Saga Egmont
Booze
Copyright © 1994, 2017 Bernt Danielsson og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711649381
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Även om det inte är så värst originellt, tror jag ändå att det är en bra idé att börja från början. Jag har hört att man ska vara kronologisk. A till Ö. Det blir ju tydligare och enklare så – för er, menar jag; och för mej också, för den delen.
Det är klart att jag skulle kunna börja med X,Y och Z istället. Och sen ta K, L och M för att sluta med A, B och C.
Men varför skulle jag det?
Det gör aldrig livet.
Nej, livet är det minsann ordning och reda på: det börjar från början och det slutar med slutet.
Och det betyder att vi blir tvungna att börja med Platsen – i det här fallet Staden. Inte för att den egentligen spelar nån större roll. Såna här saker händer överallt – dom har hänt, dom händer precis just nu och dom kommer att hända snart igen. Inte exakt likadant förstås, men på ett ungefär.
Den här staden är ingen huvudstad och den är inte märkvärdig på nåt annat sätt heller. Den är varken stor eller liten. Den är mittemellan. Den ligger dessutom mittemellan söder och norr, utan att för den skull vara nån mittpunkt. Men det är en kuststad och den har en skärgård, vilket längre fram kommer att ha en viss betydelse.
Som dom flesta andra städer har den ett centrum som en gång i tiden gick under namnet Stortorget. Numera ligger där några kvarter med dom obligatoriska, otympligt stora betonglådor som inhyser alla dom vanliga snabbköpen och andra ofrånkomliga inrättningar som Försäkringskassa, Arbetsförmedling (eller Arbetslöshetsförmedling kanske man ska kalla den i dessa kristider), Bibliotek, Folktandvård, Vårdcentral, Polisstation och Systembolag.
Runt centrumet sväller stadens kvarter ut i alla riktningar och väderstreck.
Ungefär som ringar på vattnet när man slängt i en sten.
Eller kanske som årsringarna i ett nedsågat träd. Och precis som med såna kan man i stadens ringar läsa av tiden. Man behöver bara titta på kåkarna. Ju längre bort man kommer desto fulare blir det.
Det finns fortfarande en del fina kvarter från slutet av 1800-talet kvar, speciellt runt järnvägsstationen, men det är tyvärr inte särskilt många. Fast rådhuset står kvar. Och den gamla teatern. Mellan dom ligger en allé där det finns en stor fontän i gjutjärn och en rotunda där mässingsorkestrar från stans militärgarnison klämde ihop sej och spelade struttande marschmusik av John Philip Sousa en gång i tiden.
Genom stan slingrar sej en å, som förstås har sitt utlopp i hamnen. Om man går eller cyklar eller åker bil från ena stadsänden till den andra passerar man den två gånger. Har man inget bättre för sej (och det har man sällan i den här stan) kan man snirkla runt lite extra och på så sätt hinna med att korsa ån fyra gånger.
Det finns också en fin och förhållandevis stor park, som mer har karaktären av ansat skogsområde. Tyvärr blir den mindre och mindre varje gång politikerna får för sej att bredda eller bygga om in – och utfartsleder. I parkens själva kärna låg en gång i tiden ett flertal caféer och en minigolfanläggning flockade runt en överbyggd utomhusscen. De flesta caféerna har försvunnit nu, det enda som fortfarande har öppet liknar mer en kiosk. Minigolfbanorna har vuxit igen, men scenen finns kvar. Under sommarmånadernas i bästa fall ljumma kvällar varvas vildsinta rockband och deras högljudda fans med allsångskvällar då bänkarna är fulla med hattförsedda skrålande pensionärer.
Och så finns det förstås idrottsanläggningar, badhus, ett antal kyrkor, skolor, brandstationer och hotell.
Om ni tycker det här låter trist så kan ni ju alltid låtsas att det är Singapore eller London istället. Fast det kommer att snöa några gånger längre fram och då blir det kanske lite svårt att tänka sej att det är Singapore, men det har säkert snöat där också nån gång under historiens lopp. Hotell har dom i Singapore i alla fall och det är i ett sådant vi hamnar på nästa sida.
