytnävsattack fick fönsterrutan nere i vardagsrummet att skallra.
Efter en stunds funderande ifall han skulle sätta på sig sina nyinköpta Timberland Tractor-skor för att kunna sticka iväg på stubinen (han hade alltid sina skor i sovrumsgarderoben på andra våningen just för att kunna göra snabba utryckningar i händelse av katastrofer) bestämde han sig för att i alla fall ta Kinatofflorna som han köpt i Japan.
Han stormade ut ur sovrummet med tungfotade steg som han hoppades skulle dunsa ordentligt och därigenom antyda att den som åstadkom dem var mycket storväxt, för att inte säga gigantisk, och hade obegripliga tatueringar på sina muskulösa biceps.
– Ja, ja, ta’t lugnt för fan! gastade han och hade tänkt sig få fram en skrämmande djup domedagsröst som skulle ryta sig genom hallen, ödesmättat vältra nedför trapporna och detonera som ett åskdundrande blixtnedslag i öronen på den framtida inkräktaren.
Tyvärr lyckades inte det, vilket berodde på att hans röst ännu inte vaknat – den hade vanligtvis den mycket avundsvärda förmånen att få sova ytterligare någon timme efter det att alla andra tvingats stiga upp. När den nu överrumplats och plötsligt blivit kommenderad att jobba för högtryck blev resultatet mer ett slags kraxpipande, hest tjut. Han svor tyst i tankarna, harsklade sig och tog ny sats.
– Vänta ett tag! Jag ska bara koppla hundarna och stänga av den elektromagnetiska snubbeltråden! skrek han och klampade nedför trapporna.
Rösten lät onekligen lite bättre, men han undrade om han möjligen hade tagit i lite för mycket, fast det slutade i alla fall banka. Han stormade in i vardagsrummet och stirrade mot fönstret och tyckte sig se en otydlig gestalt sakta avlägsna sig och slukas upp av dimmornas gasbindor.
”Dimmornas gasbindor? Var det inte en stor lurvig vit katt alldeles nyss? Ja, ja, det kanske inte spelar så stor roll.” Han gäspade stort så att det knakade i öronen och hjärnan brusade som en vitamintablett i ett glas vatten.
”Psykopatgalningen har nog gått hem nu – så skönt.”
Hans fortfarande halvsovande tankar rättade till kuddarna, sträckte på sig och gäspade stort och övertalade honom att gå upp och lägga sig.
Då knackade det på dörren igen.
”En del jävlar ger sej aldrig.”
Han öppnade innerdörren, lirkade ur de två säkerhetskedjorna, tryckte in kombinationslåsets orimligt små knappar, vred om nyckeln i säkerhetslåset två varv och låste i tur och ordning upp Yalelåset och Assalåset och öppnade dörren med ett ryck.
Om det nu verkligen var en psykopatgalning som stod insvept i mjölkvit dimma på bron så var det en mycket liten sådan och dessutom hade hon stora, vackra ögon som skulle platsa i vilken Walt Disney-film som helst.
”Hela hon skulle gjort det, för övrigt.”
Vadå?
”Platsat i vilken film som helst. Hade hon vuxit upp i Hollywood och haft rätt morsa och farsa med dom rätta kontakterna skulle hon filmdebuterat vid fyra års ålder och vid det här laget vara stinking rich och ha ett otal aborter bakom sig, vara obotlig kokainist och börjat fundera på ansiktslyftningar.
Hon ser ut som tjutre så jag gissar på nitton, men det skulle inte förvåna mej ett dugg om hon är sexton.”
Hon hade långt, mörkt hår slarvigt ihopsamlat i en lång svansliknande sak som hängde fram över ena axeln. Hon var klädd i ett par svarta, snäva byxor och en svart jeansjacka som såg alldeles för stor ut, ärmarna var upprullade ett flertal gånger och ändå var det knappt man skymtade hennes fingrar.
Han lade märke till att jackkragens insida var vit, vilket han tyckte var otroligt dumt eftersom det måste vara det enda stället som blir riktigt skitigt på en jacka. ”Fast tanken är väl att man snabbt ska bli tvungen att köpa en ny förstås”, tänkte han. Under jackan hade hon en ljusblå jeansskjorta med nitliknande metallknappar.
Han stirrade på henne med munnen på glänt samtidigt som han knep ihop ögonen ett flertal gånger eftersom han drabbades av en vag misstanke om att han fortfarande sov och att det här var någon sorts dröm.
Hon å sin sida stirrade på honom med sina stora ögon. Hennes första tanke var att vända på klacken och gå till plugget i alla fall.
