Fraktalerna på omslaget: Författarens egna digitala konst.
Omslagets bakgrund: Copyright-fritt foto från www.pexels.com.
© Patrick Hassel-Zein 2018
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-7851-755-8
~* ~* ~
Stort tack till alla som stöttat, inspirerat eller på andra sätt hjälpt
mig med denna bok!
Att skriva en roman känns som att vara regissör för en vakendröm
eller ett improviserat teaterframträdande. Jag vet själv inte vad som
kommer att hända förrän mina fingrar börjar dansa över
tangentbordet.
~* ~* ~
Denna översikt förtydligar relationer mellan centrala personer som finns med redan i bokens början. Årtalen anger födelseår enligt jordisk tideräkning. I Da-ros fall anges både födelseår och adoptionsår.
Gliese 667 är ett trippelstjärnsystem i Skorpionens stjärnbild. Runt en av triadens stjärnor, Gliese 667 C, kretsar sju planeter, varav tre inom den beboeliga zonen. Den mest Jord-liknande av dessa planeter kallas Minovar, och där är det idag den femte dagen i den minovaranska nionde månaden. Det betyder att det är höst på Minovars norra hemisfär. Planetens tre solar skiner strax under de planetariska ringarna i söder. ”Kungen”, den sol som planeten snurrar runt, står nästan uppe i zenit. ”Prinsen” och ”Älskaren” är solsystemets mindre stjärnpar, och de håller just på att gå ner vid den västra horisonten. I Röda Ravinen, en liten stad i den subtropiska regionen, är det stekande hett för Geir som är van vid Islands svalare klimat.
Geir sitter vid ett gammaldags snickrat bord bland de exotiska fruktträden i sin son Da-ros och hans make Ji-bis trädgård, och diskuterar med sonen vilka möjliga karriärvägar en islänning kan ha, när han just flyttat från år 2017 på Jorden till år 2378 och en planet som ligger två dussin ljusår bort. Även om sonen är runt femtio jordiska år gammal, medan fadern motsägelsefullt nog är runt de tjugo, syns det rätt tydligt att de är släkt. Visst är det ganska uppenbart att Da-ro har en del kinesiskt påbrå från sin andre fader, men det syns samtidigt att han har samma raka och smala näsa som Geir, och lika blå ögon. Dessutom är båda mörkhåriga, även om Da-ro börjat bli lite gråsprängd.
”Jag har bara varit här i några veckor, så allting är nytt för mig; naturen, människorna, kulturen…” säger Geir. ”Redan innan jag kom hit visste jag att planeten nästan uteslutande bebos av män som kan få ägg med varandra, och att avkomman alltid blir söner. Men ändå hade jag inte kunnat förbereda mig på hur framtiden såg ut i verkligheten här på Minovar. Det får min hjärna att snurra! Nu har dessutom Hanti-ga blivit utsparkad från Rymdakademin och har inget arbete, och jag kan inte ens hypotisera om vad jag skulle kunna jobba med på en så osannolikt annorlunda planet som denna. Allt hänger i luften! Jag känner att vi måste försöka bygga upp alla delar av vår vardag, jag vill tillbringa så mycket tid jag kan med Han-ti-ga, och han vill presentera sin värld för mig. Det känns som att hundratals saker behöver ordnas, och jag vet inte vad jag ska ta itu med först!”
”Men ni får så gärna bo kvar här hos oss, pappi! Då slipper ni i alla fall ifrån stressen med att brådstörtat hitta en bostad. Det känns så betydelsefullt för mig att efter alla dessa år äntligen få lära känna mina biologiska fäder!” bedyrar hans medelålders son.
”Vet du, Da-ro, allting känns så fullkomligt förvirrande på grund av att Han-ti-ga stal din tidsmaskin. Jag har inte på långa vägar vant mig vid att ha en son som är mer än dubbelt så gammal som jag själv, eller att jag har tre sonsöner varav en är äldre än jag!” Han suckar tungt. ”Det känns verkligen som att det vore bäst för mig att söka mig tillbaka till Jorden.”