Där ligger jag. På en mjuk säng i ett litet, men ändå helt tydligt lyxigt hotellrum. Att det inte är billigt syns på den smakfullt diskreta inredningen och kristallkronan, som varken är alltför överdådig eller för fjuttig. Med ledning av rummets utseende, dom fint svarvade trälisterna och fönstrens konstruktion kan man gissa sej till att huset byggdes någon gång i slutet av förra seklet.
Dom knappt synbart mönstrade tapeterna, den mjuka heltäckande mattan och den allra senaste tevemodellen antyder tillsammans att hotellet antagligen ståtar med ett anrikt namn: Grand Hotel. Med ett l för att förstärka dess kontinentala status.
Och visst ser kåken kontinental ut. Vid en första anblick kan man mycket väl tro att den ligger i Nice eller Bangkok eller så. Det är ett stort stenhus som upptar ett helt kvarter. Dom vitputsade fasaderna är sirligt utsmyckade och fyra slottsaktiga hörntorn skjuter upp mot himlens vykortstjusiga solnedgång. Den breda trappan som leder upp till foajéns glasdörrar är försedd med krusidulliga ledstänger i gjutjärn. Mattan som räcker ända ner till trottoaren är förstås blodröd. Hotellets restaurang, bar och grill har egna ingångar från tre av de fyra omkringliggande gatorna.
Väggarna i just det här rummet på tredje våningen pryds med sammanlagt tre tavlor. Och tittar man på dom (fast det gör man inte) så kan man gissa sej till att man befinner sej i en hamnstad, för alla tre är urblekta färgtryck som föreställer segel – och ångfartyg.
Att jag ligger på sängen och inte i den är helt riktigt. Faktum är att jag fullt påklädd ligger slarvigt utslängd tvärs över sängen och stirrar rakt upp i taket med vidöppna ögon.
Eller:
Jag försöker åtminstone göra det, men hur mycket jag än anstränger mej får jag ingen ordning på blicken. Ögonen kan inte samsas. Och det beror på att jag är full som ett ägg.
Man kan utan överdrift säga att jag är aspackad.
Tycker jag nu när jag ligger där i alla fall.
Det här är nämligen allra första gången i mitt liv som jag är berusad. Aldrig tidigare har jag medvetet låtit mej själv påverkas av alkohol, eller etylalkohol eller etanol, som det också heter enligt uppslagsboken.
Vill man vara riktigt korrekt kan man använde den kemiska beteckningen som är C2H5OH.
Annars blev jag inte mycket klokare av uppslagsboken, bortsett från att jag fick reda på att »Etylalkohol är en vattenklar, svagt luktande vätska med specifika vikten 0,8 och kokpunkten 78 grader Celsius«. Och att den är lättlöslig i vatten och även löshg i fett.
Jaså minsann.
Av alla drickbara alkoholhaltiga saker som finns här i världen har jag nyligen skvalpat i mej ett antal (fråga mej inte hur många) glas gin och tonic plus några burkar starköl från stans lokala bryggeri. Dom brygger antagligen sitt öl med vatten från stadens å, som dom dessutom måtte hämta på fel sida om reningsverket – det är den enda tänkbara förklaringen till att det smakar som det gör.
Jag mår lika bra som det låter ungefär.
Men jag är full i alla fall. Jovisst. Och det var precis det som var meningen. Det är just därför jag bälgat i mej gin och starkbärs; det är just därför jag befinner mej på min hemstads pampiga Grand Hotel den här försommarkvällen: för att bli full.
För att berusa mej.
För att ta mej en blecka. För att bli blarig, knall, drucken, dragen, påstruken. För att bli på snöret, på dojan, i hatten, på lyset, på kanelen och allt vad det heter.
För att få uppleva detta berömda, märkligt laddade tillstånd som jag har hört talas så förbannat mycket om, och som jag sett så många andra befinna sej i.
I och för sej: Dom fulla personer jag träffat har inte precis gett mej nån lust att bli det själv, även om en del av dom sett lite lyckliga ut på ett oerhört korkat sätt. Annars har det inte verkat så lockande att raggla omkring på trottoarerna och hänga på lyktstolpar.
