© Charlotta Rexmark 2017
Omslag: Manesh Gopalakrishnan,
http://designer007.com
Illustration: Xanna Åkervinda
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-7785-053-3
… till Mamma och Pappa för att ni alltid trodde på mig, och för att ni på alla sätt gav mig kärlek, styrka och möjligheter.
… till Karak som kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, mitt hjärta, min räddare i nöden, min trogne följeslagare och min störste supporter.
… till min fina vän Anna B, för att du aldrig släppte taget, och för att du gång på gång påminde mig om att jag kunde och borde skriva.
… till familjen F, för att ni dök upp med stora famnen när jag som bäst behövde det, och för alla trevliga samtal och uppmuntrande tillrop.
Stort tack också till Lena S för all omtanke, och till Lena H och Malin A för värdefulla bidrag till färdigställandet av boken.
Charlotta
Som ett tidigt firande av Överlevnadsguidens femårsjubileum kommer nu äntligen bloggen ut i bokform, något som har efterfrågats av många bloggläsare och som det ger mig stor glädje att kunna erbjuda.
Bloggen Överlevnadsguiden (www.overlevnadsguiden.se) startade våren 2013, våren 2016 följde YouTube-kanalen Överlevnadsguiden Charlotta Rexmark och hösten 2017 alltså boken Överlevnadsguiden – En handbok om livet.
Syftet och budskapet är detsamma i alla tre formaten, att göra livet enklare, roligare, friskare, mer begripligt, mer meningsfullt och mer tillfredsställande.
Utöver höjdpunkterna från bloggen finns det i boken några nyskrivna, tidigare opublicerade texter. Varje kapitel representerar en ämneskategori och på det viset kan boken fungera som en verktygslåda med hela avsnitt av det man vill eller behöver läsa om vid ett specifikt tillfälle.
Vem är du?
Vilka svar får du om du ställer dig själv frågan "Vem är jag?" Jag gissar att ditt första svar blir ditt namn, dina funktioner i familjen, som till exempel dotter, hustru, bror eller pappa, och kanske yrke, kön och ålder. Men efter det, vad svarar du då? "Vem är jag?" Svaret på den fråga är större och viktigare än vad du kanske först tror, i själva verket påverkar ditt svar vartenda val du någonsin kommer att göra, varenda tanke du någonsin kommer att tänka, och därmed hela ditt liv. Om du skulle ändra svaret på frågan "Vem är jag?" skulle du samtidigt ändra på varje liten del av ditt liv. Skulle du beskriva dig själv som:
Vilka ord skulle du använda om dig själv? Vilka fack placerar de orden dig i? Vilka begränsningar lägger du på dig själv genom att placera dig i de facken? Hur påverkar de begränsningarna dina tankar? Hur påverkar de tankarna ditt liv? Märk väl att de ord du väljer för att beskriva dig själv inte alls behöver överensstämma med den allmänna uppfattningen om dig, om du skulle fråga tio personer om hur de ser på dig är sannolikheten tvärtom mycket stor att de väljer helt andra ord än vad du själv gör. Din bild av dig själv är inte sanningen om dig, det är bara din bild, men den påverkar dig som om den vore en sanning ristad i sten. Vad skulle hända om du ändrade din bild av dig själv? Vad kan du göra om du betraktar dig själv som framgångsrik som du inte kan göra om du tycker du är misslyckad? Vilka dörrar öppnas för dig om du känner dig omtyckt istället för illa omtyckt? Hur förändras dina vanor om du ser dig själv som hälsosam istället för ohälsosam? Hur du ser på dig själv, vem du anser dig vara, styr varje tanke, varje handling och varje val du gör, och ändrar du den synen förändras allt. Den viktigaste frågan du kan ställa till dig själv är: ”Vem är jag?”
Betraktar du ditt liv eller lever du det?
Det finns ett gammalt talesätt som säger att "För mycket och för lite skämmer allt.", det gäller inte minst när det kommer till vad man gör med sina tankar. Lika bra som det är att analysera sitt liv så att man får större förståelse för sig själv och det som händer, lika illa är det när analyserandet går för långt och blir till ett ältande utan slut. Risken är stor att man då fastnar i ett slags metaliv där man observerar livet istället för att leva det. Där man analyserar sina känslor istället för att uppleva dem, iakttar sitt interagerande med andra människor istället för att vara närvarande i mötet. Man hamnar i ett läge där man ser sitt eget liv utifrån, som en film som spelas upp, men eftersom man upplever att man befinner sig på utsidan är man inte riktigt delaktig i det som händer och förmår inte påverka det som man vill, utan istället bara betraktar man det som sker och ställs inför fullbordat faktum. Medan man är upptagen med att fundera över om det man känner är rätt eller fel, om man känner tillräckligt mycket i förhållande till situationens allvar och vad känslorna egentligen betyder, så springer livet en förbi. Medan man fördjupar sig i tankar kring hur man uppfattas av andra, vilken bild av sig själv man sänder ut och hur det kan tolkas eller misstolkas, så rinner tillfället en ur händerna.
Livet är till för att levas, inte betraktas. Analyserandet har inte ett självändamål utan är ett verktyg för att kunna leva mer och bättre. Alla mentala verktyg, känslomässiga metoder och alla själslig insikter är inte ursäkter för att låta bli att leva på riktigt, de finns inte där som ett alternativ till att leva till fullo i nuet utan som en hjälp för att kunna göra just det. De är inte slutmålet utan verktygen för att nå slutmålet. Att göra metalivet till det huvudsakliga livet är att beröva sig själv på livsupplevelsen. Livet levs inte genom att fundera på hur man lever livet. Livet levs genom att gå ut och prova sig fram, göra misstag, lära sig och försöka igen. Livet är minst lika mycket misstagen som framgångarna, men livet är inte att analysera och observera istället för att leva.