”Va har jag här att göra?” tänkte hon. ”Vilken totaltöntig idé alltså. Och antagligen är skylten bara en bluff – han ser inte ett dugg pålitlig ut.”
Han var väldigt lång – i alla fall jämfört med henne. Det mörka, lockigt tilltrasslade håret stod på ända, hakan och utrymmet mellan näsan och överläppen var svartskuggat av skäggstubb, kinderna var – ”tja, inte direkt feta, men lite plufsiga liksom. Man kan inte direkt påstå att han ser bra ut – han är absolut inte snygg, men man kan nog heller inte säja att han är ful. Eller är han det?”
Han hade en hemskt skrynklig, alldeles för stor T-shirt på sig, sömmen vid halslinningen hade gått upp på flera ställen och den var inte särskilt ren. Armarna var taniga och vitbleka ner till armbågarna medan underarmarna i alla fall någon gång blivit lite solbrända. Det skulle inte förvåna henne om han hade en häftig ölmage som han försökte gömma i stora skjortor och sådana där fladdriga T-shirts precis som hennes farsa brukade göra.
Han såg inte alls ut som hon hade föreställt sig, och dessutom var gylfen i de svarta, säckiga byxorna öppen.
När hon upptäckte det måste hon ha stirrat lite extra i den riktningen, för han tittade också ner och hans vänsterhand släppte dörrposten med ett ryck och verkade sikta in sig på den öppna gylfen, men ändrade hastigt riktning och började istället krafsa uppe i håret. Han lyfte blicken mot henne och log ett konstigt leende.
Han såg hemskt dum ut.
– Är det … är det d-d-du som …
stammade hon fram och blev förvånad över att hennes röst lät så bortkommen och förvirrad.
Det brukade den aldrig göra, hon brukade aldrig bli det heller – eller i alla fall väldigt sällan – men nu blev hon det. Hon kände sig som en barnrumpa och till råga på allt så hettade det i hennes kinder – hon rodnade alltså!
”Vilken katastrof. Varför rodnar jag? Störtlöjligt.”
Hon sänkte blicken för att koncentrera sig, men upptäckte istället hans svarta Kinatofflor. Det var hål på båda två, längst fram vid stortårna stack det en gång vita fodret upp genom stora, fransiga hål och hon tyckte sig skymta hans stortånaglar, vilket av någon anledning fick henne att må lite illa. Hemskt underligt – hon fick till och med lite yrsel.
För att trösta både sig själv och ögonen kastade hon en snabb blick på sina nya mocka-jodphurs och konstaterade än en gång att de faktiskt var väldigt snygga, himla asfräna och värda varenda krona.
Hon drog ett djupt andetag och tittade snabbt upp.
– Är det, är det du som är T-Th-Theodor Bach? pressade hon ur sig och kände en sugande, spiralformad våg skölja genom kroppen innan allt svartnade.
Jodå, det var verkligen Theodor Bach som stod där i dörröppningen och blev minst sagt förvirrad. Aldrig någonsin hade någon svimmat mitt framför ögonen på honom och han tyckte att det var lite teatraliskt.
”Okejdå, jag kanske inte ser så jävla fräsch ut på mornarna, men att svimma?” tänkte han just som hennes ögonlock fladdrade och de stora pupillerna försvann. ”Eller blev hon så impad av min uppenbarelse att sinnesrörelsen blev henne övermäktig?” Hennes kropp segnade ner i en utstuderat slow slow-motion.
”Hon kanske är skådis i alla fall.”
Theodor tänkte fånga upp henne, som han sett tvålfagra typer göra på video så många gånger, men högerhanden hann aldrig släppa sitt grepp om dörrhandtaget och vänsterhanden var fortfarande intensivt upptagen med att klia hårbottnen och försöka komma över det pinsamma minnet av det där med gylfen.
Följden blev att hennes medvetslösa kropp föll rakt emot honom, och även om hon var en liten tuva så stjälpte hon hur lätt som helst ett stort lass.
Theodor Bach föll inte i slow motion.
Han stöp som en femhundra kilos nyskjuten älg en dimmig höstmorgon i något träsk ute i norrländska obygden och landade med ett tordönsliknande dunder på hallens trägolv. I samma ögonblick tyckte han sig underligt nog höra glas som krossades – det lät ungefär som om någon långt bort släppte en stor glaskupa i golvet. Men hörselavdelningen funderade inte länge på den saken eftersom Theodor samtidigt fick en av sina gamla träskor rakt in i ryggen, strax ovanför midjan på höger sida där han var fast övertygad om att den ena av hans njurar satt och det gjorde mycket riktigt ont och tanken att han skulle dö började ettrigt blinka uppe i hjärnan som en defekt neonskylt utanför ett sjabbigt hotellrum.
