© 2016 Knud Omö
Formgivning, omslagsfoto: Knud Omö
Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-7569-402-3
Till minnet av
Sitting Bull (cirka 1831-1890)
En krigare har jag varit, nu är det slut, jag har det svårt.
Sitting Bulls sång
Att utvecklas innebär att avveckla sin inveckling.
Knud Omö
Vinden bär kärlek
även i motvind
ordens tentakler
Kropparna doftar stjärnstoft
en enda rörelse känner
hjärtat
När jag skottar snö
ditt ansikte lyser turkosblått
minns jag glaciären
Vakar över oss
framtiden i ett träd
smakar källa
Solens ljus bränner
i månen en skugga
ögat talar sakta
Står still över skyffeln
en fallande stjärna
bekräftar
Trådar och åter trådar
binder galaxer
lövverk
Denna källa med kär lek
flödet mellan älskande
viskningar i snäckan
Jag har sagt, postulerat, deklarerat: jag tror inte på språket. Du måste ha varit med om detta: du sitter och talar med någon, det känns bra – sen säger du ett enda ord, och allt förändras. Allt känns plötsligt tvärtom, genom detta ord. Så jag trodde att språket hade dött
Jag tror på döden, och jag tror på livet. Döden har jag mött några gånger, och då var den fantastisk. Men jag har också hört att den kan vara förskräcklig. Och jag vet det själv, så många tankar som jag har fått se dö bort. Ena stunden fanns tanken där, och sen är den plötsligt borta. Vissa tankar kommer tillbaka, andra har jag bara sett denna enda gång. Död; ordet död är vackert. Två konsonanter av samma sort, spänstiga som hästar under oket ö i mitten. Får döden vara så vacker?
Ordet liv vet jag inte hur jag ska beskriva, ett långt tecken och ett segerrikt tecken som samlas kring ett i. Jag vet, och kanske du just tänkte det, detta är ju svenska, och det finns åtminstone 3 000 andra språk i världen
Döden och livet hänger inte på språket, men detta språk som talar om döden talar samtidigt om livet. Språket föder döden genom livet, detta ögonblick som föder 244 nationer, men även deras gränser. Språket bär denna vila mellan orden, där vi tar ett andetag, efterföljt av ett nytt ord, som kommer på utandningen, en rörelse – eller många rörelser – i munhålans muskler – tillsammans med stämbanden – formar en öppning genom vilken själen pressas med sina vingar
När jag ligger och vilar, då vet jag vad jag säger, men när jag sätter mig upp då är det kanske något annat. När orden ska födas, har de redan dött bort. Så jag stannar upp och letar efter vingarna. Lägger mig i samma ställning. Det jag talar om är hur språket föds i munnen, och spottas ut. Men var har vi födelseplatsen, innan ordet kommer till munnen?
Jag har en dröm om att göra språket levande. Men Knud hur får du ihop detta, först finns inte språket, du tror inte på det, och sedan så talar du om att få det att leva? Jag kan inte göra annat, pennan talar, det är något med en källa som porlar, det är något med bokstäver som önskar få form, det är strängar av liv som föds
Detta vackra ord död. Två konsonanter av samma sort, spänstiga som hästar. Kan det sägas på annat sätt, om man nu tror på människans symboliska tänkande, att ö symboliserar det totala livet, omega och att två d (d d) står för den androgyna guden, livets dubbelhet, att livet föds ur en öppning genom vilken själen pressas med sina vingar – det jag talar om är att skapa frid mellan bokstäver, i den gräns som detta papper utgör mellan världen och själen
Denna villkorslösa vind som ser sitt eget ansikte utan att skämmas för vare sig lem eller färg. Så är denne skördemästare som kommer utan att man vet något om timmen, om det blir med lien, svärdet eller skäran den kommer, ett sigill som få önskar tala om, den finns på himlen bland molnen, på jorden bland stenar och i oceanens lågor, pekande framåt där kroppen föds ur sig själv, detta som den har stämt av ur trästycket, ja kallat fram ur lerklumpen som togs upp ur kärret, jag kallar på alla som har ben att gå med, vingar att flyga med men även de ben- och ryggradslösa gör sitt bästa när tsunamin och vulkanaskan sprider sina energier, alla ska springa åt rätt håll, be sin bön med stängd mun och samla hjärtat kring den tanken som går djupast av alla tankar, den som fanns där innan tiden dök upp som en begränsare och lade sig över landskapet och innan döden blev herre och moder över allt levande, kanske innan den ens blev en tanketråd utan enbart en aning, detta som vet varför tankar uppstår och dör, detta som vet varför livet ser ut som parallella spår i snön eller på berget, märken som gäller livet i ett nötskal, pricken över i, säg vad du önskar dig och det händer snart, i morgon eller i natt när själen förlorar kontrollen i sprickan mellan tankar och balansen infinner sig ett ögonblick, denna nåd som ingen vet varifrån den kommer, ibland nerifrån, ibland uppifrån, från ryggen eller magen
Således sade den gamle mannen till havet: dela dig. Men vi vet inte hur länge han fick vänta, tålamod är livets läxa och den lärs inte ut på löpande band utan genom krypande växter, simmande amöbor och dessa tanketrådar som överlever tack vare upprättstående träd. Tillsammans med mörker och ljus alstras en överenskommelse mellan bokstäverna att döden överträffar alla föreställningar, alla ord
Är allt vi säger verklighet? Till ordet liv finns verbet att leva, livet handlar. Till ordet död finns verbet att dö, döden handlar. Man säger Livet lever, men kan man säga Döden dör? Först lever döden, sedan dör den. Vart tar den vägen? Försvinner den? Kan döden försvinna?