Livets olika trådar
Man ska vara ärlig, inte påstå att man är bättre än man är, inte skönmåla eller överdriva utan stå för allting precis som det är. Det är en sanning som många försöker leva efter, och jag tror också att de flesta upplever att de är ärliga mot sig själv, men jag tror att de flesta har fel. Det är inte så att människor i allmänhet överdriver sin förträfflighet inför sig själv, det gör en del möjligen inför andra, men mer sällan inför sig själv. Tvärtom, i sin iver att inte göra sig bättre än vad man är tror jag att många människor istället underskattar sin egen betydelse och kapacitet, och kanske till och med svartmålar sig själv helt utan att de är medvetna om det. Ett populärt sätt att göra detta på är att fokusera på de områden i livet där man är som svagast eller där man ännu inte har kommit så långt, och sedan döma hela sin livsprestation efter den nivån. Om man tänker sig att livet är som en väv, så väver man oftast inte raka linjer som sträcker sig över hela bredden, utan man fokuserar på olika bitar i olika perioder. Kanske börjar någon med familjebiten av väven, träffar någon som ung, får flera barn snabbt och har en stor och härlig familj redan tidigt i livet. Men istället för att se på familjedelen av sin livsväv stirrar den här personen förtvivlat på utbildningsdelen av väven där det är alldeles tomt efter grundskolan. Avsaknad av väv på den delen får sådant fokus att personen helt glömmer bort att njuta av och vara stolt över den stora biten familjeväv som redan finns klar.
Någon annan kanske har stora områden med utbildningsväv, karriärsväv och familjeväv men på den plats där den själsliga väven skulle finnas, den del som beskriver det inre livet och den egna utvecklingen, spretar bara några enstaka spridda trådar som drar alldeles snett. Skulle man bedöma livet efter de ensamma trådarna skulle det se ut som om personen inte har kommit någonstans, när vederbörande i själva verket redan har uträttat otroligt mycket. Det är inte heller så att alla människors livsväv ser likadana ut, eller ens innehåller samma delar. Var och en väver sitt eget mönster med sina egna motiv och färgställningar. En del som är stor och viktig i någon annans väv kanske inte ens ingår i din egen väv för du har helt andra delar som är dominerande och betydelsefulla. Man kan bryta ner sin livsväv i hur stora eller små partier man vill, men det man kan vara säker på är att alla delarna inte växer i samma takt, och man kan precis lika gärna utvärdera det man åstadkommit så här långt baserat på området där man har gjort mest istället för där man har gjort minst. Båda resultaten är sanna fast inget av dem visar hela sanningen, för den ligger någonstans däremellan. Att vara ärlig mot sig själv innebär inte bara att behålla fötterna på jorden utan minst lika mycket att inte framställa sig själv som sämre än man är, att inte vingklippa sig själv genom att fokusera på sina svagheter eller misslyckanden och låta dem vara rättesnöret för hur bra man har lyckats eller vad man har förmåga att klara av. Lägg fokus på det du redan behärskar, på de områden där du har dina styrkor och där du känner dig trygg, och låt de områdena utgöra nivån för vem du är och vad du har kapacitet till. Den styrkan kan du sedan använda för att utveckla de områden där du ännu inte har kommit så långt, om du skulle vilja.
Det finns inte plats att växa i din egen trygga bubbla
Vill man växa och utvecklas måste man då och då våga lämna sin egen trygga bubbla. Att stanna kvar i bubblan medan man tittar ut på omvärlden som tycks ha det mycket roligare och bättre, men samtidigt vägra kliva utanför för att det känns otryggt, kan bara leda till missnöje och frustration. Att lämna sin trygghetszon innebär för vissa människor att hoppa bungyjump eller åka jorden runt med bara vad som ryms i en ryggsäck. För andra räcker det med att bära kostymbyxor istället för jeans eller att byta färg på nagellack. Hur stort eller litet steg som krävs för att just du ska ta klivet utanför din trygghetszon är inte viktigt. Det som är viktigt är att du tar det steget, regelbundet, i alla fall om du vill ha en chans att växa och utvecklas. Så länge du håller dig till din egen upptrampade kostig lever du i säkerheten av att veta hur livet kommer att utvecklas, hur dagen kommer att gestalta sig och vad du har att förvänta dig. Det finns tveklöst en trygghet i det, och ibland hamnar man i perioder i livet när man behöver den tryggheten, när den kanske är det enda man har att hålla sig i. Men ofta stannar man för länge i sin trygghetszon, även när man inte längre behöver den för sin hälsa och överlevnad, istället stannar man där av bekvämlighet eller av rädsla.
Frågan är om det som finns inom din trygghetszon är så perfekt att det inte är värt besväret att utforska det som finns utanför? Kan du vara säker på att det som finns utanför inte är ännu bättre? Är du bekväm med tanken på att leva ett helt liv i trygghetszonen för att på ålderns höst upptäcka att allt det roliga och spännande fanns utanför? Trygghetszonen är inte statisk, den varierar med hur mycket du utmanar den. Om du aldrig sätter foten utanför krymper trygghetszonen, och mer och mer av livet och världen hamnar på utsidan, på den obekväma sidan. Men om du å andra sidan börjar våga dig utanför din trygghetszon så växer den och saker som tidigare låg på utsidan hamnar plötsligt på insidan och blir vardagsmat och totalt ofarliga. Om du hela tiden tänjer lite på din gräns för vad som är bekvämt och lever ditt liv i gränslandet, med ena foten på insidan och den andra på utsidan vänjer du dig vid den hälsosamma känslan av att inte alltid ha full kontroll, samtidigt som du kan undvika alltför stort obehag och för stora risker. När det blir bekvämt att ta små steg utanför zonen är steget inte långt till att våga ta större steg och vidga livssfären ytterligare.