”Sämre sätt kan man faktiskt tänka sej”, mumlade tankarna när näsan med stor inlevelse berättade att hennes kind doftade som en stilla sommarmorgon vid havet. Ett gäng nervändar och känselspröt som fortfarande tofflade runt i morgonrockarna rapporterade att även om han nu tyckte att hon var tyngre än vad hon sett ut för, så var det alls ingen obehaglig sorts tyngd, ”nejdå, inte alls, det är en mjuk, trygg, vältränad och perfekt avvägd och värmande kropp som ligger ovanpå oss. Väldigt skön faktiskt, ja, för att inte säja …”
”Jävla snuskpellar.”
Han försökte röra sig och blev oändligt tacksam för att fallet och kollisionen med träskon inte invalidiserat honom. Han lirkade fram händerna för att flytta undan den sköna kroppen ifråga.
Det var inte alls så lätt.
Han grymtade och svor men tystnade tvärt när han fick hennes rödsvartskimrande hår i ansiktet, en stor del av det klibbade sig fast på läpparna och när han drog efter andan sögs det in i hans halvöppna mun vilket fick honom att spotta och frusta (och då lät han precis som en älg faktiskt).
Håret var både rött och svart, mest svart i och för sig, men om ljuset föll på ett speciellt sätt (och det gjorde det just då) så skimrade det i mörkröda nyanser.
”Det har en väldigt underlig smak. Smakar inte alls lika bra som det luktar. Däremot smakar det faktiskt lite grann som het vinäger luktar – metalliskt och så starkt att man nästan tappar andan och tror att man ska få astma. Inte för att jag nånsin haft astma, men som jag tror att det känns i alla fall och –”
Ja, ja. On with the show:
Theodor Bach låg på golvet med en tonårstjej över sig. Och hans gylf var alltså öppen.
”Herregud, tänk om nån snipig moralväktande lärarkäring borta på Bromma Gymnasium ser oss?! Vilka konsekvenser kan inte det få?”
Han drog ett panikslaget andetag och flyttade den lealösa kroppen och var extra noga med att det inte skulle se ut som om han tafsade på henne. Han stönade och reste sig. Det första han gjorde var att försöka stänga gylfen, men dragkedjan hade fastnat och medan han försökte få loss den futtiga dragmackapären fick han syn på sina stortår som kikade upp genom hålen i Kinatofflorna.
”Jag borde klippa naglarna lite oftare”, mumlade han bekymrat. ”Gjorde jag det skulle tofflorna kanske hålla lite längre. Men det är ju sånt man glömmer bort liksom. Undrar hur det är för andra? Klipper folk tånaglarna regelbundet, månntro? Varje lördagmorron kanske?”
Han övergav försöken med att stänga gylfen, ryckte på axlarna åt tåklippningsfunderingarna och tittade ut genom dörröppningen. Han såg inte ens brons nedersta trappsteg. Det måtte vara den värsta dimman sedan Lützen och inte ens om lärarkäringen stått på skolans tak och varit utrustad med infraröd laserkikare skulle hon sett in i hans hall.
”Då hade jag inte behövt – jag menar, då hade jag ju kunnat … Fan också …”
Han stängde dörren och tittade ner på …
”Tjejen? Flickebarnet? Tonårsbruden? Va säjer man? Det är bättre när man vet va folk heter, den saken är klar. Allting blir mycket lättare då.”
Han satte sig ned på huk med en suck. Hon låg orörlig och andades stilla och lugnt. Det såg riktigt skönt ut. Som om hon sov.
”Den som gjorde det ändå. Va fan kan hon vilja mej?” Han tittade på henne en lång stund. ”Hon är riktigt snygg. A real beauty, in fact. Hon tycker nog själv att den där fint utmejslade och bestämda näsan är åt helvete för stor, men jag skulle ge vad som helst för en sån, fast det kanske hon inte skulle tycka var nån vidare komplimang.”
