Framsida

William Marvin Jr og Clay Allison

Skräck i San Francisco

Lindhardt og Ringhof

ISBN: 9788711660683

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Utvald att dö

Bess Flyers var mycket försenad och hon såg otåligt på den gamla väggklockan inne i kamrer Jessups rum i den pampiga femvåningsbyggnaden på Mission Avenue 45. I sex år hade Bess skött sin syssla som städerska oklanderligt. Enligt ägaren fanns det ingen så samvetsgrann och plikttrogen som miss Flyers i hela San Francisco. I ur och skur anlände hon på slaget sex varje kväll och lämnade inte byggnaden förrän hon var klar, ofta hände detta inte före midnatt.

När Bess övertagit sin mors arbete för sex år sedan hade hon varit en mager, oansenlig, ganska menlös sjuttonåring som dessutom haltade lätt på grund av att vänstra benet var några centimeter kortare än det högra. Men sex år hade gått och Bess hade genomgått en remarkabel förändring. Hon hade fått ordentligt hull, de magra kinderna hade blivit rundare och hon rörde sig med självklar elegans. En skicklig skomakare hade tillverkat speciella skor åt henne så att alla trodde att Bess hälta vuxit bort, även hennes fästman, kontoristen Daniel Fuller, som dyrkade henne.

Daniel tyckte inte om att Bess arbetade så sent. Han var orolig eftersom San Franciscos gator nattetid vimlade av slödder och berusade individer. Sex kvällar i veckan hämtade han Bess vid Mission Avenue och ledsagade henne hem. Men i kväll kunde han inte komma på grund av en oväntad revision på den bank där han arbetade.

Bess skulle alltså gå hem ensam. I vanliga fall gladde hon sig åt den fyra kvarter långa promenaden, men på sista tiden hade fler Och fler kvinnor börjat frukta för sina liv. En mördare gick lös i staden. Med kniv eller yxa lemlästade han sina offer, företrädesvis kvinnor, och dagen efter dådet inlämnades ett brev till någon av stadens tidningar med mördarens förklaring till dådet. Han avslutade samtliga brev med orden:

– Miss … var en hora som förtjänade sitt öde – i Guds, Faderns, Sonens och den Helige andes namn».

Breven undertecknades sedan med namnet Mr Amen.

Klockan slog kvart i tolv och Bess slarvade över golvet i den sista korridoren på femte våningen, dammade lampglasen samtidigt som hon släckte och skyndade utför trapporna med en hink i ena handen och en golvmopp i den andra. Äntligen var hon fri. Det var lördag och Daniel skulle säkert hälsa på henne så snart han var klar på banken. Kanske väntade han redan utanför – han hade lovat göra det om revisorerna släppte iväg honom.

Bess hällde ut vattnet i en ho och ställde in sina redskap i städskrubben. Hon gick mot bakdörren men ändrade sig och använde huvudentrén för en gångs skull. Det räddade hennes liv.

Kommer hon aldrig? tänkte mr Amen och strök av handsvetten mot byxbenet. Tänker hon aldrig gå hem i kväll, den satans hyndan! Kniven låg på plats i innerfickan i den breda läderslidan. Han hade slipat om kniven två timmar tidigare när hans hustru trodde att han sysslade med sina snickerier.

Mr Amen log för sig själv. Ingen skulle någonsin kunna avslöja honom, inte ens sheriffen som fått extra förstärkning från Sacramento och Los Angeles för att kunna lösa fallet. Sheriff Mort Lewton, en viljelös trettioåttaåring som efterträtt sin far som lagens handhavare. När det gällde att hålla rätt på fyllon och bråkmakare var han suverän, men enligt mr Amen hade Lewton inte mycket mellan öronen.

Ljuset hade varit släckt därinne i flera minuter … hon borde komma ut snart. Vad fan hade hon för sig? Hon hade väl inte släppt in den där odågan Daniel Fuller andra vägen? Nej, hon var inte sådan … eller var hon det? Kanske förlustade hon sig nu som bäst med sin feminine fästman. Låg de på ett skrivbord kanske? Eller på en av dom tjocka mattorna på tredje eller fjärde våningen? Mr Amens hand vitnade runt knivens skaft.