Det här med att prata om andra
Hur ser du på skvaller, att prata om andra när de inte är närvarande och att föra vidare saker som man hört om andra? Är det ett oskyldigt nöje som man gott kan ägna sig åt, är det för allas bästa som man för intressant information vidare, eller är det ett tanklöst, eller till och med elakt, sätt att sprida tomma rykten? Sokrates räknas som en av de klassiska grekiska filosoferna, och även om han levde kring år 400 f. Kr. är mycket av hans läror lika relevanta i dag som de var då. Det sägs att Sokrates en dag mötte en man som vill berätta för honom vad han hade hört om en av Sokrates vänner. Men innan mannen hann börja hejdade Sokrates honom och ställde tre frågor:
Mannen erkände att han inte visste om det var sant, att det han tänkte berätta inte var speciellt snällt och att Sokrates med stor sannolikhet inte skulle kunna ha någon nytta av informationen. Sokrates svarade då att om du inte med säkerhet kan svara ja på någon av dessa frågor är det bättre att inte alls föra vidare det du har hört. Och så blev det.
I valet mellan att stilla sin nyfikenhet och villigt lyssna till vad andra berättar, och att stoppa skvaller genom att inte vilja lyssna, är det ofta nyfikenheten som vinner. Även om det inte finns någon bra anledning så vill man veta bara för att veta. Varför är det så? Kanske är det människans naturliga nyfikenhet och upptäckarlust som tar sig uttryck på det sättet. Kanske försöker man ta igen alla de tillfällen på skolgården när klasskamrater hade hemligheter och man själv inte fick vara med? Kanske är nyfikenheten bara otyglad och van vid att få sin vilja fram? Oavsett anledning utgör Sokrates tre frågor ett bra filter för att avgöra vad man ska berätta och vad man bör låta bli att prata om. I dag är det någon annan som slipper att skvaller förs vidare om du sätter stopp, i morgon kan det vara någon annan som sätter stopp och du själv eller någon du bryr dig om som slipper att bli skvallrad om.
Jag gör vad som helst
Känner du igen dig själv eller kanske någon i din närhet i följande dialog?
Person som mår dåligt: "Nu står jag inte ut längre! Jag har haft det så här så himla länge och nu orkar jag inte mer, jag önskar att någon bara kunde tala om för mig vad jag ska göra för att det ska få ett slut, jag gör vad som helst bara jag slipper det här!"
Person som vill hjälpa: "Jag kan hjälpa dig och jag gör det gärna. Jag vet hur du ska bli av med det som gör att du mår dåligt och hur du kan göra för att ta dig ur situationen. För att må bra igen behöver du ändra dina vanor, börja tänka annorlunda och byta ut en del av din kost. När du har gjort det kommer problemen att försvinna och du kommer att må bra igen."
Person som mår dåligt: "Nej, sånt där tror jag inte på. Man måste kunna få leva som vanligt och samtidigt må bra, jag offrar inte hela mitt liv bara för en sån sak."
Det kan låta som en parodi men det är en oerhört vanlig reaktion, även när råden är kloka och väl underbyggda. Varför är tanken på förändring så svår att ta till sig? Varför väljer många att stanna i ett dåligt förhållande bara för att slippa genomföra förändringar? Varför väljer så många att vara sjuka istället för att ändra sin livsstil och bli bättre? Varför väljer så många att fortsätta må dåligt och tycka synd om sig själv istället för att prova nya tankemönster? Det finns naturligtvis många olika svar på den frågan beroende på vem det gäller och vilken situationen är, men en vanlig anledning är att man upplever förändring som oöverstigligt svårt, och det i sin tur beror på att man identifierar sig med sina vanor och tankemönster och att en stor del av den personliga tryggheten finns i det välbekanta. En annan viktig orsak är att förändring kräver ansträngning, framför allt mental och känslomässig ansträngning genom att man behöver bryta gamla vanor och skapa nya, och den initiala tröskeln kan vara jobbig att ta sig över. Men väl på andra sidan är det ovanligt att någon ångrar den ansträngningen, betydligt vanligare är det att man frågar sig själv varför man väntade så länge med att genomföra det. Vilka är dina prioriteringar, är de medvetna eller har det bara blivit så? Önskar du något annat för dig själv och ditt liv, något som du inte har tillgång till bara för att du fortsätter i samma hjulspår? Är det vanans makt som håller dig tillbaka, är det rädslor eller kanske ren bekvämlighet? Är en kort tid av obekväm förändring värre än ett helt liv av missnöje eller kanske till och med lidande?
När allt känns för mycket
Det är mycket fokus på prestation i vårt samhälle, man ska åstadkomma och uppnå saker som visar för andra att man har ett värde och att man förtjänar att få vara med i leken. Ingen vill riskera att hamna utanför på grund av att man inte duger och det gäller att hela tiden visa att man är bra nog. Och det räcker inte med att göra bra saker, att prestera genom handling, utan man måste också vara rätt, se ut på rätt sätt och ha rätt åsikter och värderingar. Det gäller alltså att vara en medveten varumärkesbyggare av sitt eget namn eftersom precis allting som har sitt ursprung i den egna personen räknas ihop som antingen ett plus eller ett minus i den sammantagna värderingen. Kommer det att räcka, får jag tillräckligt många pluspoäng för att duga som människa, eller kommer den där hemska bilden på Instagram eller Facebook att sumpa mina chanser? Eller är det möjligen så att frågan är felställd? Kanske ska man inte fråga sig om livsstilspoängen räcker till för att bli godkänd och få vara med i leken, kanske borde man istället fråga sig själv om man vill vara med i leken på de villkoren? Kanske borde man också fråga vem det är som har satt upp dessa vansinniga regler från början, eller varför så många blint accepterar att följa dem? En annan bra fråga kan vara vilka alternativ som finns, och vad som skulle hända om man skapade sina egna regler och följde dem istället?