”Problemet är bara det att Vetenskapsrådet har sett sig tvunget att införa restriktioner kring tidsresor, så jag får inte ta dig hem till den dag du avreste från.”
”Men om jag förstått saken rätt, så var väl du själv en av de första som föreslog att de skulle sätta upp det där regelverket?”
”Jo, jag kände att det var min plikt som ansvarig utvecklare av tekniken. Så nu är både jag själv och alla andra i stort sett förbjudna att jobba vidare med den tekniken, så att det inte ska orsaka fler problem för oss.”
”Det gläder väl dina adoptivfäder?”
”Jo, tack! Jag är bara så otroligt tacksam att de accepterat dig och Han-ti-ga i sina liv. Om du bara visste hur mycket de oroade sig för tidsparadoxer ända tills den dag då du och Han-ti-ga återförenades!” Da-ro håller upp sina stora och sexfingrade minovaranska händer i luften, som om han försöker skydda sig från ett möjligt anfall från sina adoptivfäder som bor på andra sidan gatan.
”Ja, dina yngre söner Ro-bi och Ro-ji har varit mycket hjälpsamma med att informera mig om hela historien!” Geir tar en klunk av sitt iste och funderar en stund. ”Jag har jobbat med datorgrafik under flera år, och hade tänkt jobba vidare med det hemma på Island, men jag har ingen aning om jag kan något som är populärt eller behövs nuförtiden.”
”Visst kan du det! Har du inte bekantat dig med nutidens datorer?”
”Jodå, men jag menar bara att de är så otroligt avancerade, och man behöver inte kunna något om programmering. Man ber bara datorn om att göra något, och vips så är det klart.”
”Men du gjorde vacker fraktalgrafik. Du kan jobba som konstnär även här och nu. Fråga bara din beundrare Ro-ji!”
”Jo, han är lite av min favorit-sonson. Men jag betvivlar att en enda beundrare är en tillräcklig grund att bygga en framtid på.”
”Jag tycker du ska se tiden an, Geir. Lär känna modern teknik, besök lokala konstnärer och skapa dig en bild av vad som finns och var du skulle kunna passa in. Min lillebror är konstnär, och du kanske kan hälsa på honom ute på Palo-Palo?”
”Mmm. Jag har hört talas om den där tropiska ögruppen där det bor en massa konstnärer. Det låter som att den har ett väldigt svettigt klimat!”
”Men det är både avkopplande och inspirerande. Till och med jag blev inspirerad efter vår smekmånad där. Det gav mig till exempel flera idéer till vårt hus!” säger Da-ro och pekar med hela handen mot den stora villa som han ritat och låtit bygga.
Just då kommer Ji-bi i sällskap av Han-ti-ga och Ro-ji tillbaka från sina ärenden inne i centrum.
Geir går fram till Han-ti-ga, ger honom en puss och frågar: ”Hur gick det, Hanni?”
”Det återstår att se, älskling”, svarar han. ”Jag har personligen anmält mitt intresse hos flera översättningsbyråer och interplanetariska företag. Vi får se vart det leder.”
”Med tanke på att det inte finns många xenolingvister på din nivå, så borde de slåss om att få dig i sina team.”
”Det är bara det där lilla problemet med att jag blev relegerad från Rymdakademin…”
”Ja, jag hade i alla fall jättekul!” utropar Ro-ji glatt. ”Jag har de bästa farfäderna på hela Minovar! Ingen annan har så ungdomliga och häftiga farfäder!” Han ler brett och lyckligt.
”Vet du, Rojji”, säger Han-ti-ga. ”Det skulle vara jättekul att gå ut ikväll, och ta med Geir. Vad sägs om att vi går till ’Retro’?”
”Vad är det?” undrar Geir.
”Det är en klubb som bara spelar gammaldags musik”, svarar Roji.
