SAGA Egmont
Amazonen från Texas
Copyright © 1976, 2017 Clay Allison, William Marvin Jr. og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711660447
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Även en professionell pokerspelare som Clay Allison har rätt att göra misstag utan att behöva lida för det i månader efteråt. Det är mycket som spelar in i ett långt parti från skymning till gryning, och är man dessutom trött och sliten efter en dryg veckas nästan oavbrutet festande så är inte koncentrationen vad den borde vara.
Det kan vara en förklaring till det som hände Clay Allison i Franklin, Kentucky.
Den årliga marknaden inleddes den 3 juni, som alla år tidigare. Samhället svällde ut och växte till en brusande, bubblande, sjudande storstad och människor från framför allt staterna runt omkring kom resande för att uppleva karnevalsstämningen.
»Ginnigers Rodeo» var på plats för åttonde året i följd. Prostituerade från New York, Boston, Philadelphia och Washington slog upp sina tält i skogsdungen ovanför kyrkan och renlevnadsmänniskorna kopplade bort moralen för några hektiska dygn. Bondfångare och skojare, ficktjuvar och hederligt folk blandades med Franklins befolkning som tog tillfället i akt att bättra på ekonomin. Sprit- och matpriser sköt i höjden och det fanns inte ett rum att uppbringa, inte en jordkällare som inte var uthyrd till ockrarpris.
Naturligtvis fanns yrkesspelarna på plats. En marknad som Franklins är ett utmärkt tillfälle att rigga upp givnade pokerpartier. Men i Franklin möttes aldrig de professionella i regelrätta kraftmätningar, varför visste ingen. Kanske berodde det på att antalet motspelare ändå var så stort att ingen behövde stjäla kapital från en kollega.
Judd French, Los Angeles stolthet, hade redan första dagen mer eller mindre ruinerat Franklins borgmästare som sedan gått under jorden. Journalister från hela östkusten jagade honom för en kommentar, men en man som Montagne Bedrich möter inte pressen ansikte mot ansikte. Han var yrkespolitiker och lämnade bara ett kort meddelande om att han blivit tvungen att övervara en nära släktings begravning.
Liknande händelser var vardagsmat i Franklin under karnevalen. Skandalerna var många och till slut upphörde folk att reagera. Det mest uppseendeväckande efter borgmästarens fadäs var den nya lärarinnans tilltag att klä av sig spritt naken utanför Silver Bar. Naturligtvis uppskattade männen detta mer än kvinnorna, men miss Longet lämnade ändå Franklin när hon nyktrat till.
Clay Allison hade anlänt på marknadens andra dag tillsammans med en vagnslast flickor från New Orleans. De hade träffats på vägen och när Allisons häst brutit benet i ett mullvadshål hade han fortsatt resan på kuskbocken till damernas vagn.
I Franklin träffade han flickornas beskyddare Jonnyer Delano, kallade honom för ett ärans få och deltog under drygt en timmes tid i ett slagsmål som demolerade Silver Bar. Tre av Delanos livvakter krävde senare löneförhöjning av sin arbetsgivare för att ha råd med läkarens saltade räkning och likaså för att kunna betala sin del av det som slagits sönder vid slagsmålet.
Det hade varit ett praktfullt marknadsslagsmål och Clay Allison hade njutit av varenda sekund. Liksom åskådarna som naturligtvis måste bjuda segerherren på mat och dryck så mycket han förmådde få i sig.
Efter en vecka kände sig Clay Allison mer död än levande. Han lämnade sitt värdfolk, ett förmöget läkarpar från Madison, Indiana, och stapplade genom gatorna i en färgsprakande soluppgång som fick Franklin att se ut som en förtrollad stad någonstans borta i Asien. Pappersskräpet låg i drivor vid husväggarna, män och kvinnor låg och vilade eller sov lite varstans. Den ende i hela stan som verkade nykter var sheriffen Denny Blancers, men det berodde mest på att han inte hunnit stiga upp än. Han satt dåsig och morgontvär i sin knirkande säng och sneglade ömsom på väggklockan och ömsom på den halvfyllda whiskyflaskan på nattduksbordet.