Den största framgången handlar inte om att samla livsstilspoäng på någon annans premisser utan om att inse att jagandet efter något bättre har blivit ett självändamål. Istället för att leda till något man verkligen vill ha, eller något man behöver och inte kan klara sig utan, så jagar man för jagandets skull, för att det har blivit en livsstil. Alla andra gör det och då måste det vara rätt. När man inser att jagandet inte fyller någon annan funktion än som sysselsättning uppstår möjligheten att sluta jaga och istället lägga sin energi på mer meningsfulla saker. Som att upptäcka att man redan har allt som är viktigt och att allt det man inte har faktiskt saknar betydelse. Det du jagar är inte vad du tror att det är, du tror att du jagar prylar, upplevelser och pengar, men det du egentligen jagar är en känsla, och den känslan har du redan tillgång till om du bara slutar att jaga och tar dig tid att uppskatta det du har.
Detta är vad som egentligen styr ditt liv
Man kan lätt få bilden av att livet styrs av omständigheter, händelser, förutsättningar, framgångar, misslyckanden eller något annat utanför oss själva, men i själva verket är det bara en fasad. Bakom allt det finns något helt annat, mycket kraftfullare och mer grundläggande, livet styrs av de egna känslorna. Allting du gör, allt du drömmer om och allting du fasar för grundar sig i känslor. Du köper grejor för att de får dig att må bra, du vill uppnå ekonomiskt oberoende för att det får dig att känna dig trygg, du vill ha en partner för att känna dig älskad och värdefull, du vill att alla ska vara friska och må bra så att du ska slippa vara rädd, eller ännu värre drabbas av sorg. Det fina med den här sortens upptäckter är insikten som följer, att det finns genvägar. Alla de där sakerna som man tror att man måste uppnå och ha för att bli lycklig och må bra är bara rekvisita, de har inget egenvärde utan är verktyg för att nå det riktiga målet som är en känsla. Genvägen är att söka känslan direkt och strunta i att ta omvägen via sakerna. Varje känsla finns tillgänglig för dig vid varje tillfälle i livet, allt du behöver göra är att välja den och sedan träna dig på att känna den. Du har redan allt du behöver för att kunna hitta känslan, även om du inte har prylarna du har blivit lärd att du behöver för att kunna känna så. Det fantastiska är att genom att finna känslan först och hålla fast vid den ökar du också möjligheten för att sakerna du vill ha ska komma in i ditt liv, för då är du redan känslomässigt i rätt frekvens.
Först och främst gäller det att kunna separera vad som är vad, vilket är de slutliga känslorna som man vill åt, och vilket är bara delmål på vägen mot de åtråvärda känslorna? Och hur hittar man fram till de känslorna som gör att man mår bra och känner sig tillfreds med livet? Alla tankar som börjar med ”Jag vill ha…” och sedan fortsätter med ”så att jag kan…” handlar om delmål på vägen och inte om den slutliga känslan. Till exempel ”Jag vill ha mycket pengar så att jag kan njuta av livet.” Samma sak med meningar av typen ”Jag vill att… ska hända så att jag kan…” och ”Jag behöver… för att jag ska kunna…”. Sikta på slutmålet, inte på de medel som kanske för dig dit. Istället för att lägga fokus på saker som inte ger dig det du verkligen vill ha, utan som bara ger något som du hoppas ska leda till det du verkligen vill ha, så fokusera direkt på det som är din dröm, ditt ”happy place”. Slutmålet är det som är ditt hjärtas högsta önskan, det som gör dig lycklig och upprymd, som får dig att slappna av och må bra. Slutmålet är inte något som ska leda fram till något annat utan det är det som gör dig lycklig direkt. Slutmål handlar om känslor, till exempel känslor av lycka, trygghet och kärlek. En bra övning för att träna sig på att uppskatta det man har och att kunna njuta i stunden trots att den inte är perfekt är den här: Föreställer dig att du förlorar allt du har, alla du älskar, precis allt som är dig kärt är borta för alltid. Gå in i känslan och visualisera hur du skulle reagera, hur du skulle uppleva förlusten, vilka känslor du skulle drabbas av och vad du skulle tänka. Tänk dig hur du skulle hantera insikten om att allt var borta och hur du skulle göra för att kunna gå vidare. Känn smärtan, förlusten, sorgen och förtvivlan, upplev tomheten och saknaden. Kan du känna det?
Föreställ dig nu att du får tillbaka allt igen. Skulle du bli glad? Känna dig nöjd, lycklig, trygg, kanske rent av välsignad och alldeles euforisk? Ta tag i den känslan, förstå den på djupet, hur bra ditt liv egentligen är och hur mycket du har att vara glad och tacksam över. Hur mycket tid du lägger helt i onödan på att stressa över saker som inte är viktiga, och hur allt det som verkligen är viktigt finns inom räckhåll för dig. Hur eländigt ditt liv än känns finns det alltid de som har det värre. Vänder du på det myntet innebär det att du alltid har något att vara tacksam för, och det är där genvägen till känslorna börjar.