Han böjde sig fram och studerade hennes ansikte ur olika vinklar. ”Mmm”, nickade han förnöjt. ”Inte för mycket makeupkrafs heller. Alldeles lagom liksom.” Fortfarande sittande på huk flyttade han sig runt henne med långsamma paddliknande rörelser. ”Och kolla vilka snygga dojor. Eller boots, kanske det heter. Men dom har band runt vristerna, med små, små metallspännen. Ser hemskt komplicerat ut. Ingenting man slänger på sej i en hast vid en katastrofutryckning precis. Det är nog såna här som kallas jodphurs, skulle jag tro. Varför dom nu kallas det. Hemskt konstigt ord. Det måste jag slå upp nån gång.” Han lyfte upp hennes ena fot och tittade under sulan. ”Trettifemmor! Ja jävlar. Hon har inte använt dom mycket, den saken är klar. Dom ser alldeles nya ut, var säkert skitdyra.”
Han lutade sig tillbaka en bit och kisade mot henne, vänsterhanden fick leka kameralins framför vänsterögat (som han sett regissörer löjla sig med på teve ibland) och zoomade långsamt in mot hennes ansikte. ”Och dom där tre små finnarna på hakan ser man bara i extrem close-up, men det syns att hon försökt klämma ut dom – dumjänta, borde hon väl lärt sej att då blir dom ju bara ännu värre. Mmm, faktiskt en riktigt delikat liten lammköttspudding.”
Va?!
”Ja, ja – en mycket söt liten varelse då.”
Han upptäckte en svart läderväska på golvet intill henne och försökte ta upp den, men upptäckte till sin förvåning att den satt fast.
”Hur fan kan den sitta fast?”
Antagligen för att det är en axelremsväska.
– Det förklarar väl inte varför den sitter fast! muttrade han irriterat och ryckte i den.
Axelremmarna kanske fortfarande sitter över hennes axel, och då är det väl inte så konstigt när hon ligger med armarna så där.
”Öh … nä, nä, det är ju sant. Just det. Så är det nog.” Han lyfte med plötslig försiktighet hennes högerarm. ”Vilka handleder, haru sett? Va? Hur kan dom va så smala? Titta, mitt pekfinger når ju nästan ända ner till tumfästet när jag håller så här. Att dom inte gått av?”
Han lossade de tunna läderremmarna från hennes axel, tog väskan och satte sig med en duns på golvet en bit ifrån henne. Han kastade en snabb blick på hennes ansikte för att försäkra sig om att hon fortfarande var avsvimmad innan han gjorde en grimas med läpparna och hakan som tydligt uttryckte att han höll andan i förhoppningen att det inte skulle bli alltför mycket oljud när han öppnade dragkedjan.
Det var en väldigt förutsägbar väska. Den var faktiskt en kliché.
”En kliché?”
Just det, när man väl öppnat den kommer den att vara precis som en
kliché -en -er s. boktr. på tryckform överförd bild o.d.; bildl. sliten fras.
”Ja, nog är den sliten allt. Hon borde köpa en ny, den saken är klar. Den håller ju på att rasa ihop, titta, skinnet har spruckit längs ena sidan här och sömmarna vid handtagen håller på att släppa.”
Det var fullständigt kaos i den: slitna läroböcker, ihopknölade pappersnäsdukar, gamla biobiljetter, läppstift, ett mycket smutsigt och söndervikt kollegieblock i A5-format, små runda platta plastburkar som han antog hade med make-up att göra, avbrutna hårnålar, en massa genomskinlig plast (cellofan?) som såg ut att komma från cigarrettpaket, jovisst – mycket riktigt, där låg några små guldskimrande pappersbitar också (”såna där som ser ut som aluminiumfolie nästan, men är mjukare, som sitter i hårda cigarrettpaket och som det brukar stå pull på som om man var en fullkomlig idiot”), några paket Sorbits med bara en eller två bitar kvar i varje, en nyckelknippa, några billiga bläckpennor där bläcket tagit slut för minst ett par år sedan, fem stycken vita, tumstjocka och ungefär tumslånga cylindriskt formade saker paketerade i plast med ett knallrött band runt om på mitten (han begrep först inte alls vad de kunde vara, gissade på någon sorts godis, tuggummi kanske, och tog ivrigt upp en av dem, men lade snabbt tillbaka den igen med ett mycket märkligt ansiktsuttryck), en avbruten linjal, två små flaskor nagellack, osv osv osv.
Det såg med andra ord ut som det alltid gör i tjejväskor de gånger de nämns i böcker, filmer och serietidningar – väskan var alltså en kliché.
Mitt i kaoset lade Theodor märke till en pilformad liten metallsak som förbryllade honom så pass att han plockade upp den och synade den noggrant. Han hade aldrig sett något liknande förr, även om den påminde om något. Den bestod av två, cirka fem centimeter långa, avsmalnande metallstänger fästade vid varandra i ena änden och böjda mot varandra i en svag båge så att de längst fram nuddade vid varandra.