Plötsligt hörde han dörren slå igen på andra sidan huset och klapprande kvinnosteg skyndade bort längs planktrottoaren mot Paris Corner. Satan, hon hade lurat honom!

Mr Amen rusade genom en mörk gränd, klättrade över ett staket och blev kallsvettig av rädsla över att hon kanske skulle slippa undan. Hur långt hade hon hunnit? Ända hem? Nej, med den där foten gick hon inte så fort. Han hörde klart och tydligt det ihåligare ljudet av vänsterfoten i specialskon. Om hon inte lagt sig ut för Fuller på banken skulle hon kanske fått leva, men nu var hon dömd. Ända sedan mr Amen sett henne kyssa Fuller på munnen och leende låtit honom ta sig på brösten var dödsdomen bestämd.

Där var hon … gick med så långa steg hon kunde för den obekväma kjolen som stramade runt de breda höfterna. Gick med putande bakdel och såg sig då och då omkring. Bra, hon var rädd! Kanske tänkte hon just nu på mr Amen, som på mjuka filtsulor gensköt henne. Sjuttiofem meter längre fram stack en fasad ut som en kil i gatan – hon var tvungen att runda huset för att komma till sin egen gata. Perfekt, bara att slita in henne i den vildvuxna trädgården under fruktträden. Med kniven mot strupen skulle hon inte krångla. Och efteråt skulle han snitta upp hennes strupe och göra det välbekanta och fruktade bomärket på hennes kinder: det blodiga A: et. A för Amen. Han skyndade på sina steg, gick nästan ner på alla fyra när han passerade under de gamla makarna Burgess fönster och äntligen var han på plats. Kniven gled lätt i slidan … gled in och ut … som han skulle göra i henne. Hade Fuller fått henne än? Antagligen hade han gjort det redan första kvällen, hon såg så förbannat förtjust ut efteråt. Men det här skulle hon aldrig kunna minnas.

Stegen kom närmare, klapprande snabba kvinnosteg.

Som upphörde …?

Han kände svettpärlor bryta fram i pannan när han lutade kinden mot den skrovliga brädväggen och lyssnade med gapande mun. Utandningsluften pep genom hans kraftiga näsa och han tyckte att han hörde henne flämta till. Hade hon hört något? Otänkbart, han gav aldrig några ljud ifrån sig, smög alltid lika ljudlöst och tyst. Hon hade förmodligen bara stannat för att hämta andan.

Varför i helvete kom hon inte?

Mr Amen tog några ljudlösa steg framåt och sneglade runt hörnet. Trottoaren var tom. Han var nära att skrika till av besvikelse. Just i kväll när han verkligen behövde … nej, hon stod på andra sidan gatan, stod vid ett fönster på glänt och talade med sin fästman inne på banken. Fårskallen Fuller … nu kysstes de … och Bess började gå igen. Mr Amen gled in i mörkret och drog fram sin skarpslipade kniv. Nu var hon på väg mot honom. Snart …

– Bara ett kort, sa Clay Allison och böjde sig åt sidan för att låta mrs Grant tända hans cigarr. Hennes make grosshandlaren Rufus Grant delade ut nya kort till de fyra motspelarna och tog själv fyra nya kort.

– Sista spelet, sa hans hustru uppfordrande. Rufus, älskling, tänk på tjänstefolket också. Supén har stått färdig i timmar.

– Ja, fräste han otåligt. Sista spelet då.