Exakt klockan fem på morgonen steg sheriffen upp, gurglade sig med whisky, drog på sig kläder och stövlar och gick mot sitt kontor.
Samtidigt stannade Clay Allison vid ett vackert tvåvåningshus några kvarter närmare marknadsplatsen. Han hörde musiken och skratten mellan husen, men han kände sig inte speciellt lockad av det. Något som lockade var däremot en dammanläggning inne i trädgården inbäddad i lummig grönska. Solstrålarna glittrade i det djupblå vattnet och Allison klättrade över den låsta järngrinden och hoppade ner innanför.
Ett bad skulle göra honom gott nu. Ett morgondopp i den där dammen. Några karpar slog i vattenbrynet när Allison slängde den långskörtade, blåsvarta spelarrocken över en rosenbuske och började knäppa upp skjortan. Han var en och nittio lång, senig och bredaxlad och innan han kommit till Franklin hade han känt sig i topptrim.
Nu var han inte ens säker på att han skulle kunna mäta sig med en sköldpadda när det gällde att springa i kapp.
Han hängde det svarta patronbältet med vidhängande hölster över en gren och solen blänkte i revolverns förnicklade kolv. Vapnet var fult, jämfört med konventionella handeldvapen, men skönhet var inte allt ansåg Clay Allison. Han hade inte funnit något vapen ännu som gick upp mot hans egen Winchester-38 Experimental.
När han fått av sig skjortan och stövlarna rullade han upp byxorna till knäna, satte sig på dammkanten och svalkade fötterna i det svala vattnet. Han tände en lång svart cigarr och petade den lågkulliga mexikanska hatten längre fram i pannan för att skymma den bländande solen.
Han satt i nästan en kvart och dåsade i den behagliga morgonsolen, plaskade lätt med fötterna och försökte bestämma sig för om han skulle klä av sig helt och kliva i, eller om han skulle klä på sig igen och gå till flickornas tält för att sova några timmar.
Hjärnan var liksom inbäddad i bomull och alla rörelser kändes loja och slöa. Han var varken hungrig eller törstig, bara trött intill medvetslöshet. Och kraftigt berusad.
De två kvinnorna i den vita byggnadens övervåning stirrade ner på mannen som satt med fötterna i deras karpdamm. Han såg hård och farlig ut med ett magert ansikte och en bred mun. Det såg ut som om han försökte vissla och röka cigarr samtidigt. Rökverket föll ner i vattnet och några karpar hoppade efter den.
– Vi måste göra något, mamma, sa den yngre av kvinnorna. Han kan inte bara sitta där.
– Pappa kommer inte hem förrän vid tiotiden, Lizzy. Om vi går ut så ser han oss.
Flickan strök bort den långa, gyllenblonda luggen ur pannan och drog en djup suck av irritation. Hon saknade tiden i Georgia då de hade haft tjänstefolk som kunnat ta hand om en sådan här sak. Nu var de ensamma, Lizzy och Adelaide Moran, och två ensamma kvinnor kunde inte göra mycket.
Modern drog igen sin dyrbara sidenmorgonrock, ett minne från den förmögna tiden, och hennes bruna ögon släppte inte mannen för ett ögonblick. Hennes man hade sett ut ungefär som främlingen för femton år sedan, innan han blivit fet och lös i hullet. Burgess Moran hade levt gott i Georgia och det hade satt sina spår.
– Där kommer sheriffen, sa Lizzy och pekade. Titta… på andra sidan staketet.
Hon öppnade fönstret innan modern hann hindra henne och vinkade ivrigt.
Denny Blancers kisade mot solen och vinkade tillbaka. Mrs Moran var tydligen på sitt bästa morgonhumör. Och Burgess ägde den bästa restaurangen i stan, det gällde att hålla sig väl med en sådan man om man ska få äta sig ordentligt mätt åtminstone några gånger per år. Lönen för sheriffjobbet kunde ha varit bättre.
Men varför slutade inte människan vinka? Nej, det var inte mrs Moran… det var Lizzy. Vad tusan var det hon ville?
Sheriffen stannade vid grinden och tittade in mellan de snirklade järnstängerna. Nu såg han mannen som satt med ryggen mot honom vid karpdammen. Det såg nästan ut som om han sov.