Ovanpå den ena av dem satt ytterligare en något smalare och mindre metallgrej. Han pillade loss den och upptäckte att man kunde svänga runt den så att den istället hamnade så att böjen gick åt andra hållet (det vill säga uppåt) (eller nedåt) och då gick det upp för honom vad det var – en nagelklippare, men den minsta lilla nagelklippare han någonsin sett.
”Kan va bra att ha”, tänkte han och lutade sig en aning åt sidan så att han kom åt att lägga ner den i sin byxficka.
Han hittade en portmonnä och ett busskort i ett fack på insidan som var tillstängt med en dragkedja och hade en påsydd lapp med namn och adress.
Stephanie Lecksell.
Så bra, då har vi ett namn på henne också. Stephanie.
”Med ph, som i sophink … ”
Men visst är det ett fint namn? Stephanie.
”Lite långt, tycker jag förstås. Och krångligt att säja. Jag tror jag kallar henne Steff istället. Mycket snärtigare och kortare liksom, passar henne mycket bättre.”
Adressen sa honom ingenting. Han tittade på busskortet och hittade ett personnummer under fotot (hon var sig väldigt lik, trots att hon på bilden förstås hade ögonen öppna) och fick veta att hon var sexton år och skulle fylla sjutton om en månad och två veckor.
”Vad var det jag sa. Only sixteen. Ja jävlar. Sexton år.”
Han satte busskortet framför hennes ansikte och tog sedan bort det – han gjorde samma sak om och om igen i allt snabbare tempo.
”Titta, gör man så här snabbt och kisar lite så ser det nästan ut som om vår sextonåriga Törnrosa blinkar, som om hon vaknar liksom. She’s only sixteen, only sixteen. Ja jävlar … Men man är ju inte en dag äldre än vad man känner sej, som alla solarierostade käringar i joggingdressar brukar säja. Fast i så fall var jag minst fyrtifem när jag var sexton, för då kände jag mej riktigt gammal, det kommer jag ihåg. Jag tyckte allting var meningslöst och var stört på att jag skulle ta livet av mej om det inte inträffade nån Big Radical Change så att livet kom igång. Så på sätt och vis känner jag mej precis som en sextonåring nu också, så att säja … ”
Han lade busskortet åt sidan, men blicken vilade fortfarande på den medvetslösa Stephanie Lecksell.
”Faktum är att jag inte träffat en sextonåring sen … ja, inte sen jag var sjutton. Jag kommer inte ens ihåg vad hon hette, men hon var väldigt lik en tjej som jag flera år senare såg i Playboy – kommer fortfarande ihåg hur hon såg ut däremot – utvikningsbruden alltså. Hon hade en hatt med vida brätten på sej på en av bilderna. Mmm … Jag var rätt så tänd på den där sextonåringen då trots att hon var ganska så jobbig och jämt spelade hard to get, jag fick truga och truga medan hon velade och velade. Jag undrar om sextonäriga brudar nuförtiden är som dom var då? I så fall hoppas jag att hon sover länge.”
Han öppnade den halvcirkelformade läderportmonnän som hade en förfärligt vulgär reliefbild av ett puttenuttigt alplandskap på ena sidan. Det låg en hundralapp, några enkronor och en kapsyl i den. En kapsyl? Han plockade upp den. Jodå, det var en helt vanlig Coca-Cola-kapsyl. Han ryckte på axlarna och släppte ner den igen.
”Hundrafyra spänn och en kapsyl”, tänkte han besviket. ”Fast det är klart – det blir ju nåra burkar i alla fall … ”
Efter en intensiv och mycket hätsk inre debatt om moral och etik lyckades händerna till slut stänga portmonnän och lägga tillbaka både den och busskortet i innerfodralet.
Hon kan väl inte ligga på det här dragiga trägolvet hur länge som helst? ”Nä, helt rätt.”
Han reste sig upp och stönade lite grann igen, tänkte att kanske skulle han försöka komma igång med The Gymnastics i alla fall. Han började nog bli lite otränad, och det var faktiskt fyra år sen han sist gjorde tio pushups och joggade runt trädgården två varv och då hade han blivit väldigt utmattad.
Fullständigt slutkörd faktiskt, om man nu ska vara ärlig – han hade haft träningsvärk i ett flertal muskler i både låren och mellangärdet en dryg månad efteråt.
”Eller ska jag bara äta lite mindre och inte dricka så mycket bärs? Det kanske funkar lika bra? Det är så jävla trökigt att hålla på och göra pushups, armhävningar och fjassa omkring ute i naturen som nåt annat jävla rådjur.”