Att sätta gränser
Som barn är det vanligt att man gör allt man kan för att spränga gränser. De gränser som föräldrar och skola sätter upp känns trånga och onödiga, och så fort man börjar kunna bestämma själv tar man sig friheter, inte alltid för att det blir bättre utan många gånger bara för att man kan. I tonåren blir det för många extra tydligt, gränssättning är något som representerar den äldre generationen och som man inte vill ha med att göra, medan gränslöshet och spontanitet ses som nytt, ungdomligt och fritänkande. Med gränslösheten får man dock en del andra saker på köpet, som att det blir svårt att veta var man står med människor, vad man har att förhålla sig till, och även att planera framåt. Man öppnar upp för andra att ta sig friheter med en själv, för om man skulle säga ifrån och kräva svar och tydlighet är man inte längre spontan och kul utan en sådan där tråkig gränssättare. Desto längre man stannar i denna gränslösa värld och desto mer van man blir vid att tillåta andra människor att bestämma reglerna, desto mer riskerar man att själv fara illa, desto mindre värda blir de egna känslorna och åsikterna tills de en dag inte verkar betyda något alls. Men det är aldrig för sent att sätta ner foten och skapa nya spelregler, aldrig för sent att säga: "Nej, det tycker inte jag.", "Nej, det passar inte mig.", "Nej, jag vill något annat." eller "Det där är inte okej, jag accepterar inte att du gör så mot mig.". Förmodligen kommer ögonbryn att höjas, ögonbryn som sitter på människor som är vana vid att du accepterar utan att ifrågasätta. Kanske förlorar du också någon så kallad vän i processen, någon som bara var intresserad så länge vederbörande kunde använda dig för sina egna syften. Men istället kommer du att hitta en ny vänskap som är värd oändligt mycket mer, som gör dig stark och trygg och bekväm i ditt eget skinn, en vänskap som du aldrig mer kommer att vilja vara utan, din egen.
Rädslan skriker men intuitionen bara viskar
När du inte vet hur ska göra, vad du ska välja, vilket som är rätt och vilket som är fel, och du känner dig vilsen och osäker, det är då du ska spetsa öronen och lyssna riktigt noga. Våra liv är så fullproppade med input av alla de slag, åsikter och marknadsföring som dagarna i ända fullkomligt skriker i öronen på oss, att våra egna reaktioner har blivit lika högröstade. Vi reagerar häftigt med känslor och tankar som: "Bra!", "Dåligt!", "Skrämmande!", "Obehagligt!", "Lögn!" eller "Sanning!", och agerar snabbt på dem innan vi går vidare till nästa påstått akuta situation. Men i denna ständiga kakofoni av reaktioner och rädslor missar många den viktigaste rösten av dem alla, intuitionen. För intuitionen skriker inte som rädslan gör, den bara viskar i bakgrunden, och anstränger du dig inte för att urskilja viskningen kommer du att missa den. Till skillnad från rädslans starka röst vars meddelanden snabbt förändras beroende på situationen är intuitionen konsekvent i sitt budskap. Intuitionen darrar inte på manschetten och svänger inte beroende på trender och vad som är pk just den veckan. Intuitionen står stadigt oavsett omständigheter, för den baserar sitt budskap på vad som är rätt för dig och din situation, helt oavsett hur alla andras vindar blåser, och den har aldrig fel. Lyssna inte till den rösten inom dig som skriker högst, lyssna till den som viskar. Rädslan är högljudd och envis, men begränsar dig och gör livet osäkert och farligt, litet och tråkigt. Intuitionen är tillbakadragen och försiktig, men hjälper dig att utvecklas och gör att livet blir större, tryggare och mer intressant. Du har båda rösterna inom dig, vi har alla båda rösterna inom oss, och det är upp till var och en att bli medveten om vilken man lyssnar mest till, och att avgöra om det är så man vill leva även framöver.
Så här gör du livet mer behagligt
Brukar det kännas som om livet är en berg-och-dalbana? Som om du kastas som ett löv i vinden mellan hopp och förtvivlan, mellan ont och gott, glädje och sorg, bra dagar och dåliga dagar? Händer det att du önskar att du kunde ha fler av de bra dagarna och färre av de dåliga? Fler dagar då du känner dig lugn och harmonisk och inte fullt så många då du befinner dig på gränsen mellan att slita ditt hår och falla i uppgiven gråt? Jag förstår precis den känslan, man har ingen kontroll och hinner aldrig riktigt ligga i fas med livet, utan jagar alltid efter med andan i halsen. Men det finns något man kan göra för att ändra på det. Det löser inte alla problem men det gör livet betydligt mer behagligt och njutbart genom att det lugnar ner hela upplevelsen väsentligt. Lösningen ligger i att acceptera istället för att kämpa emot. Det låter kanske för enkelt för att kunna fungera, men det är ofta så att de bästa lösningarna är enkla i teorin, däremot kan man behöva jobba lite för att genomföra dem i praktiken.
En stor del av kaoset och frustrationen i vardagen kommer sig av att det inte blir som man har tänkt sig, det man har planerat går fel, saker måste ändras, man måste lösa kriser, släcka bränder, hantera känslomässigt att människor ändrar sig i sista sekund, eller att man på andra sätt blir besviken. I sådana situationer reagerar de flesta människor med en inre protest, man vill inte att det ska vara så som det just blev. Även om man inser att man inte kan ändra på det som händer och att det under inga omständigheter kommer att bli så som man hade tänkt sig, kämpar man ändå emot mentalt och känslomässigt eftersom det tar tid att ställa om sina förväntningar och känna sig okej med förändringen. Den här motsträvigheten tar energi och den förstärker känslan av att inte ha kontroll och av att hela tiden ligga efter i det som händer. Ett annat sätt att reagera är att omedelbart acceptera den nya situationen utan att gå in i motstånd. "Okej, då blev det så här istället, det blir säkert också bra." "Så du kommer alltså inte, men då får vi ses en annan gång så gör jag något själv istället idag." "Jaha, det här blev ju inte som jag hade tänkt mig men det finns säkert en mening med det också." Det kan vara svårt till en början, man vill skälla och skylla på någon och få ur sig besvikelsen, men om man bara försöker är det förvånande enkelt att lära sig att inte bli fullt så besviken, att inte ta det personligt, inte se det som en förlust eller ett nederlag, utan bara acceptera att "nu är det så här". Det betyder inte att man behöver ge upp sitt mål om hur det ska bli längre fram, men den här gången blev det så här, och det är okej, det finns säkert någon mening med det även om man inte ser det just då. Att inte låta sig dras med i varje känslostorm gör att man har betydligt mer kraft och energi till att ta tag i de saker som verkligen behöver hanteras, och samtidigt känna att man har mer kontroll och möjlighet att själv styra istället för att bara dras med.