”Och ’gammaldags’ betyder musik från gångna generationer”, inflikar Han-ti-ga.
”Hm? Då får vi se om de har någon musik som jag känner igen, då!” säger Geir och skrattar muntert.
Ji-bi stryker fundersamt sin rödskinande skepparkrans. ”Jag är inte helt säker på att din definition av ’retro’ sammanfaller särdelesmycket med vår definition, svärfar!”
”Jag lovar att jag ska försöka hålla god min!” bedyrar Geir. ”Men var är Ro-bi idag? Kanske han också vill följa med.”
”Hans pojkvän ska åka tillbaka till Jorden imorgon, så de ville ha dagen för sig själva”, svarar Ji-bi.
”Förresten är det något som jag undrat över”, fortsätter Geir. ”Du och din bror Justin kommer från England. Eller hur?”
”Jo, det stämmer.”
”Hur kommer det sig då att du har ett minovaranskt namn?”
”Det var Da-ro som gav mig ett smeknamn. ’Jim Birch’ blev till ’Jibbi’, så jag valde att ta namnet ’Ji-bi’.”
”Så du har inte två adoptivfäder då, som Da-ro?”
”Nejdå. Mina föräldrar bor på Jorden.”
”Känns det inte tråkigt att ha dem så långt bort?”
”Da-ros och min familj här på Minovar är stor, och jag trivs här.”
”Mmm…” säger Geir och sänker sin blick med en lite vemodig min. ”Jag har inga syskon och ingen släkt. Mina farfäder och morfäder är bortgångna, och mina föräldrar gick bort i en bilolycka för ett par år sedan. Jag är lite avundsjuk på er och era stora familjer.”
Da-ro lägger en hand på Geirs axel och säger med omtänksam röst: ”Pappi, du har mig och dina sonsöner här. Du är långt ifrån ensam!”
~* ~* ~
Samma kväll går Han-ti-ga, hans isländske pojkvän från svunna tider och deras sonson Ro-ji ut för att roa sig. Geir är mycket väl införstådd med att minovaraner inte har de enzymer som behövs för att förbränna alkohol, och att hans sällskap därför beställer alkoholfria drinkar. Han har inget emot att ta seden dit han kommer, och låter sig väl smaka av de spännande dryckerna gjorda med exotiska fruktjuicer, bär och kryddor.
”Det är dödshäftigt att vara ute och festa med mina farfäder!” utbrister Ro-ji med stor förtjusning. ”Det känns nästan lika vilt som att åka runt på Minovars Ringar!”
Geir skrattar lite åt Ro-jis lite barnsliga utrop, men rynkar samtidigt ögonbrynen en aning för att lite diskret antyda att han inte riktigt förstår.
Eftersom alla minovaraner är emofiler och har det extra sinnet att kunna läsa av andras känslor, kan Han-ti-ga känna av sin sonsons upprymdhet, och tänker att han kanske borde tipsa honom om att försöka dölja allt för öppna känsloyttringar. Samtidigt vet Han-ti-ga att han själv fysionomiskt sett bara är två jordiska år äldre än sin sonson, och själv inte är så mycket mer utvecklad, så han låter det bero. Istället vänder han sig mot Geir för att förklara: ”Minovars Ringar är en attraktion på tivolit i Minovar City.”
”Okej”, svarar Geir och nickar.
Trion sätter sig ner vid ett litet, runt bord med sina glas. Geir känner inte igen musiken – eller ens musikstilen, för den delen. Därför frågar han: ”Hur gammal är den musik de spelar nu?”
Hans pojkvän funderar en kort stund innan han svarar: ”Åh, det där är en gammal goding från England. Den var populär under sent 2200-tal.”
”Sent 2200-tal? Tror du att man kan be dem om att spela något från tidigt 2000-tal?”
”Oh, ja! Det skulle vara kul att höra musik från din tid, farfar!” tjoar Ro-ji glatt.