Å andra sidan blir både Kapten Haddock och Tintins vovsing Milou roliga när dom pimplat i sej whisky.
På teve och bio har jag dessutom sett mängder av folk berusa sej i massor utan att ens svaja det allra minsta med blicken eller ta ett snedsteg med sina välputsade skor.
Alltså finns det olika sorters berusning, har jag då tänkt, och som allt annat här i världen beror det förstås på hur brajt i skallen man är. Är man tillräckligt begåvad blir man naturligtvis inte sådär vulgäräckligt full.
När jag nu ligger där på sängen kommer jag fram till att det helt tydligt inte gärna kan ha med den saken att göra, trots allt…
Jag tittar upp i taket som är inbäddat i en sorts disig dimma, hur fan nu det kan komma sej. Trots att det är alldeles vitt och platt så kan jag svära på att det rör sej sakta - jovisst, det böljar liksom, häver sej upp och ner i samma takt som jag andas. Det ser ut som ett upp-och-nervänt vitt hav där det blåser upp till storm.
Jag är inte ensam i hotellrummet. Nejdå, det sitter två lika fulla ägg till vid ett lågt bord mellan de två fönstren.
Det ena ägget är Jocke.
Det andra är hans rätt så fetlagda kusin som är fem eller sex år äldre än vi. Det är hans hotellrum.
– Bor han på Grand? frågade jag förvånat när Jocke berättat att vi skulle träffa hans kusin. Varför sover han inte över hemma hos er?
– Det var nåt med jobbet, tror jag.
Jag visste inte vad han jobbade med, och Jocke var inte så värst säker på det heller. Däremot visste jag att kusinen bodde i kungliga huvudstaden och jag hade dom senaste månaderna hört talas om honom en hel del.
Nu vet jag hur han ser ut också. Och att han är fet. Det har inte Jocke sagt ett ord om. Han pratar lite konstigt också. Kan inte säja »ä« tydligen. Dom blir istället en sorts snipiga »e«-ljud.
Det är förstås han som varit på Systembolaget och skaffat både gin och starköl. Det enda Jocke och jag bidragit med är fyra flaskor Schweppes Tonic Water som vi utrustade oss med på ditvägen.
Det var tillräckligt spännande för min del. Jag bara väntade på att butiksinnehavaren skulle blänga oss rakt i ögonen och med bister min fråga vad vi skulle använda dom till. Så fruktansvärt fånig kan man alltså vara ibland, trots att man blivit tonåring. Eller: Jag kan vara så fånig trots åldern i alla fall.
Det var naturligtvis Jocke som betalade Schweppesen – det är alltid han som betalar. Vilket inte är mer än rättvist eftersom hans föräldrar är vad som kallas välbärgade. Mina kan väl inte direkt kallas fattiga, men jämfört med hans är dom möjligen det.
Jocke har jag känt ända sen lekis. Redan nu när jag ligger där har jag glömt när vi träffades första gången och hur det kom sej att han och jag valde ut varann bland alla dom andra nollorna. Jag vet bara var det var nånstans.
Lekskolan var inhyst i en stor brun träkåk som var byggd på det där »fjäll«-liknande sättet, som fiskfjäll alltså. Det såg ut som jag inbillar mej att en del träkåkar i Österrike och Tyskland ser ut. Jag har i alla fall sett liknande hus på bio.
I krigsfilmer.
Dom bruna fiskfjällshusen ifråga brukar då krylla av svartuniformerade nazistbefäl med korpsvart, bakåtslickat hår, som gormar och skriker, viftar upp och ner med högerarmarna och slår ihop sina polerade klackar och är ofattbart ondskefulla.
Kanske är det därför lekskoletidens minnen för mej har ett obehagligt skimmer över sej redan nu.
Jag vet att jag inte hade nån som helst lust att gå dit och bli lämnad ensam. Men övergiven blev jag. Och det blev Jocke också. Och sen dess har vi alltså känt varann.
Redan tidigt genomled vi några ytterst förödmjukande upplevelser i det kamouflerade koncentrationslägret. Som att till exempel utklädda till gurkor delta i ett slags kabarénummer och tvingas framföra en obegripligt pervers sång som handlade om gurkor som dansade vals och mazurka.