Rådjur? Älg, snarare.
”Tsss!” fnös han och böjde sig ner under flera suckar och stönanden. Theodor Bach kommer att hinna stöna och sucka en våldsam massa gånger den närmaste tiden, det är helt klart. Skulle man stanna upp och påpeka det varenda gång skulle det här bli en riktig tegelsten.
Efter ett antal djupa andetag och överdrivet mycket gnäll från ryggslutet, som skyllde på träskon som ramponerat högra njuren, lyckades han lyfta upp Stephanie Lecksell och bära henne till den slitna gamla lädersoffan mitt på golvet i vardagsrummet.
Det var inte särskilt långt, men ändå hann armmusklerna ett flertal gånger gasta att de var sprängfyllda av mjölksyra (det hade de snappat upp från Sport-Extra på teve någon gång – fast de var lite osäkra om den vitklädda tönten med sin skitfåniga toppluva och reklamförsedda skidor verkligen hade sagt mjölksyra, eller om det varit någon annan sorts syra; fast å andra sidan var de säkra på att Theodor inte heller kände till det).
Och trots att det inte tog mer än två minuter att bära henne över tröskeln och fram till soffan så hann tankarna tänka en förvånansvärd massa saker: som att livet ändå var bra grymt – inte fan hade han fått chans att bära en avsvimmad sextonårig skönhet när han som bäst hade behövt det – för sådär en tjugo år sedan; som att han skulle stänga gylfen så snart han lagt ner henne; som att kanske skulle det ändå vara idé att ta upp det där med work-out och jogging igen; som att han mycket väl skulle kunna ha en dotter som var sexton eller till och med några år äldre (”Herregud! Tänk att va farsa till en sån här sak?! Vilket ansvar! Och va skulle det inte kosta!”) och vad ända in i helvete kunde Stephanie Lecksell vilja Theodor Bach?
Tankarna hann också springa ner till minnesavdelningen och böka runt i ett flertal dammiga kartonger som de skrivit The Teens på. Theodors tankar var väldigt förtjusta i att använda engelskamerikanska uttryck för de tyckte att det muntrade upp tillvaron en smula.
Efter en hastig titt i The Teens-minnena erkände de att i just det här fallet muntrade det inte upp någonting ett endaste dugg. De stuvade skyndsamt undan kartongerna, låste dörrarna och repeterade istället en av de senaste anteckningarna, fast tog den på videoamerikanska den här gången:
– What the fuck could fucking Stephanie Lecksell want fucking Theodor Bach?
Han kände ingen som hette Lecksell och hade heller aldrig gjort det, så hon kunde inte vara dotter till någon dumdryg gammal klasskompis. Och det tyckte han var skönt, det skulle ju annars kunna bli pinsamt. Eller – tanken uppenbarade sig oväntat och häftigt, ungefär som en blåsvartglänsande oljekaskad från ett borrtorn varenda oljeshejk sedan länge gett upp hoppet om – kunde det rent av vara så att hon var en Lady in Distress? Men var hon inte väl ung för det?
Men men – tiderna hade ju förändrats, världen hade krympt och allt gick mycket fortare nu för tiden, ända från födseln dränktes ungarna i information och ljud och bilder och kanske utvecklades de snabbare också, sexdebuten skedde ju allt längre ner i åldrarna (isn’t it shocking?), trettonåringarna söp sig fulla tre gånger i månaden, ”det sa dom i alla fall på Rapport med allvarligt darrande stämmor häromkvällen”, och han hade läst en notis i en dagstidning på konditori Park för några dagar sedan att en skolläkare upptäckt att en femtonårig elev var heroinist. ”What is the world coming to? Tonåringar är med andra ord inte alls som tonåringar var förr, eller?” Så kanske var hon trots allt en Lady in Distress. A Young Lady in Distress.
Fast å andra sidan hade hon bara en hundring i portmonnän och det räckte ju inte ens till en superkort konsultation. Om han nu inte fick den svart förstås …
Han böjde sig fram över soffan för att lägga ner henne ytterst varsamt, men plötsligt slog hon upp sina ögonlock och stirrade rakt in i hans ögon och då blev han alldeles vettskrämd och armarna bara välte ner henne så fort de kunde.
Hon hamnade med en duns på soffsitsen, slog huvudet mot ena armstödet och gled halvvägs ner på golvet.
– Jävlar, va du skräms! utbrast Theodor och stod kvar helt förstenad, böjd över henne.
Hans armar var fortfarande utsträckta och Stephanie tyckte det såg ut som om han tänkte strypa henne, som Frankenstein ungefär.