”Jag ska gå och prata med deras discjockey!” säger Han-ti-ga och går iväg.
Medan Geir sitter och smuttar på sitt glas, kommer en minovaransk kille i samma ålder som Ro-ji fram till deras bord. Han ser sydeuropeisk ut och har nästan svart hår som han rakat på skallens sidor. I det rätt långa håret som finns kvar har han låtit bleka knallvita slingor så att han i Geirs ögon påminner om ett piggsvin.
”Hejsan, Rojji!” säger killen.
”Hej, An-di! Kul att se dig!”
”Hej!” säger An-di till Geir. Hans vän noterar genast att Geir inte är minovaran, eftersom han inte har de tydliga leopardfläckar som alla minovaraner har bland annat på nacke och hals. Han säger: ”Är du på besök från Jorden?”
”Jo, det kan man säga”, svarar Geir och nickar.
”Han är min farfar”, förklarar Ro-ji.
An-di skrattar. ”Farfar? Jag tror din mikroöversättare spelar ett spratt med dig!”
”Nej, allvarligt. Min andre farfar stal pappas tidsskepp och åkte till Jorden-som-var, och träffade Geir där.”
”Din andre farfar stal ett tidsskepp? Försöker du påstå att ’Minovars befriare’ är din farfar, han som skrämde bort cygnierna från Minovar? Och du menar att det här är hans pojkvän från en annan tid?”
”Ja, just det!” svarar Han-ti-ga som just kommit tillbaka till bordet. ”Och vi skrämde bort cygnierna från Jorden också!”
”Wow!” utbrister An-di. ”Häftigt!”
Geir tittar lätt anklagande på sin pojkvän. ”Jag trodde att det var jag som skötte en stor del av det där skrämmandet hemma på Jorden. Jag var ju där när de gav sig av, och det var inte du!”
”Ska vi kalla det för ’samarbete’, älskling?”
”Låt gå för det”, svarar Geir och ger Han-ti-ga en kyss.
”Dina farfäder är hur häftiga som helst, Rojji!” säger hans kamrat.
”Jag vet, An-di. Jag älskar dem!” instämmer Ro-ji.
Strax efter att An-di vimlat vidare bland allt folket på klubben, lägger Geir märke till att de börjat spela en låt som han faktiskt känner igen. ”Lyssna!” säger han. ”Den här låten var populär bara för några månader sedan.”
”Några månader?” undrar Han-ti-ga. ”Ur vårt perspektiv är den två och ett halvt gross jordiska år gammal!” Han lyssnar lite närmare och funderar för en stund. ”Jag tror inte att jag hört den här låten förr.”
”Tja, det är inte så konstigt”, svarar Geir. ”Varje år tänds det nya stjärnor på musikernas himmel, och vissa av dem slocknar efter bara några månader av berömmelse.”
”Dessutom har det gått en herrans massa år sedan dess”, instämmer Han-ti-ja.
”Usch!” utbrister Geir uppgivet. ”Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna vänja mig vid att leva i framtiden. Varför kan vi inte åka hem till 2017?”
”Därför att vi inte kan veta hur det inverkar på våra liv här och nu.” svarar Han-ti-ga. ”Da-ro har väl förklarat det för dig?”
”Jo, men det känns ändå motsägelsefullt och vemodigt.”
”Jag blir rädd att du bestämt dig för att åka hem till din tids Island”, noterar Han-ti-ga med en aning ledsamhet i sin röst.
”Men nej, älskling! Det är inte så jag menar. Du vet ju att jag känner att jag hör hemma hos dig och vår familj! Men samtidigt är jag på sätt och vis fast här i framtiden, två dussin ljusår från Jorden.”
Han-ti-ga ler varmt och kärleksfullt mot Geir. ”Det gläder mig att du börjat tala i dussin, raring!”
”Må så vara att jag bara har tio fingrar, men jag kan ändå försöka ta ett litet steg till att bli minovaran.”