Den svartklädde Clay Allison rörde inte en min i sitt skarpskurna, seniga ansikte. Han hade själv varit gift en gång och han förstod mer än väl Grants irritation. De var jämngamla och hade varit vänner i mer än tjugo år, men de hade gått helt olika vägar. Grant hade blivit affärsman. Clay Allison hade blivit yrkesspelare och mycket annat. Men en sak hade de gemensamt – ett outplånligt behov av att ständigt resa vidare. För Allison var det enkelt, han sadlade sin häst eller steg ombord på ett tåg eller en diligens. Men hans vän Grant hade bosatt sig i San Francisco och nu försökte han intala Allison att allting gått honom väl i händer och att han trivdes utomordentligt.

– Tre ungar, sa han. Äldste sonen på väg till militärakademin vid West Point. Har börjat köpa fastigheter här i stan … huset rakt över gatan till exempel. Grant nickade mot fönstret snett bakom Clay Allison. Där bor för närvarande sextioåtta hyresgäster, min vän. Du kan själv räkna ut vad det innebär i fasta månadsinkomster. Och det är bara början.

– Det syns på dej att du njuter av livet, ljög Allison. Tre hakor och en ordentlig mage. Du är en lycklig man, Rufus.

De andra tre, samtliga affärsmän som höll med om allt Grant sa, nickade bifall och såg till att deras värd vann minst vartannat spel. Utan svårighet skulle Allison kunna skinna dem alla fyra, men han avskydde att dra nytta av sin professionella skicklighet tillsammans med amatörer och lika mycket hatade han att spela sämre än han var mäktig. Förutom den utomordentliga skotska whiskyn hade kvällen varit synnerligen trist.

För att få slut på spelet trissade Allison upp buden så högt att inte ens Grant ville gå med, rakade åt sig potten och drog en suck av lättnad när vännen inte föreslog ytterligare spel. Vid supén rörde sig samtalet huvudsakligen om Grants lyckade affärer, de tre barnen och hustruns förträfflighet.

– Apropå det, sa Grant som började bli berusad. Har du hört talas om mr Amen?

– Vem har inte det? svarade Allison. En galning som mördar kvinnor på löpande band.

– Olustig historia, tyckte mr Hoag, en flinande, rundlagd, oljig figur. Men man måste säga att han väljer sina offer med omsorg. Nästan bara kvinnor som är lätta på foten.

– Än så länge, fräste Grants hustru. Och sheriffen gör ingenting.

– I den här delen av stan händer ingenting, försäkrade Hoag. Ni kan vara alldeles lugn, mrs Grant. Han vred nästan nacken ur led för att kunna ge värdinnan ett skevt leende.

Allison kvävde en gäspning och såg på väggklockan – den visade på tio minuter i tolv.

– Jag måste nog tacka för mej nu, sa han och reste sig. Det har varit en mycket trevlig kväll, Rufus. Nästan som i gamla tider.

Det hade det inte alls, tvärtom. I gamla tider hade de supit sig fulla, rumlat om på horhusen i New Orleans eller någon annan stad, råkat i slagsmål med något gäng eller helt enkelt ridit ut på prärien för att slå läger någonstans och prata och skratta sig igenom natten.

– Du borde bo hos oss i stället för på nåt loppätet hotell, mumlade Grant dystert. Är det skick och fason, Clay?

– Jag trivs bra på Guilford House, försäkrade Allison. Jag tittar upp på kontoret i morgon innan jag reser.

I samma ögonblick hördes skriket, ett gällt klagande rop fyllt av skräck och förtvivlan. Allison ryckte till och gick fram till fönstret – på motsatta trottoaren såg han en mörkklädd man jaga en kvinna. Hennes bleka ansikte var till hälften vänt bakåt och hon skrek hela tiden.

– Mr Amen! stönade Hoag med uppspärrade ögon.

– Ni måste göra något, sa mrs Grant förvirrat. Rufus, gör något. Stå inte bara där och låt flickan bli dödad.

– Visst, älskling, visst, svarade Grant grötigt. Men vad? Vad kan man göra?

Allison slet upp fönstret och såg ner mot trädgården. Det var drygt sex meter till marken men tre meter från fönstret växte ett kraftigt äppelträd med krokiga, bastanta grenar. Med ett ryck fick Allison av sig sin långskörtade svarta spelarrock, klev upp på fönsterblecket och kastade sig över till grenen.