– Va fan sysslar du med?!?! skrek hon, satte sig snabbt upp och stirrade med uppspärrade ögon på honom samtidigt som hon med hjälp av händerna vigt klättrade baklänges över armstödet.
Mjukt som en katt gled hon ner på golvet bredvid en filt som hon såg utan att se den – hon var i alla fall inte medveten om att hon såg den, men ett gäng tappar som kallade sig ”The Yellow Taps” och helst arbetade i utkanten av vänstra ögats Gula fläck eftersom de tyckte om att titta på sådant som de andra tapparna och stavarna i näthinnan ofta inte ens lade märke till, upptäckte den direkt.
”Kolla, där ligger en filt! Och det ser ut att vara en riktigt varm och gosigt skön filt också.”
Men alla de andra miljoner tapparna i Gula fläckens innersta krets skrek:
”Vi har inte tid med såna där skitdetaljer just nu, kom hit och hjälp till istället!” och ställde in skärpan för att bedöma de rumsliga avstånden och avgöra hur Stephanie bäst skulle kunna springa därifrån.
– Jag skulle ju bara lägga ner dej! suckade Theodor Bach irriterat, ryckte på axlarna och sänkte armarna.
– Varfördå?! sa Stephanie och lyckades få rösten full av förakt och antydningar och snärtig som ett piskrapp.
Hon blev ganska nöjd med det, men kom i samma ögonblick ihåg vad som hänt: hon hade rodnat, fått yrsel och – svimmat. ”Det är ju inte klokt. Har aldrig hänt förr.”
– För att du svimmade förstås. När du – öh, såg mej. Och jag –
– Var är väskan?!
– Därute …
Utan att släppa honom med blicken gick hon snabbt ut till hallen, plockade upp väskan och trädde axelremmarna över sin högra axel med en invand rörelse. Sedan ställde hon sig i dörröppningen in till vardagsrummet, lutade sig mot dörrposten och försökte se cool ut. Det var inte lätt, men gick en aning bättre sedan hon kastat en blick på sina nya mocka-jodphurs och konstaterat att de i alla fall såg häftigt störtcoola ut.
Theodor stod kvar framför soffan och följde henne med blicken. Han började långsamt komma över chocken som ersattes med en viss irritation:
– Om du kanske skulle ta och tala om varför i helvete du försöker göra inbrott! skrek han och blängde stint på henne.
Stephanie tyckte det blev jobbigt när han glodde på henne så därför gled hennes blick undan och irrade runt i rummet istället. Den konstaterade snabbt att det var stort, avlångt och såg väldigt kalt ut. Hon hade stött på ordet ”spartansk” några gånger tidigare och hade hon fattat rätt så var det läge att använda det när man skulle beskriva ett sådant här rum.
Det stod en gigantisk svart teve vid bortre kortväggen, en sådan där storbildsapparat som hon tidigare bara sett på reklambilder och i skyltfönster. Mitt på det mattlösa parkettgolvet stod Chesterfieldsoffan bredvid ett runt litet bord. ”Nog för att man sett utslitna lädersoffor, men den här tar ju priset, alltså.” Stor var den också, och det låg en tillknölad, vit kudde vid ena armstödet. Väggen ut mot trädgården var täckt av fullproppade bokhyllor som ramade in två fönster. Det var allt. Det såg alltså mycket tomt ut. Minst sagt spartanskt. De andra väggarna var vitmålade och det hängde inte en tavla eller fotografi eller ens en affisch på någon av dem.
– Inbrott?! Tsss! fnös hon. Jag ringde på flera gånger.
– Dörrklockan funkar inte, sa Theodor trött.
– Och hur ska jag kunna veta det?
– Klart att du inte kan veta det, men om det nu inte kom nån och öppnade så borde du väl fattat att det inte var nån hemma och kommit tillbaka senare istället för att försöka slå in fönstret.
– Jag knackade på fönstret. Och dessutom var du ju faktiskt hemma, inte sant?
– Käfta inte emot!
– Och det står att du har öppet från klockan åtta, eller hur?
– Ja ja, va fan, man säjer så mycket som man inte menar här i livet.
– Har du nåt legg?
– Legg?! Theodor trodde inte sina öron.
”Får dom inte lära sej lite respekt för mognad och ålder i skolan längre”, tänkte han surt.
– Klart jag har legitimation, jag är ju för fan auktoriserad, det står faktiskt på skylten, men det kanske är ett alldeles för svårt ord för dig.