”Det är bra. Sedan får vi se om vi inte kan hitta någon som kan hjälpa dig att lära dig blockera dina känslor. Det är nämligen något som är bra för oss att träna”, säger Han-ti-ga. ”Och även du, unge herr Ro-ji!” lägger han till med en blick mot sin sonson.
”Vad menar du, farfar?”
”Jag menar att den där An-di måste vara ordentligt förkyld för att inte märka att du gillar honom.”
”Tss! Det är en sak att gilla någon, och en helt annan sak att vilja inleda en relation.”
”Det fascinerar mig att ni kan lukta er till folks känslor!” säger Geir.
Han-ti-ga förklarar: ”Det är en kombination av luktsinnet och vår förmåga att känna av folks tankar. Men man kan träna sig i att dölja de ytliga tankarna ganska effektivt.”
”Åh, så jag kanske borde skriva in mig på en skola?”
”Jag och andra i familjen kan säkert hjälpa dig till en början, älskling!” svarar Han-ti-ga, ser sin jordiske pojkvän ömsint i ögonen, och kysser honom sedan.
Ro-ji betraktar sina farfäder med ett förtjust leende. ”Ja, ni behöver inte dölja era känslor för mig! Jag tycker det är så romantiskt och fint att känna hur väldigt mycket ni älskar varandra.”
Geir ser sig runt och funderar en liten stund. ”Jag antar att det är på grund av ert känsliga doftsinne som ni inte röker.”
”Röker?” frågar Ro-ji undrande.
”Cigaretter”, säger Geir och försöker förtydliga med en gest med två fingrar mot sina läppar.
Ro-ji ser fortfarande oförstående ut, så Han-ti-ga rycker in med en förklaring: ”Jag tror att Geir talar om den förlegade och onyttiga vanan att andas in röken från glödande löv.” Han vänder sig mot sin pojkvän och lägger till: ”Det slutade människorna med ungefär samtidigt som vi koloniserade Minovar.”
”Åhå. Så förståndigt”, säger Geir. ”Framtidens människor har verkligen blivit intelligentare!”
~* ~* ~
Samma kväll kommer Ji-bis jordiske bror Justin och hans likaledes jordiske make Adnan på besök till Ji-bi och Da-ro. Justin är lika rödblond som sin storebror, medan Adnan ser arabisk ut med sitt gråsvarta hår och sina varmt bruna ögon. De har tagit med sig sin gemensamme son Ju-nan, som är jämngammal med Ro-ji.
”Var är mina kusiner?” undrar Ju-nan.
”Da-ji är nog hemma med sin pojkvän, Ro-bi umgås också med sin pojkvän, och Ro-ji är ute och roar sig med sina farfäder”, svarar Ji-bi.
”Så synd! Jag hade gärna velat träffa dem alla.”
”Vi har blivit en stor familj”, säger Da-ro. ”Vi kanske får bjuda in till släktträff snart igen?”
Adnan nickar. ”Det vore trevligt. Men nästa vecka är jag fullt upptagen med jobbet. Jag måste göra en tjänsteresa till en arktisk forskningsstation för att analysera en android som verkar ha blivit schizofren.”
”Du menar inte Polarstation Amundsen?” undrar Da-ro. ”Jag ansvarade för den under några år.”
”Nej, jag ska till dess broderstation Scott.”
”Varför säger de att androiden blivit schizofren? Det är väl ändå ett mänskligt bekymmer? Varför byter de inte bara ut dess elektronhjärna om den inte fungerar som den ska?” frågar Ji-bi.
”Jag har inte så mycket information, men tydligen har den bönat och bett om att inte bli dödad”, förklarar Adnan. ”Teknikerna på forskningsstationen säger att androiden blev så upprörd att den till och med verkade försöka gråta!”
”Fascinerande!” utbrister Da-ro. ”Då förstår jag att de bett planetens bäste datorpsykolog om assistans.”