– Var försiktig, vrålade Grant. Jag kommer ner och hjälper dej så fort jag hinner.

I sista sekunden

Mr Amen svor inom sig över sin oförsiktighet. Han skulle naturligtvis ha gett henne nådastöten med en gång. Det var oförsiktigt av honom att se för mycket på hennes stora bröst och bakdel. Han hade slagit armen runt hennes hals och hotat henne med kniven, men miss Flyers reagerade inte som andra kvinnor. Hon bet honom i armen och sparkade samtidigt bakut med sina högklackade skor och lyckades komma loss.

Men han hade henne snart fast, hon kunde inte springa så fort som han. Inte i den där obekväma kjolen och skorna. Om hon bara slutade skrika. Han tålde inte skrikande kvinnor.

Där var hon, vek in på den obebyggda tomten bredvid slakteributiken – en lämplig plats att ta hand om henne. In bland träden …, hon trodde att hon kunde gömma sig där. Men han såg som en katt i mörkret, hade alltid gjort det. Som barn hade han nästan skrämt vettet ur sina syskon och sin mor flera gånger genom sin förmåga att ljudlöst smyga fram i kolmörka rum.

– Du kommer inte undan, snörvlade mr Amen förväntansfullt.

Vart tog hon vägen? Han tvärstannade och såg sig vaksamt omkring. Det var svårt att smyga tyst i det knastertorra, knähöga gräset mellan de vildvuxna fruktträden. Hon stod stilla någonstans framför honom – trodde väl att han skulle bli rädd och ge sig iväg. Men mr Amen hade tålamod, det var därför han klarat sig undan upptäckt så länge.

En gren som rördes? En flämtande andhämtning? Aha, där stod hon bakom apeln, stod och lutade sig mot den mosstäckta stammen och höll andan, hyndan. Bara fem meter framför honom. Nu var hon fast.

Han grep hårdare om den långa kniven och kröp ihop som en puma inför det dödande språnget.

– Hallå där! ropade en röst bakom honom. Stå kvar där du är.

Mr Amen snodde runt och såg en svartklädd, senig figur med breda axlar komma rusande. Månen glittrade i hans långpipiga vapen och för en gångs skull greps mr Amen av panik. Han ville ogärna lämna ett tilltänkt offer, men den här gången hade han inget val. Med en svordom rusade han förbi miss Flyers, som bara uppfattade honom som en svart skuggfigur i mörkret.

– Jag skjuter! varnade Clay Allison.

Mannen började springa i sick-sack och Allison stödde revolverhanden mot den andra underarmen och kramade av ett skott. Mr Amen ryckte till mitt i ett språng och dråsade tungt omkull i det höga gräset.

– Ni fick honom, snyftade miss Flyers tacksamt. Gode gud, ni dödade honom.

Men hon hade fel. Mr Amen hade bara låtsats bli träffad för att vinna tid. Medan Clay Allison försiktigt avancerade ålade mr Amen in i ett buskage, klättrade över några fällda träd och kröp under ett plank. När Allison nådde fram till den plats där mannen fallit var han redan på språng igen mot tryggheten.

Räkna inte med fler chanser, miss Flyers, flämtade han för sig själv. Nästa gång är det din tur.

– Orkar ni gå? sa Allison och stödde Bess Flyers. Den där dåren kom undan. Ni hann inte se hans ansikte?

– Jag såg ingenting, svarade hon osäkert. Ingenting. Plötsligt brast hon i gråt och klamrade sig förtvivlat fast vid Allison som hölstrade sin Barnum Jubilee – 45 W.G. och tröstande strök henne över håret.

– Han är borta, sa Allison. Jag följer er hem, miss.

Rufus Grant kom lufsande mot dem i täten för sina vänner. Han var beväpnad med ett gammalt jaktgevär som sett bättre dagar.

– Mr Amen? sa han flämtande.

– Troligen. Ta hand om damen, Rufus. Jag måste tala med sheriffen.