Därför ska du acceptera även det du inte gillar
Det är en naturlig reaktion att skjuta bort sådant som man inte gillar och inte vill kännas vid. Det känns bättre att intala sig att "Nej, det är inte alls på det viset." istället för att erkänna för sig själv hur verkligheten ser ut. Det kan handla om att du inte trivs på jobbet, att du inte mår bra i din relation, att du misshandlar din kropp på olika sätt, att du är sjuk eller att du är missnöjd med livet i allmänhet. Du vet sanningen någonstans djupt inom dig, men du förnekar det både för dig själv och för omgivningen för att verkligheten, och vad den skulle innebära, är för jobbig att ställas inför. Om du skulle acceptera att du inte trivs på jobbet, att du inte mår bra i relationen, att du inte tar hand om din hälsa, att du är sjuk "på riktigt" eller att du hatar ditt liv som det ser ut just nu, skulle det dra med sig en massa jobbiga saker. Först skulle du må dåligt för att det hemska plötsligt blev erkänt och fick komma fram i ljuset, och sedan skulle du bli tvungen att göra något åt saken, och det skulle innebära flera svåra och jobbiga beslut. Och som om inte det var nog skulle besluten följas av ansträngande förändringar som du inte ens är säker på att du skulle orka med. Alltså är det lättare att låtsas som ingenting, att fortsätta leva vidare som om allt vore bra precis som det är, och istället hoppas på att allting löser sig av sig själv med tiden. Känner du igen dig?
Livet fungerar dock sällan på det viset, det otrivsamma jobbet blir sällan plötsligt trivsamt, den slitsamma relationen blir sällan bra av sig själv, hälsan blir sällan mirakulöst mycket bättre utan föregående livsstilsförändringar och livet blir sällan fantastiskt utan hjälp på vägen. Och det är här acceptansen kommer in. Att acceptera tingens ordning betyder inte att man accepterar att det ska vara på det viset för alltid. Tvärtom, för att kunna förändra något är det nödvändigt att först acceptera hur det är just nu, för annars är det omöjligt att utgå från den punkt där man befinner sig. Är man vilse måste man börja med att ta reda på var man är innan man kan ta sig dit man ska. Tror man något annat lurar man bara sig själv och vägen dit man vill ta sig blir i bästa fall betydligt längre än den skulle behöva vara, i sämsta fall kommer man inte dit alls.
Yta, yta, yta - men det är inte där styrkan sitter
Tänk dig att du planterar ett träd, ett vackert men lite klent träd som behöver växa och utvecklas för att nå sin fulla potential. Föreställ dig nu att du är väldigt mån om ditt nyplanterade träd, att du vill att det ska stå stadigt fast i jorden och inte riskera att välta eller knäckas vid första storm. Du vill också att trädet ska växa sig så stort och ståtligt som möjligt, att det ska få en rak och kraftig stam, en stor krona med många grenar som sträcker sig ut i olika riktningar och du vill att bladen ska bli friskt gröna och översålla hela trädet. Vad gör du för att detta ska hända? Vilka åtgärder och aktiviteter är mest gynnsamma för att ditt träd ska stå stadigt och växa och må bra? Kommer du att slipa vackra mönster i stammen? Kommer du att spruta vatten på bladen och polera dem? Eller kommer du kanske att måla grenarna i läckra färger? Kalla mig gärna knepig, men jag tror inte det, jag tror att du först och främst skulle ge ditt träd vatten och näring. Jag tror att du inte skulle bry dig speciellt mycket alls om vare sig stammen, grenarna eller bladen utan istället tror jag att du skulle fokusera på rötterna. När trädet de första åren inte visade någon synbar tillväxt tror jag att du lugnt skulle betrakta ditt skötebarn och tänka att allting var precis som det skulle. Att trädet som är alldeles nyplanterat lägger all sin energi på att skapa nya rötter som kan växa sig fast långt ner i marken så att det står stadigt, rötter som också har till uppgift att suga upp vatten och näring så att trädet sedan kan växa och så småningom försörja hela sin tjocka stam och stora krona med allt de behöver för att vara friska och må bra. För du vet att om du ger ditt träd det som dess insida behöver så kommer det alldeles av sig själv att bli så stort, välväxt och vackert på utsidan som det någonsin kan bli. Men om du istället för att förse insidan med vatten och näring skulle lägga all din energi på att polera bladen och göra utsmyckningar på stammen och grenarna så skulle trädet snart tyna bort och dö trots dina ansträngningar. Du är precis som ett träd. Vilken del av dig själv pysslar du om och ger näring, insidan eller utsidan?
Väntar du på att kunna börja leva "på riktigt"?
Lever du ditt liv i väntan? I väntan på att de sista pusselbitarna ska falla på plats så att du kan börja leva på riktigt? Känns det meningslöst att göra saker eftersom du inte har det som du tycker att du borde ha i ditt liv? Det som du tror att du behöver för att ha ett bra liv? Eller det som du tror att man måste ha först för att kunna göra det som du vill göra, och leva så som du egentligen vill leva? Går dina tankar i de här banorna?