Hon kastade ilsket tillbaka håret över axeln och slängde iväg en sådan där ”Herre-Gud-va-knäppdu-är”-blick upp mot taket och lade märke till att taklampan verkligen var just bara en lampa i taket – en helt vanlig glödlampa som övergivet dinglade i en svart sladd.
Theodor drog handen genom håret och försökte platta till det, men så snart han tog bort handen krullade lockarna upp sig igen och spretade åt alla håll. Stephanie kunde inte låta bli att le.
– Stå inte och hånflina! Va fan vill du egentligen?! skrek han och reste sig med ett ryck.
Stephanie kände ett sting av rädsla och ryggade tillbaka, men drog ett djupt andetag och försökte verka hur lugn som helst när hon sa:
– Jag kom faktiskt hit för att jag behöver hjälp med en grej och tänkte att kanske kan en sån som du vara bra. Men jag tror faktiskt att jag ändrat mej. Så det så. Och dessutom är din gylf öppen.
Theodor kastade en lång blick mot fönstret och ryckte på axlarna, drog ned båda mungiporna och himlade med ögonen. Det såg precis ut som om han grimaserade till någon annan person där ute i dimman.
– Jo, jag vet det, sa han och tittade allvarligt på henne. Så vadådå? Har du nåt emot det kanske?
Hon irrade med blicken igen. ”Den här knäppdojan kan man ju inte snacka med. Det är lika bra att gå till plugget.” Hon snurrade runt och gick fram till ytterdörren, tittade förvirrat på alla låsen och visste inte vilket av dem hon skulle använda. Hon kände sig bortkommen och förvirrad igen och blev så förbannad att hon släppte ner väskan på golvet och vände sig på nytt in mot rummet.
Theodor Bach stod kvar vid soffan och försökte stänga gylfen, men hade tydligen problem med det. Han kände hennes blick och tittade upp.
– Flugan vill inte, suckade han bekymrat.
– Va?!
– Flugan är obäddad och vill inte.
Han koncentrerade sig djupt och ryckte till ännu en gång och då stängdes dragkedjan med ett ritsch!.
– Sådär, log han förnöjt. Now the fly is done.
– Du är ju knäpp, sa Stephanie och kände till sin förvåning att hon log tillbaka mot honom.
– Alldeles riktigt, nickade han. Har du käkat frukost?
Hon ryckte på axlarna.
– Vet du inte? Det var det dummaste jag hört. Man måste väl för fan veta om man ätit frukost eller inte? Eller fick du nån sorts minnesblack-out när du coola av?
– Äter aldrig frukost.
– Inte undra på att du är så kort i rocken. Jag är hungrig som fan. Du kan fixa kaffet.
Under de följande timmarna tänkte Stephanie flera gånger ta sin väska och gå därifrån, bara lämna Theodor Bach i det stora köket på andra våningen och försöka glömma hela förmiddagen och sitt pinsamt dumma tilltag. Ett otal gånger hann hon också önska att hon aldrig hade sett den där gula skylten nere vid grinden.
Första gången hon gjort det var för ett par veckor sedan. En tisdagsmorgon när hon mådde riktigt risigt bestämde hon sig för att gå en annan väg till skolan. Det fanns flera orsaker till det: dels ville hon försöka tänka igenom alltihop, även om hon visste att det var lönlöst, dels hade hon absolut ingen lust att gå till plugget över huvud taget och så behövde hon gå in sina jodphurs, som hon köpt några dagar tidigare i ett försök att trösta sig själv.
Det var de snyggaste jodphurs hon någonsin sett, gjorda i mocka som hade en urläcker svagt brun-khaki-sandaktig färg. Hon bestämde sig direkt och gick in i affären och fick veta att de var designade i Holland men tillverkade i Mexico och hutlöst dyra. Men å andra sidan var hon hutlöst deprimerad och man visste ju aldrig – ett par asfräna jodphurs kunde kanske hjälpa.
Och annars när hon köpt nya skor brukade hon snegla ned på dem och se både dem och sig själv i nya, spännande miljöer, tänka på vad hon skulle säga och göra i de miljöerna i sina nya skor. Och om hon nu för det första gick andra gator än där hon brukade gå och för det andra och tredje hade de snyggaste mockajodphurs hon sett någon gång, då kanske hon också skulle kunna fantisera sig bort lite grann, som hon brukade göra förr.
Låtsas att hon var någon annanstans, i någon annan stad, i ett annat land, att hon var någon annan. Hon ville hemskt gärna vara någon annan, men hur hon än ansträngde sig så blev hon inte det. Hur hon än försökte så gick det bara inte längre, förr var det hur enkelt som helst.