Hur kul får man bli? Och hur dumt får ett nödrim vara? Man får väl vara djupt tacksam för att det inte handlade om unga fru Rädisa eller familjen Majs.
Numret ingick i en lekskoleföreställning som framfördes i den lummiga trädgården. Bänkade framför en för tillfället speciellt ihopsnickrad scen satt en sadistiskt flinande publik bestående av morsor, farsor, syskon och släktingar.
Trots dom stora ekonomiska skillnaderna mellan mina föräldrar och Jockes, bodde vi bara några kvarter ifrån varann och därför hamnade vi senare i samma skola och till och med i samma klass. Det var inte mer än fem minuters gångväg mellan kåkarna men det var ändå stor skillnad på dem.
Det var faktiskt en jävla skillnad.
Jag bodde på nedre botten i ett fem våningar högt trähus som antagligen en gång i tiden varit ett rätt så hyfsat hyreshus i stadens mitt. När vi bodde där hade det slitits ned och misshandlats av ett otal omgångar hyresgäster. Det var med andra ord tämligen nedgånget.
Jocke bodde i ett trähus som i och för sej var ännu äldre, men det var förstås inget hyreshus. Det var ett villaliknande radhus som var så gammalt att det kallades historiskt och därmed blivit fint. Det hade naturligtvis restaurerats ett massa gånger och var i modernaste topptrimskick.
Mellan kvarteren, som en gigantisk vattendelare, låg en stor vit kyrka.
Den här kvällen när jag ligger på sängen i ett hotellrum på Grand Hotel har det blivit ännu större skillnad mellan dom två kvarteren. Jockes hus finns kvar, men huset där jag växte upp är borta. Det har rivits och ersatts av en av Stortorgets betongklossar. Och om jag av nån anledning får lust att besöka mitt barndomskvarter hamnar jag vid parfymdisken inne på Domus.
Det finns säkert en del man skulle kunna säga om det egendomliga sammanträffandet, men det ska jag inte göra. I alla fall inte just nu.
Trots kvarterets demolering och min flytt till andra änden av stan fortsätter Jocke och jag att gå i samma klass. Vi nöter skolbänkar i fjorton terminer tillsammans.
Hur många dagar, hur många timmar är inte det?
Det skulle jag förstås kunna räkna ut – men summan skulle antagligen göra mej så fruktansvärt deprimerad att jag helt och hållet tappar sugen. Så därför låter jag bli.
Fjorton terminer låter alldeles tillräckligt jävligt.
Fjorton Terminer.
Dvs: sju höstar och sju vårar då vi fem dar i veckan mot vår vilja stängs in i ett klassrum dag efter dag. Och sen följer ytterligare ett par höstoch vårterminer, men då går vi inte längre i samma klass utan tillbringar lektionstimmarna i skilda rum.
Och vareviga dag förväntas vi sitta andäktigt timme efter timme och lyssna till en massa trams. Det påstås att vi senare i livet kommer att bli djupt tacksamma för det och att vi kommer att få stor nytta av tramset ifråga. I alla fall påstår lärarna det.
Skitsnack förstås.
Till exempel: På en geografilektion får vi lära oss hur mycket det i genomsnitt regnade i huvudstaden för tjugo år sen och hur djup landets största sjö är.
Jag menar – who gives a shit? Och vadå geografi? När man i Tintin kan få reda på skitspännande saker om Shanghai eller Tibet?
Historielektionerna då?
Jovisst: »Vår riksdag blev en utpräglad fyrståndsriksdag genom 1617års riksdags – och ännu mer genom 1626 års riddarhusordning …«
När man kan läsa De tre musketörerna av Alexandre Dumas?
Det visar sej att varken Jocke eller jag har den sorts inlämingsbegåvning som skolsystemets bristfälliga måttstockar sätter värde på. Det vill säja: Vi får taskiga betyg. Det gör våra lärare en aning bekymrade. Dom beklagar för våra föräldrar att betygen ser ut som dom gör.
Har ni hört?