Får jag säga att ordet död är vackrare än ordet liv?
Jag tror inte på språket och
Därför vet jag inte varför jag skriver
Kanske handlar det om en längtan
Att få träffa dig, mitt högre jag, kanske
Talar jag med gud, enbart du vet, min älskade
Aldrig har jag varit lyckligare, att stanna kvar
Och leva i en erotisk kropp full av passion
– den sexuella dör när som helst utan en musa vid sin sida
Nej ingen kan förstå en annans väg som
Den långhårige yogin för länge sedan skapade
I mitt liv, ja, jag är lycklig att göra det som ingen
Annan kan förstå, det är min hemlighet, att vara fri
Så som vattnet flödar fritt, så som vinden inte kan fångas
Miraklen äger rum framför ögonen på barnet
(jag är inte längre fyrtio) en man med rynkor
Lite trött ibland, ibland uppe ibland nere
När jag reser ut i världen lämnar jag språket
Drömmarna som driver fram illusioner
Varje dag öppnar sig världarna
I mitt hjärta, när jag låter begränsningen
Upplösa sig i modet att vara mig själv
Så kan en helt vanlig dag vara full av mirakler
Således fylldes jag av förvåning, älskade, när jag förstod
Att jag fortfarande lär mig av människor omkring mig, och
Inte enbart ur mitt innersta djup
Till Christina Dahlin
Du var älskad bland oss, och du är älskad där du är nu,
Hälsa på oss med vinden älskad som du är
Dessa sekunder som blir ett helt liv, detta
Liv som är en sekund, jag ser
I dina ögon, tiden är bestämd, denna
Dyrbara juvel som är hjärtat, jag hör
Dessa tankar som fyller ett helt liv
Ja du gick vidare med ett stilla leende
Vi väntade ett mirakel, men
Du var själv ett mirakel, är en ros
Till Bengt Hollström
Du greppade livet. Gav det form, med
Gröna fingrar, formade virket, skapade
Honung för alla, himmelsfall. Och livet
Blev även något annat, en skugga fanns i källan
Men din tro på det gröna blev din väg
I våra minnen finns du här, du gröna
I fjärran står du kvar, ett grönskande träd
Till Anette Augustsson
Jag ser med sorg att du inte finns här mitt ibland oss, nu får jag alltid minnas dig när jag vandrar genom Söljes skog, när jag kastar blicken över Lesjön, när jag kramar ett av dessa träd ska du stå där bredvid mig och skratta, ja du ska alltid finnas där som godheten själv, aldrig sa du något ont om någon, inte vad jag minns, du kämpade alltid och såg framåt. Jag hade inte tänkt mig detta, men detta bräckliga själaskrin som är kroppen tål inte alltid livets hårda stötar. Men ett vet jag att du vet, jag kommer aldrig att släppa dig ur mina tankar. Vila i frid!
Döden är inte endast livlös materia
Döden är också levande ande
Den är inte endast slutet
Den är också början
Jag älskar …
När själen hittade en handflata som öppnade sig i
likhet med min natur, kom den hit. Likt arken med
alla urbilder, följer jag den flod som flödar utan
återvändo. Den skapar framtiden i detta nu, i
överensstämmelse med andens klarhet. Således kan
själen aldrig återvända till något annat än det som
den alltid varit, fri som vindens fågel. Med sina
vingar rör den sig där den behövs, inget annat.
Tusen blommor på rad utstrålar livets helhet, denna
cirkulerande kärlek som lever på insikten om dess
suveränitet gentemot begränsningen i skapelsen.