”Ja, jag tycker detsamma!” instämmer Adnan. Sedan slås han av ett minne av sin bortgångne förste make, som lekfullt kallat honom för ’datorpsykolog’, istället för att använda den korrekta benämningen ’AI-analytiker’. Han försöker trycka undan de sorgsna minnena av sin tragiska förlust, och kommenterar bara sakligt sitt uppdrag: ”Att en android kan vara intelligent är en sak, men jag har då aldrig stött på eller hört någon nämna en maskin som har känslor.”
Da-ro betraktar Adnan lite fundersamt, och tycks fundera över något. Adnan utgår från att minovaranen noterat hans sorgsna tankar, men ingen av dem kommenterar det.
Efter en liten stund säger Da-ro: ”Vänta lite!” Han går ut i sovrummet och börjar rota runt i sin garderob. När han kommer tillbaka till de andra, har han en liten låda i sina händer. ”Varsågod!” säger han till Adnan. ”Jag tror att det här kan komma till nytta. Och du kan behålla sakerna efteråt.”
Adnan tar emot lådan och öppnar den. Inuti hittar han en stickad mössa, fodrade läderhandskar och en lång halsduk som matchar mössan. ”Jaha! Tack ska du ha, Da-ro!” Han provar mössan. ”Den kanske är lite stor för mig, men då kliar den förstås inte så mycket.”
”Dessutom är ju stationen under mark, och uppvärmd, så du behöver antagligen bara varma kläder under själva resan dit”, säger Da-ro.
”Vi får se. Jag åker upp genast efter helgen.”
~* ~* ~
Nästa dag planerar Justin att besöka Mäster Za-ma-ge-nu-se. Adnan säger till Justin att han ska ta med sig ett paraply när han går till Mäster.
”Skojar du? Det är ju strålande sol ute! Jag tittade på väderleksprognosen igår, och den talade om solsken hela den här veckan.”
”Ja, men ibland är prognoserna inte helt korrekta.”
Justin ignorerar sin mans maning.
Gamle Mäster har haft en form av tarmcancer som behandlats med framgång, men han fick en allvarlig allergisk reaktion mot de mediciner som han behöver för att få bort de sista metastaserna. Nu måste han ta en annan sorts medicin som innebär en längre behandlingsperiod och en del belastande bieffekter – men inte lika allvarliga som de reaktioner han fick på den första medicinen.
Mäster är trött och svag, och har svårt att ta hand om sig själv. Han är tacksam för att Justin bryr sig om honom när han nu är konvalescent och måste ligga och vila nästan hela dagen.
Justin drar i klocksnöret nedanför det träd som Mäster har sin kojlägenhet i, och går sedan genast uppför den trappa som slingrar runt trädet, utan att invänta något svar. Sedan knackar han på Mästers dörr och går in.
Mäster skiner upp när han får se sin unge vän, och sätter sig upp i sin säng. ”Välkommen, käre vän!” hälsar han med en glad om än svag röst.
Justin räcker över en ask med praliner som han vet att Mäster uppskattar, och sätter sig på en stol vid sidan av sängen.
Efter att de utbytt några artighetsfraser frågar Justin: ”Har du ingen familj alls här i Archimedes City, Za-ma?”
”Det beror på vad du menar med ’familj’. Om du syftar på blodsband, så bor båda mina söner med sina familjer på andra sidan av planeten, och min make gick bort några år innan jag lärde känna dig.”
”Så tråkigt. Jag hoppas att du får besök av vänner eller kollegor, i alla fall!”
”Egentligen inte.”
Justin drar samman ögonbrynen av förvåning. ”Det förstår jag inte. Tycker de inte om dig?”
”Jag gissar att de helt enkelt är upptagna med annat. De har inte tid att hälsa på en sjuk, gammal gubbe.”
Justin skakar sakta på huvudet. ”Varför visar de ingen respekt för en så förståndig man som hjälpt så många genom åren?” undrar han för sig själv, men säger inget högt.