Som om dom själva inte har ett dugg med den saken att göra, som om betyg är nåt som bestäms och fastställs av naturlagarna.
Det här leder till att både Jocke och jag snabbt tappar intresset och struntar i alltihop. Fast Jocke gör det förstås på ett mer stillsamt och mindre uppseendeväckande sätt än jag.
Som till exempel när vi har ett prov om olika kemiska föreningar. Då skriver han »zinksoppa« som svar på första frågan och fortsätter provet igenom i samma stil. Alla svaren slutar med »soppa«.
Jag däremot blir allmänt stökig, uppkäftig och »problematisk« och tillbringar en hel del av dom fjorton terminerna utkörd i olika korridorer. Det kallar dom »straff« – enligt min mening är det ett betydligt hårdare straff att behöva sitta i klassrummet och lyssna till Tramset.
Just den här kvällen på Grand Hotel är Jocke och jag antagligen inne på fjortonde eller femtonde terminen och nu är vi alltså fulla.
För mej är det första gången, men jag vet att han redan varit det tidigare. Enligt honom själv i alla fall. Han har berättat om sin äldre kusin och deras eskapader nere i den stora hufvudstadens finare kvarter. Och enligt Jocke var det skithäftigt att vara full.
På sätt och vis tror jag på honom, men samtidigt: Långt inuti mej (på nåt ställe där dom har utskänkningsförbud och därför fortfarande är nyktra och har kvar en viss distans till både verkligheten och mej och dessutom är utrustade med lite torr humor) undrar en del tankar om det verkligen kan vara så här Jocke menade att det är att vara full.
Det här är ju inte kul.
Inte alls.
Eller det kanske det är?
Är det egentligen så att jag faktiskt har hysteriskt roligt just nu? tänker jag och ser hur taket återigen sakta häver sej och samtidigt sänker sej ner mot mej i en hotfull slowmotionrörelse. Och svajar inte den där kristallkronan däruppe betänkligt?
Gin and tonic. Det skulle det vara. Det var avgjort häftigare än brännvin eller några flaskor billigt dessertvin eller så, påstod både Jocke och kusinen. Att dom gjorde det berodde förstås på att deras släkt har pengar som gräs och därför lägger stor vikt vid såna saker som livskvalitet (som i dom kretsarna för det mesta inskränker sej till val av spritsorter, klädesmärken och bilmodeller).
Om jag inte träffat Jocke hade jag antagligen blivit full tillsammans med nån som bodde i vårt kvarter och då hade det väl blivit en fylla framkallad med hjälp av nåt billigt sponkensnusk. T-sprit eller finkelolja eller så. Kanske till och med nåt hemkört. I så fall hade jag nog mått ännu sämre än vad jag gör nu.
Vem vet – jag hade kanske till och med blivit förgiftad.
Där ser man: En av fördelarna med att så tidigt som möjligt skaffa sej kamrater från inflytelserika familjer.
Därför blev det alltså Gin-and-tonic när alkohol för första gången flöt in i blodet.
– Herr G och fru T.
– Mr G and Mrs T. Like the big boys.
Kusinen är en big boy indeed, i alla fall på tvären – han är som sagt fet. En fetlagd snäll, dum kusin från huvudstaden? Antagligen. Eller: Dum är han kanske inte alls, han kanske bara blir det när han dricker Gin and Tonic? Eller är det jag som tycker att han är det beroende på att jag druckit Gin and Tonic? Fan vet.
Jag ligger där på rygg på sängen och försöker hänga med i vita havets sjösjuka rörelser samtidigt som jag lyssnar till vad Jocke och kusin Fatso pratar om.
Eller »pratar om« är en alltför nykter formulering, vi säjer så här istället: Dom sitter och pladdrar en massa skit och Jocke sluddrar just.
Det är första gången jag hör honom göra det. Hans tunga snubblar på tänderna när han med dödsföraktande mod ger sej i kast med ett längre ord.
Han avbryter sej snopet och fnittrar sen förtjust. Han sätter upp handen i en sorts hejdande gest.
»Lugna er ett tag«, säjer den.
Sen dricker han en bamsig klunk Gin & Tonic, sväljer ljudligt och ruskar överdrivet på skallen.