Miss Moran vinkade igen och pekade ivrigt på fridstöraren och sheriffen gjorde en gest att han förstått.
– Hallå, mister? ropade han morgonhest. Vad gör ni där?
Clay Allison vred sömnigt på huvudet och såg på honom.
– Svalkar fötterna. Är det förbjudet i Franklin?
– Jag är sheriff här, sa Blancers.
– Gratulerar, sa Allison ovänligt och vände sig ointresserat bort.
– Ni sitter i mr Morans trädgård. Jag tror inte att han skulle tycka om det.
– Det intresserar mig inte.
– Mister, om ni inte går ut därifrån så måste jag arrestera er för intrång på privat område.
– Jaså.
– Det är allvar, sa sheriffen osäkert. Bråka inte nu, mister, den här stan är tillräckligt upp och nervänd ändå.
– Jag bara sitter här, sa Allison och försökte resa sig upp. Jag bara sitter här och så blir man utkörd. Har ni ingen känsla för gästfrihet i Kentucky?
– Dom här kvarteren är lite speciella, förklarade Blancers och harklade sig. Högdjuren här vill bara frottera sig med varandra… övriga göre sig icke besvär.
Pratsjuk, tänkte Allison och gäspade. Pratsjuk och trög, en typisk småstadssheriff.
– Men man kan ju förstå dom också, fortsatte Blancers. Husen är inte billiga och nåt ska man ju få för pengarna. Vi andra får finna oss i att…
Slutar du inte pladdra snart så ligger du illa till, tänkte Allison och misslyckades med de tre sista knapparna i skjortan. Han började öm igen och nu gick det bättre. Han bar patronbältet över ena axeln och rocken över den andra. Framme vid grinden stannade han och flinade mot sheriffen.
– Kom ut nu, sa Blancers. Kom ut så låter vi udda vara jämt. Jag är inte den som bråkar i onödan.
– Grinden är låst. Jag kan inte komma ut.
– Men ni kom ju in?
– Visst, men jag vägrar att klättra över den där hemska grinden med sina spetsiga pinnar. Man kan bli skadad.
– Mister, börja inte…
– Jag måste nog stanna här inne, sa Allison och drog på sig rocken. Vilken otur, sheriffen. Vi ses kanske.
– Stopp där! sa Blancers och drog sin Colt. Nu gör ni som jag säger.
I ena ögonvrån hade Allison sett sheriffen dra sin revolver, och om det gällt ett mästerskap i att dra långsamt så låg mannen bra till för ett förstapris. Men Allison hade ingen lust att demonstrera sin egen snabbhet.
– Klättra över, sa Blancers och kliade sin örnnäsa. Jag vill få den här saken ur världen.
– Klättrar gör jag inte, sa Allison brett leende. Ni får ordna någon som låser upp.
– Har ni en nyckel, miss moran? ropade sheriffen genom grinden. Karln kan inte komma ut.
– Jag kommer ut med den! ropade hon tillbaka.
På andra sidan gatan låg en lång rad med likadana trähus med fasaderna vid trottoaren och långsidorna vettande mot gamla trädgårdar med fruktträd och blomrabatter. Men ingen såg när ett fönster på vinden till Franklin Avenue 44 öppnades. Ingen såg figuren som satt på huk därinne i sågspånet bland tomkartonger och bråte.
– En massa onödigt besvär, suckade sheriffen och lutade sig mot grinden med revolvern fortfarande riktad mot Allison. Om ni har kommit till Franklin för att ställa till bråk kan ni ge er iväg meddetsamma. Vad heter ni?
– Clay Allison, sa Allison. Vad heter sheriffen då?
– Blancers. Och det är jag som ställer frågorna.
Mrs Moran jäktade genom trädgården och sneglade osäkert på Allison medan hon stack nyckeln i låset och öppnade grinden.
– Mrs Moran? sa Allison. Var det så?
– Det har ni inte med att göra.