”Du har blivit duktig på att blockera dina känslor, min vän!” noterar Mäster och ler. ”Precis som din broder Ji-bi.”
”Men du vet säkert vad jag tänker ändå?”
”Bara att du tänker på mig med omtanke. Inget mer.”
”Du har varit en god lärare. Men jag har på känn att du dessutom är snäll och omtänksam mot mig”, svarar Justin och ler.
”Vid alla våra solar! Menar du att du själv lärt dig att läsa av mina känslor?” utbrister den gamle mannen med spelad glad överraskning.
”Kalla det intuition”, svarar Justin och skrattar. ”Men säg mig: Ska jag brygga en kopp te åt dig? Eller vill du ha en bit mat?”
”Vad sägs om att du räcker mig min morgonrock, och hjälper mig ut till soffan i vardagsrummet? Vi kanske kan sätta oss där för en stund, och mumsa på pralinerna?” föreslår Mäster och trummar på asken som han lagt vid sidan av sig i sängen. ”Och så kan du berätta för mig hur din charmige make mår!”
Just innan Justin ska ge sig av från Mästers bostad, upptäcker han att det regnar utanför fönstret. Han fnyser för sig själv.
”Vad tänker du på?” undrar Mäster.
”På min man. Han tyckte jag skulle ta med mig ett paraply, och jag lyssnade inte på honom.”
”Åhå? Så han är något av en spåman?”
”Ja, jag börjar tro det…”
~* ~* ~
Han-ti-ga sitter och grubblar vidare över framtiden. Han vädrar sina funderingar inför sin vuxne son: ”Det är tråkigt att ingen vågar anlita mig. Alla vet att jag antagligen gjort hela planeten en välgärning när jag stal ditt tidsskepp, reste till det forna Island, skrämde cygnierna där och då, och samtidigt deras forskare som gömde sig här på Minovar. Men eftersom jag flugit skeppet utan tillstånd, så tror de att jag är helt opålitlig för alla slags tjänster. De ser mig som en omogen spjuver!”
Da-ro lägger en hand på sin fars axel och bedyrar: ”Du ska se att det löser sig! Kanske jag eller Ji-bi kan hjälpa dig att hitta ett passande uppdrag. Har inte dina fäder några kontakter?”
”Jag är rädd att de också tycker att jag är slarvig och opålitlig. De enda som verkar tro på mig är du och Ji-bi.” Han suckar djupt. ”Om min hjärna inte får jobba med något riktigt utmanande, känner jag mig komplett värdelös. Jag kommer att dö inombords!”
Da-ro sätter sig framför Han-ti-ga och ser honom i ögonen. ”Säg inte så!” uppmanar han. ”Du är ung, du är intelligent och du är trygg här hos oss. Försök att bara ta det lugnt och se det som en chans att vila upp dig efter studierna. Umgås med Geir och njut av din ungdom!”
”Är det inte något som en fader borde säga till sin son?”
”Men om sonen råkar vara dubbelt så gammal som sin fader, så kanske han har lite mer livserfarenhet att dela med sig av?”
Den svävskyttel som skjutsat Adnan till forskningsstation Scott landar mitt ute i ett till synes oändligt is-landskap. Än så länge lyser endast de två mindre solarna med sitt svaga ljus över isvidderna, och så här års kan man bara räkna med fullt dagsljus under en bråkdel av dygnets timmar. De planetariska ringarna som sveper nära över horisonten i söder lyses däremot upp på ett spöklikt sätt av den primärsol som själv inte syns än. Belysningen bättras på av strålkastarljus från ett antal stolpar som omringar den kvadratiska landningsplattan.