Om det är så dina tankar går är risken stor att livet kommer springa ifrån dig medan du väntar på att det ska börja. De där lyckliga dagarna som du väntar på, när alla bitar fallit på plats och du har allt som du tror behövs för att må bra och vara lycklig, de kommer inte av sig själv. Kanske kommer de inte alls i den form som du väntar på. Livet är inte ett fullbordande av ett antal punkter på en checklista, och lycka är inte något som magiskt kommer till dig när vissa kriterier är uppfyllda. Livet är det som händer varje dag, och lycka är ett val och ett beslut som du själv fattar, när som helst, var som helst och under vilka omständigheter som helst. Kan du inte vara lycklig med de omständigheter du lever under för närvarande är chansen stor att du aldrig kommer att tycka att du har tillräckligt eller att livet är tillräckligt bra för att du ska kunna vara lycklig. Det finns alltid något att oroa sig för och det finns alltid en anledning att vara olycklig om du väljer att tillåta de tankarna att ta överhand. Första beslutet är alltså att inte tillåta de tankarna att ta överhand, att när de dyker upp i huvudet inte tillåta dem att bygga bo där utan att omgående köra iväg dem igen. Den mänskliga hjärnan är inte automatiskt inställd på att vara lycklig, den är inställd på att överleva, och när vi inte längre behöver slåss för att överleva går de delarna gärna på tomgång och uppfinner problem som vi måste brottas med. Vill du leva livet och vara lycklig är det ett beslut du måste fatta dagligen, ett beslut som dessutom behöver backas upp av handlingar och tankar som leder dig i rätt riktning. Livet har ingen kravlista på saker eller förutsättningar som du måste ha uppfyllt för att kunna leva "på riktigt", livet är på riktigt hela tiden. Om du lever det fullt ut, uppskattar det du har och gör det mesta av det, eller om du väljer att fokusera på det du saknar och låta det begränsa dig är ditt beslut.
Upprepar du samma misstag om och om igen?
Det är en frustrerande känsla när man upptäcker att man har gjort det igen. Samma misstag en gång till. Samma fälla med samma ruttna resultat, och samma besvikelse och missmod. "Vad är det nu, tredje eller fjärde gången. Ska jag aldrig lära mig?" Hur är det möjligt? Hur kan man gång på gång upprepa samma misstag, inte se vad som är på gång, missa alla signaler, gå på samma nit ännu en gång? Trots att man efter senaste gången sa ”aldrig mer". Det är lätt att tappa tron på sig själv i de lägena, att känna att man är hopplöst korkad som aldrig lär sig utan måste göra om samma misstag för tusende gången. Men det handlar inte alls om det, det handlar istället om att hjärnan förväxlar två närliggande begrepp. Hjärnan gillar sådant den redan kan, den är ett vanedjur och föredrar att lunka på i samma gamla hjulspår som alltid för att det är enklast och kräver minst energi. Det gör också att hjärnan per automatik väljer det välbekanta om den inte aktivt uppmuntras till, eller tvingas in i ett annat spår. För hjärnan är välbekant detsamma som bra, men det är en annan sorts bra än vad du kanske har tänkt dig. Det som är verkligt bra, inte bara för hjärnan utan för hela dig och din livssituation är allt som oftast något helt annat. Något som kräver mer tankekraft, något som kräver att mönster bryts och aktiva beslut fattas, kanske till och med beslut som leder utanför den egna trygghetszonen. Det alternativ som är genuint bra är med andra ord inte alls säkert det mest bekväma, inte för hjärnan i alla fall. Tvärtom är det kanske ett alternativ som framstår som jobbigt, ovant, osäkert och energikrävande. Om hjärnan i det läget får lov att gå på autopilot fattar den raskt ett exekutivt beslut och väljer det alternativ som den upplever som bäst, nämligen det med minst motstånd, det välbekanta. I praktiken kan det exempelvis innebära att du söker ett nytt jobb som visar sig vara precis lika själsdödande och olämpligt för dig som det du precis lämnat, eller att du inte passar ett dugg bättre ihop med din tredje hustru än vad du gjorde med din första och andra. Skillnaden mellan att upprepa samma misstag och att bryta ny mark ligger i att bli medveten om skillnaden mellan det välbekanta och det som är genuint bra, och att våga välja det senare.
Det du letar efter finner du
Så enkelt och i grunden så självklart och ändå så fruktansvärt lätt att glömma bort. Du finner inte det du vill ha utan det du letar efter, det du får är inte det du önskar dig och drömmer om utan det du förväntar dig att få. Alla har nog varit med om att plötsligt en dag upptäcka saker i sin vardagliga omgivning som man aldrig tidigare har lagt märke till, och när man förvånat frågar när de dök upp får man till svar att de funnits där på precis samma ställe i flera år. Det som har förändrats är inte verkligheten utan hur man själv uppfattar verkligheten. Det egna fokuset har skiftat för att man har börjat tänka andra tankar, börjat intressera sig för något nytt som man inte tidigare har lagt tankekraft på, och med ens ser man saker som man inte har sett tidigare.
Du kommer inte att finna godhet i en värld som du ser som ond, för även de bästa intentionerna kommer du att misstolka som onda avsikter. Du kommer inte att finna ditt livs kärlek om du redan har bestämt dig för att det inte finns någon för dig, för du kommer inte att ge dig själv möjlighet att lära känna någon tillräckligt väl för att bli kär, och kanske inte ens våga försöka träffa någon. Du kommer inte att bli frisk om den hjälp du söker enbart erbjuder symptomdämpning, för hur mycket du än dämpar symptomen finns orsaken till ohälsan kvar. Sanningen är att du inte kommer att hitta några lösningar alls om du bara letar efter möjliga vägar som det kan gå fel på, om du fokuserar på alla problem som kan uppstå och alla sätt som det skulle kunna misslyckas på, istället kommer du att få exakt det du letar efter, motgångar, problem och misslyckanden. Börja leta efter det du verkligen vill ha, leta efter det som känns rätt, leta efter möjligheterna och leta efter framgångarna. Då och då kommer det att dyka upp hinder längs vägen ändå, men du behöver i alla fall inte framkalla dem själv genom att leta aktivt efter dem.