I profil var det något bekant över henne. Han kände igen den bestämda lilla uppnäsan, den hopknipna munnen och de nerdragna mungiporna. Han kände igen de ganska stora öronen utan framträdande örsnibbar. Han kände igen den kraftiga runda barmen och den frikostigt tilltagna bakdelen. Allt var två nummer större än han mindes det, men han kände igen henne. Han kom ihåg allt utom namnet och platsen där de träffats.
Och mrs Moran förstod och kände också igen honom.
– Ut med er! sa hon vasst. Vi vill vara ifred här.
– Mrs Moran? sa Allison igen. Och förnamnet?
– Bråka inte mer, vädjade sheriffen och grep Allison i armen. Ni har inget här att gö…
Allison kände mannens grepp bli krampaktigt hårt, naglarna skar in genom rock och skjorta och sheriffen jämrade sig. Han stod stel som en pinne och ansiktets uttryck förändrades från vädjan till fasa och smärta. Ögonen stirrade rakt på mrs Moran, stod ut ur skallen som om de höll på att tränga ur kraniet och så föll han framstupa, slog ansiktet och ena axeln mot grinden och dråsade med en otäck duns ner på planktrottoaren.
Mellan skulderbladen satt en lång pil med blodröda fjädrar.
Om Clay Allison varit nykter hade hans första åtgärd varit att granska husen på andra sidan gatan sedan han själv kastat sig i skydd. Nu stod han kvar vid den fallne sheriffen och såg klentroget på mrs Moran. Kvinnan skrek gällt, stapplade bakåt och började springa mot sitt hus. Hon var nära att falla i karpdammen, vek åt sidan i sista ögonblicket och fortsatte tills hon kommit fram till dörren.
Hela tiden skrek hon som om det var henne pilen träffat.
Clay Allison gäspade och skakade på huvudet. Han tyckte inte om den påstridige vicesheriff som under två timmars tid bombarderat honom med idiotiska frågor.
– Vad gjorde ni i mrs Morans trädgård?
– Det har jag redan svarat på.
– Svara igen.
– Pissade i karpdammen, hur så?
– Försök vara allvarlig, mr Allison. Sheriffen är död… mördad med en pil.
– Har ni kontrollerat att den inte var förgiftad?
John Dingham blängde ilsket på vittnet och sedan i sin anteckningsbok. Det var inte mycket han fått reda på.
– Såg ni varifrån pilen kom?
– Naturligtvis, sa Allison trött. Från Chicago-hållet. Sluta nån gång, jag råkade bara vara där.
– Ni måste ha sett något.
– En sheriff som var vid liv och sedan blev mördad. Medan ni ställer dumma frågor hinner mördaren ända ner till Mexiko.
– Det finns inte många som kan hantera en båge med en sådan precision, sa vicesheriffen. Måste ha varit en indian… eller en konstskytt.
– Konstskytt?
– Ginnigers Rodeo är i stan. Och där finns Indian Joe. Två av mina kollegor är där nu och arresterar honom.
– Hurra för ert skarpsinne, sa Allison ovänligt. Kan jag gå då?
– Om ni inte har något mer att komma med?
Allison svarade inte på den sista frågan. Nu började magen göra sig påmind på allvar. Det var redan middagstid och han mindes inte om han ätit något dagen innan. Han hade fått en torrstekt biff en dag, men när det var mindes han inte.
Innan han gick ut från sheriffkontoret plockade han fram tvåhundra dollar och stoppade dem i rockfickan. Från trappan såg han ordet restaurang tvåhundra meter längre ner på Franklin Avenue, tog ett ögonmärke och gick spikrakt mot byggnaden. Två vagnar, en ryttare och tre gående tvingades att väja för honom men det var rätt åt dem. Franklin var en jävla stad med jävla dumma sheriffer och fruntimmer. Och galna lönnmördare som använde pilbåge.
– Mat! sa Allison och sjönk ner vid ett bord närmast ett av de tre stora fönstren. En biff, massor med potatis. Öl.
– Som ni ser har vi många gäster, sa servitören ovänligt. Ni får vänta på er tur.
– Ocn när lär det bli enligt er planering? Före eller efter midnatt?
– Ni behöver inte vara oförskämd.
– Det kan hända men jag är på så in i helvete dåligt humör. Och gör ni det sämre kanske jag går ut i köket och hämtar maten själv.