Själen bildar en tråd som binder ett antal familjer
till sig och genom medvetandespår mödar de sig
om att finna detta gemensamma kall som ska
uppfyllas. Jag älskar blommor
När jag faller på knä, känner jag
doften från jorden, daggmaskarnas tarmflora, som
är i familj med min egen, dessa feromoner som har
skapat mig ur mina föräldrars samlag, detta par
själen valde och som jag fick leva med: det finns
ingenting som heter aj, sa far när jag slog mig och
tyckte det gjorde ont. När han slog min syster och
bror var jag tyst – du ska inte vara arg, sa mor, när
jag skällde ut städerskan som störde henne när hon
cancersjuk låg på sjukhuset
Således valde jag livet som det blev, denna profetia
som uppfyller sig själv, denna medvetenhet som
visar sig i nuet, men knappt där ty anden själv har
inget med dåtid, nutid och framtid att göra och
därför fick jag även lära känna vattnet, klä mig
naken och simma i detta element, dessa sjuttiotvå
procent i min kropp, smekningarna som orsakas
genom kontakt och smak, tungans meridianer som
sprider sig genom elektriciteten i bindväven,
trådarna i livet
När jag värmde handflatorna framför elden, visste
jag att så har människan gjort så länge hon varit
människa, samtalat om dessa syner som fladdrar
bakom ögonlocken och hjälpt henne vara
medveten, hitta vägen när hon gick vilse mellan
krig och fred och finna friden som kommer från
föreningen av jord, vatten och eld
Uppåt går jag motströms och luften öppnar
vindens slussar och dessa subtila ljud från havets
brus, syrsornas läten, trummors slag och stjärnors
visor, visar mig livstyckets hemlighet
Luften bär dessa sensationer som rör
vid hjärtats gröna rum och jag lyfts in i kvintens
sfär, den som äger alla element,
vibrerar från mellangården till halsen som
kantelens sträng, svänger mellan två
gökar skapade ur ekens hårda grenar
Jag älskar trådar, jag älskar …
Starta datorn. Välj ett ordbehandlingsprogram.
Tomt dokument: öppna.
Skriv något om existensens natur, hur du uppfattar den, hur den känns.
Tryck på Enter: du tar ett beslut om att påbörja en ny rad i ditt liv.
Skriv om ditt tvivel.
Tryck ner tabbtangenten: du tar ett språng där du inte kan bottna.
Tryck på Ctrl efterföljd av Home: du placerar dig i början av din artikel för att få överblick. Skriv ett stort A. Enter.
Läs vad du har skrivit.
Ctrl + End, sedan Enter: Ta tre djupa andetag.
Skriv ”JAG ÄR TUNG”, och känn tyngd i kroppen, som om den är full av bly, eller gjord av granit.
Ta tre djupa andetag medan du slappnar av och föreställer dig: tyngd i ena armen, den ena armen är jättetung, … Denna känsla sprider du i kroppen. Gör detta en stund.
Enter: Ta tre djupa andetag. Skriv ”jag är lätt” och känn lätthet i kroppen, som om den är fylld av fjäder, lätt som bomull eller vita moln.
Ta tre djupa andetag medan du känner lätthet. En stund ägnar du åt detta. Enter.
Caps Lock: Skriv HUR MÅR DU NU?
Caps Lock bort: Känn efter hur du mår efter dessa övningar med datorn.
Du skapar ditt liv, beroende på hur sinnet ser ut. Sinnet blir det som du önskar att det ska vara.
Sluta nu använda tangenterna fysiskt och visualisera följande: Titta på tangenten Page Up och föreställ dig att du befinner dig i ett himmelrike. Luften är full av blommor, fina dofter, änglar svävar runt dig.
Ta tre djupa andetag medan du gör detta.
Titta på tangenten Delete: Radera din visualisering.
Page Down: titta på tangenten och föreställ dig att du befinner dig i ett helvete. Luften är full av rök och stank från döda växtdelar, ruttna kroppsdelar, skrik från andar som lider av törst, hunger och eldens värme.
Ta tre djupa andetag medan du gör detta.
Tryck mentalt på tangenten Delete: Radera din visualisering.
Iaktta hur det ser ut i sinnet efter att du har raderat dess innehåll.
Ta en titt på din meditation, vad du har gjort de senaste minuterna.
Låt tankarna komma och gå som de vill. Stämningar, känslor och bilder får lov att finnas till som de nu är. Se allt som på en filmduk, tankarna finns där men du är ett vittne till allt detta.
Ta tre djupa andetag medan du läser följande rad långsamt: Visualisera en sol, en måne, en vit ros, en röd ros. Föreställ dig din magiska kropp med tusen ögon, tusen munnar, tusen öron, tusen händer och fötter.
Vem är det som skådar allt detta?
Tre djupa andetag – kontemplera relationen mellan vittnet och dess objekt.
Se rörelsen i sinnet och vilan som är stillhet, i vilan finns rörelsen, i rörelsen vila.
Delete: Radera sinnets innehåll, om det så är en stämning, känsla eller bild.
Torka bort det med en svamp eller gör vad som passar dig för att tömma sinnet och göra det klart.
Ta tre djupa andetag och kontemplera något begrepp som ger dig känslan av närvaro: energi, medvetenhet, stillhet, eller något annat
Ta åter tre långsamma andetag, ge dig tid.
Kontemplera sedan det naturliga andetaget samtidigt som du går in i hjärtats rum i bröstet: Följ den tråd som har funnits där hela tiden, en del av ditt blod via sinnena går du inåt, förbi bilder och föreställningar till känslan: Jag finns till.
Vem är Jag? Vad är Jag?
Gå bortom orden mellan raderna. Du vet.
Ta tre djupa andetag, lugnare än tidigare och med djupare känslighet: Var dig själv såsom du alltid har varit.