Vem gör dig arg? Vem gör dig glad?
Händer det att du säger eller tänker saker som: "Han gör mig så arg.", eller "Det där gjorde mig ledsen." eller "Det skulle behöva hända något trevligt så jag kunde bli glad igen."? Det är vanligt att tänka på det viset och det känns som helt normala reaktioner på livet och omvärlden, men tänker man på det ur ett större perspektiv inser man vilken märklig inställning det är att någon annan eller något annat skulle kunna bestämma över hur man själv får känna. I realiteten kan ingen och ingenting få dig att uppleva en känsla som du inte själv accepterar. Det är lätt att tänka att man är ett offer för sina känslor, att saker händer så snabbt att man inte har någon kontroll över den effekt de har på hur man känner, och att det enda man kan göra är att reagera. Men det är inte helt sant. Ditt undermedvetna använder tidigare upplevelser för att snabbt bestämma hur du ska reagera och vilka känslor som ska frammanas, hur du reagerar när något händer är alltså en vana som grundar sig i ett val, och vanor kan brytas och val kan ändras.
Livet är fullt med negativa händelser, de flesta mindre men en del större. Beroende på var man drar sin gräns för vad man betraktar som negativt kan varje dag lätt fyllas av negativa händelser. Om man inte tar kontroll över sina känslor och börjar styra dem i den riktning man själv vill, kommer man istället att vara styrd av sina reaktioner, och det kommer alltid att finnas mängder med bra anledningar till att må dåligt. Men så som du har reagerat och känt tidigare är inte så som du behöver reagera och känna nu och i framtiden, du har möjligheten att välja. Om du är trött på att ständigt vara arg, känna dig sårad, ledsen eller besviken kan du välja andra reaktioner och andra känslor istället. Det är inte alldeles enkelt till en början och det krävs träning, men det går att göra. Att bli medveten om att du har den makten, att du alltid, i varje stund kan välja hur du känner, är en kraftfull insikt och ett sätt att utvecklas och växa som människa. Plötsligt är du inte längre ett offer för omständigheterna utan du är skapare av din egen upplevelse. För så som du känner, så upplever du också livet. Nästa gång du får en negativ känsla, fråga dig själv var den kom ifrån, hur vägen fram till känslan såg ut, var den hade sitt ursprung och vilken tankeprocess som ledde dig fram till den? I stunden känns det säkert som om känslan valde dig, men det gjorde den inte, du valde känslan, du var bara inte medveten om att du gjorde det. När du väl blir medveten om det har du också möjligheten att välja en annan känsla istället.
Vad gör man med jobbiga känslor?
Känslor kan vara jobbiga, de kan upplevas som överväldigande och skrämmande. Som något främmande och oberäkneligt som man inte vet vad man ska göra med, och som man inte vet hur länge de kommer att stanna eller vart de kommer att leda. När man blir överväldigad av känslor finns det tre vanliga sätt att reagera. Det spelar ingen roll vilken typ av känslor det är, mer än att de på något sätt är svåra, jobbiga eller negativa känslor, för reaktionerna är desamma. Det första sättet är att lägga locket på och låtsas som om känslorna inte finns. Att försöka stänga dem ute och fokusera på andra saker för att glömma dem, eller i alla fall distrahera sig från känslorna som man inte vill möta. Detta sätt brukar ha ungefär samma effekt som att lägga locket på en kastrull med kokande mjölk, det verkar gå bra till en början men förr eller senare bubblar innehållet över. Det andra sättet är att tänka sig bort från känslorna genom att hålla dem på avstånd och istället försöka förstå intellektuellt vad som har hänt, hur det kunde hända, varför olika personer gjorde som de gjorde, hur man kunde ha gjort annorlunda och hur man eventuellt skulle kunna göra för att göra det som har hänt ogjort. Under en kort period kan några av de här tankarna vara relevanta att fundera kring, men ganska snabbt övergår det från att vara analys till att bli ett ältande vars enda effekt är att känslomässigt hålla dig kvar i den händelse du försöker göra allt för att få komma vidare från eller glömma.
Och så har vi det tredje sättet, det enda som verkligen leder framåt, och det är att acceptera känslorna och låta dem finnas. Att våga släppa fram känslorna, uppleva dem, välkomna dem och utforska dem så att du förstår hur de hänger ihop, vad de har för ursprung, om de påminner dig om något du har upplevt tidigare i livet, varför de påverkar dig så starkt och vilket budskap de har till dig. Känslor fungerar som fyrar, de visar vägen till de områden där vi behöver utvecklas som mest, där vi har saker vi behöver uppmärksamma och ta itu med. Se känslorna som dina läromästare och utnyttja dem till att göra dig av med begränsningar för att växa som person. Vägen bort från de överväldigande känslorna går aldrig runtom, under, över eller åt motsatt håll, den går alltid igenom känslorna. Låt inte känslor skrämma dig, låt dem visa dig vägen.
Jobbiga känslor och en släng av kontrollbehov
Det finns kanske ingenting som har så direkt välgörande effekt på hur man känner sig som en osjälvisk handling, att göra något för någon annan, något som den personen inte kan göra själv eller bara något som någon blir glad för och uppskattar, är som balsam för den egna själen. Om du