– Då kan ni tala med restaurangchefen med en gång. Jag ska hämta honom.
Restaurangchefen var lika lång som Clay Allison men åtminstone femtio kilo tyngre.
– Det är jag som är Burgess Moran.
– Heter alla idioter i den här stan Moran?
– Förlåt?
– Det var inget. Jag vill ha mat, sa Allison.
– Och ni har inte tid att vänta på er tur? Moran log ett oljigt, förbindligt leende.
– Jag vill inte vänta på min tur, sa Allison. Jag vill vara elak och besvärlig idag. Nånting emot det, mr Moran?
– Det ska finnas alla sorter. Samma oljiga leende fortfarande.
– Vad hette er hustru innan hon bytte namn till Moran? frågade Allison leende.
Det oljiga leendet försvann som genom ett trollslag.
– Vad menar ni? Varför frågar ni det?
– Jag träffade henne i dag. Hon och jag såg sheriffen bli dödad vid er grind.
– Så det var ni.
– Ni var väl inte gifta när ni föddes? Hon hade väl ett flicknamn?
Moran tyckte inte om Allisons uppträdande. Allison tyckte inte om Morans uppträdande heller.
– Dra åt helvete! sa restaurangägaren hätskt. Ut härifrån, karl, annars hämtar jag någon som kastar ut er.
Där kom det… mrs Morans efternamn. Hon hette Gates. Adelaide Gates. Det mest framgångsrika fnasket i Macon, Georgia, för sju, åtta år sedan.
– Gates, sa Allison och reste sig. Jag hade det på tungan.
– Jag vet inte vad ni pratar om.
– Adelaide Gates. Ni behöver inte betala för hennes tjänster längre, nu kan ni få henne gratis när som helst.
Det var ingen artig kommentar.
Och Clay Allison ångrade den redan när han uttalade orden.
Om Burgess Moran varit beväpnad med kniv eller en revolver skulle Clay Allison ha varit en död man inom några sekunder. Han hade kommit med en fruktansvärd förolämpning när han nämnde rars Moräns förflutna, värre än han kanske trodde själv.
Nu var Moran tung och ovig men det var rena turen att Allison lyckades vicka huvudet åt sidan så att mannens dråpslag missade hans käke. Innan Moran kommit i balans reste sig Allison och gick åt sidan. Han hade inget otalt med Moran, ville inte slåss mot honom och försökte i ders tilltagande nykterheten komma på en ursäkt som skulle blidka restaurangägaren.
Han kom inte på någon.
– Jag ska döda er för dom orden, sa Moran illröd av hat. Kom ihåg det – jag ska döda er.
– Jag hörde det, sa Allison och lämnade restaurangen.
När han kom ut i den kvalmiga bakugnshettan på gatan ropade någon hans namn och Allison vände sig om. En man i trettioårsåldern med en fet cigarr i vänstra mungipan gick fram mot honom och sträckte fram handen.
– Elmo Fingers, sa han leende. Trevligt att råkas.
– Varför det?
– Morans ovänner är mina vänner, mr Allison.
– Här i stan får man tydligen inte ens ha namnet i fred, sa Allison och vände ryggen åt Fingers utan att ta hans hand.
Men mannen följde oberört med honom. Allison tyckte att Fingers såg oförskämt frisk, utvilad och vital ut. Han såg ut att sova gott om nätterna, han verkade ha gott om pengar och han led inte av brist på självförtroende.
– Vad vill ni? sa Allison och stannade. Jag tänker gå och sova nånstans.
– Jag har några vänner som gärna vill träffa er, mr Allison. Vid ett pokerbord.
– Kom igen om en vecka.
– Då är marknaden i Franklin över. Det kan bli ett lönande parti.
– Jag är inte intresserad.
– I förrgår låg potten på tiotusen dollar. Det lär inte bli mindre i dag.
Clay Allison gäspade och tog en cigarr ur Fingers bröstficka, snoppade den med tänderna och knäppte med fingrarna för att få eld. Mannen drog leende eld på en tändsticka.
– Ni borde göra nåt åt det där leendet, sa Allison. Var håller spelarna hus?