– Sådär, säjer han med ett flin och tar sats och avslutar meningen han fastnade i.
Fast han sluddrar på samma ord igen.
Jag förklarar med stort eftertryck att jag inte mår bra och att jag aldrig mer ska bli full. Jag berättar också att taket snart kommer att rasa ner över oss och att vi alldeles strax kommer att dö.
Det tycker dom är väldigt roligt.
Kusin Fatso kränger av sej den alltför snålt tilltagna fåtöljen. Han lyfter upp handen mot mej i en gest som säjer:
– Lugna dej ett tag.
Gesten är väldigt lik den som Jocke gjorde alldeles nyss. Den kanske ligger i släkten …
Han ler lugnande som en doktor, drar undan de tunga mörkgröngnistrande sammetsgardinerna och öppnar ena fönstret.
Ett stillsamt trafikbrus nerifrån stans stora paradgata smyger sej in i rummet tillsammans med en ljum vind som svalkar av min panna lite grann. Det tycker jag är väldigt skönt.
Jag blundar och vinden känns som en sval kvinnohand. Och när jag tänker det ilar det till i pungen på ett ganska märkligt, men hemskt trevligt sätt. Istället för att låta mej luras in på dom mycket lockande drömvägarna, öppnar jag snabbt ögonlocken och stirrar upp i taket igen.
Är det så här det är när man full? tänker jag.
I så fall begriper jag inte varför det är sånt jävla ståhej om det. Det är alltså det här som föräldrar, lärare, skolsköterskor, kuratorer, läkare och alla möjliga vuxna babblar om i ett sträck. Som dom predikar mot, varnar för, säjer att det är så farligt och moraliskt fördärvligt och syndigt och hemskt och fan vet vad. Dom håller hotfulla, oändliga utläggningar om missbruk och alkoholism och Alagare och skrumplever och slagsmål och social misär och alkoholdemens.
Men själva springer dom glada i hågen och klirrar med sina påsar varenda fredag. Det har vi minsann sett. Och naturligtvis dricker dom ur flaskorna dom köper också.
Men är det så här dom blir? Är det här nåt att frivilligt utsätta sej för, att till och med betala hutlöst mycket för?
Magsjuk blir man ju för fan ändå ibland, fnitttrar jag i tankarna.
Helvete också, jag som trodde att jag skulle få uppleva nåt riktigt häftigt. Nåt i klass med den vibrerande känsla jag ibland, men alldeles för sällan, känt av det sista året. Den är inte lätt att beskriva och det är omöjligt att locka fram den på beställning och fan vet hur den kommer sej. Jag vet bara att den absolut har med att sex att göra.
Jo, för det är nämligen som så att ända sen jag för första gången förvånat upptäckte att en av mina kroppsdelar var mycket dynamisk (man kan förstås uttrycka det på olika sätt) och inriktad på ett alldeles specifikt ämnesområde så har jag då och då fått ett slags pirrande känsla i hela kroppen. Men det har inte bara inträffat i samband med den dynamiska processen ifråga utan också annars.
Plötsligt har jag uppfyllts av nåt som i finare sammanhang kallas eufori (som enligt uppslagsboken är ett grekiskt ord som betyder »lyckorus, sorglöshet«). Jag har då tyckt att hela världen varit så fantastisk och jag själv så otroligt suverän och det har känts så förbannat Bra och Lätt att finnas till liksom och alla bekymmer, allt strul och trassel och skit i plugget har plötsligt blivit precis vad dom egentligen är:
småsaker
Who gives a shit?
Nä precis:
Who gives a shit om sånt när solen glittrar i ett fönster som just öppnas på andra våningen en tidig sommarlovsmorgon och nån lutar sej ut och skakar ett vitt lakan eller när regnet får hustaken runt Stortorget att glänsa och klackar klapprar på blöta trottoarer och jag kommer alldeles strax, runt nästa gathörn bara, att stöta ihop med en tjej som ler för att hon stött ihop med mej och inte heller har nåt paraply och också –
Tja, jag sa ju att det inte är lätt att beskriva vad det handlar om.
bara