Grant förde den gråtande kvinnan ut på gatan följd av de andra spelarna, medan Clay Allison gick till sheriffkontoret. Ingen reagerade därinne när han knackade på.

– Finns det ingen här? röt Allison och gav dörren en hård spark med sina mexikanska stövlar.

– Jodå, sa en hes stämma. Jag är förstås här. Men sheriffen gick för en stund sedan.

– Mort Lewton?

– Visst. Han tycker inte om att jobba på nätterna.

– Hämta hit honom, sa Allison bistert. Nu. Raska på!

Gamlingen linkade iväg snett över gatan och fram till ett rödmålat hus med omålade gavellister. Han bankade på dörren tre gånger och en lampa tändes i ett rum på övervåningen. Tvärs över gatan hördes sheriffens vrål. Men den gamle gav sig inte och några minuter senare stod Lewton framför Allison.

– Du får lov att ha förbannat goda skäl till att väcka mej mitt i natten, mister, sa han.

– Det har jag, försäkrade Allison. Mr Amen har slagit till igen.

Sheriffen spärrade upp ögonen och lade handen på revolverkolven.

– Var?

– Ett stycke härifrån. Lyckligtvis hann jag ingripa i tid.

– Puh, jag trodde han skurit halsen av ett fruntimmer igen. Det var då en lättnad. Kunde det inte ha väntat tills i morgon?

– Mr Lewton, sa Allison allvarligt. Enligt tidningarna står San Francisco under bevakning dag och natt. Gatorna avpatrulleras dygnet runt och ingen ska behöva frukta för sitt liv. Rätt?

– Rätt.

– Hur i helvete kommer det sej då att det inte ens finns någon på kontoret?

– Jag … jag har varit i farten i två dygn i sträck. Nån gång måste jag också få sova.

– Och patrullerna? Allison började med snabba fingrar rulla sig en cigarrett.

– Samma där. Vi har varit på vår vakt i veckor, mister. Man orkar inte hur länge som helst.

– Jag förstår. Så i natt var kusten klar för mr Amen? Inte en käft vaktade stan?

– Jag vet inte vem du är och jag ger blanka fan i det. Men en sak är klar – du ska inte komma hit och ge mej order om mitt jobb.

– Kaffet är klart, avbröt gamlingen och höll fram en bucklig kopparkittel. Ska ni ha?

Lewton slängde fram tre bleckmuggar på det skrangliga skrivbordet och rotade i en låda efter papper och tobak.

– Jag kom inte hit för att ställa till bråk, sa Allison kallt. Men jag tycker förbannat illa om att få uppsträckningar, även om det råkar vara stans sheriff som delar ut dem.

– Ursäkta utbrottet, fräste Lewton. Jag avskyr att bli väckt på natten eftersom jag aldrig kan somna om igen. Det här betyder att jag inte får sova förrän i morgon kväll … om ens då.

Gamlingen drack sitt kaffe stående under mycket blåsande och sörplande. När Allison lämnade kontoret följde mannen efter honom.

– Vi har visst samma väg? skrockade han.

– Hur vet du vart jag ska gå?

– Dit du går vill jag gå, svarade mannen. Nånting emot det?

– Får jag fråga varför?

– Du kanske vill ställa några frågor.

– Om vad?

– Vem vet? Clay Allison brukar vara nyfiken av sej.

– Du känner igen mej?

– Vem gör inte det? Jag var på plats i Kansas City när bödeln hade fått order att hänga dej. Avrättningen blev uppskjuten.

– Inställd, rättade Allison. Du vet förstås varför?

– Visst. Mr Mankiewitch såg en chans att tvinga till sej en duktig agent till expresskompaniet.

– Får jag fråga vem du är, gamling?

– Josh Aquila från New Mexico. Jag känner din far, Clay. Eller kände, rättare sagt. Vi sökte guld tillsammans.

– Då har vi samma väg, sa Allison med ett leende. Jobbar du åt sheriffen?