De enda tecknen på civilisation som syns i det bristfälliga ljuset är de enstaka, små, plåtklädda byggnaderna kring landningsplattan; där finns en liten hangar som rymmer max två eller tre svävskyttlar, ett skjul från vilket säkerhetsvakter kan övervaka vem som kommer och går, och en likaledes plåtklädd kupol som kanske är åtta eller nio meter i diameter. Mellan byggnaderna går korta vägar belagda med samma typ av svarta block som landningsplattan. Snön är undanröjd från dessa svarta ytor, men tornar upp likt manshöga skyddsvallar bortom byggnaderna. Adnan är inte förvånad över hur få byggnader och personer han kan se, för han vet att den egentliga anläggningen utgörs av enorma, underjordiska lokaliteter.
Adnan drar sin bylsiga skyddsklädsel tätt kring halsen när han stiger ut ur skytteln. Han känner alltid att hans kurdiska blod gör sig påmint så snart temperaturen kryper under plus tio grader Celsius, och här måste det vara dussintals frostgrader.
Två rejält påpälsade män kommer strax ut ur den kupolformade byggnaden och skyndar fram till Adnan. Den ene mannen hälsar genom att bara höja på sin högerhand och hastigt säga: ”Adnan Khalaf? Välkommen till polarstation Scott! Jag heter Ralf Schmidt, och är ansvarig projektledare för forskningen här omkring.” Innan Adnan hinner svara med mer än en nickning för att bekräfta sin identitet, vänder mannen sig mot sin kollega och säger: ”Chri-fe, var snäll och ta hans väska, så skyndar vi tillbaka in i värmen!”
Den andre mannen tar upp Adnans väska utan att säga ett ord, och projektledaren rusar före till den kupol som de kom från.
Byggnaden rymmer mer än vad Adnan trott. Där finns någon sorts slädliknande bandvagn som ser riktigt stark och rejäl ut, utrustning för att röja snö, och en stapel med ett antal förvaringslådor som ser ut att vara av militär härkomst.
Mitt i kupolen finns en stor hiss av en typ som för Adnan helt klart känns som om den är gjord främst för varutransporter. De stiger in i hisskabinen, och snart åker de ner under glaciären i en väldig hastighet.
Projektledaren pustar ut med uppenbar lättnad, öppnar sin tjocka jacka och fäller ner jackans huva så att Adnan tydligt kan se hans kortklippta hår och buskiga, mörka skägg. ”Förlåt att jag rusar fram, herr Khalaf, men jag tycker hemskt illa om klimatet över jord”, förklarar han.
”Jag förstår dig helt och fullt. Men kalla mig Adnan”, svarar Adnan och ler. ”Det gör alla minovaraner.”
”Ah, så bra! Då kan du gärna kalla mig Ralf. Vi ska åka ner några hundra meter under isen. Där har vi inrett en bekväm station, med lite rimligare om än sval rumstemperatur. Dessvärre får du nog hålla ytterkläderna på nästan hela tiden, och jag rekommenderar att du förser dig med ett par sådana här fingerlösa arbetsvantar.” Han tar av sig sin ena handske och visar den tunnare vante som han har innanför.
”Ajdå! Jag hade trott att ni värmde upp anläggningen.”
”Det är dessvärre bara delvis sant. Många forskningsprojekt måste bedrivas vid konstanta minusgrader, och det är upplevs allmänt som besvärande för personalen att hela tiden gå mellan rum med olika temperaturer. Därför är det bara vissa avdelningar som kan unna sig lyxen med lite varmare temperaturer.”
”Då hoppas jag att det finns varma sovsäckar!” kommenterar Adnan lite skämtsamt.
”Åh, sovrum och alla personalutrymmen ligger i de uppvärmda delarna”, försäkrar Ralf. ”Annars skulle jag inte ha orkat stanna här ens en vecka. Och duschrummen är också uppvärmda, så att man inte ska frysa några viktiga kroppsdelar av sig innan man hinner klä på sig på morgnarna!” Han skrattar glatt och puffar Adnan kamratligt i axeln.
Hissen stannar och dörren öppnas. ”Varsågod”, säger Ralf, och visar åt Adnan att stiga ur.
Adnan går ut i den rymliga salen. Han vänder sig mot Ralf och ler. ”Det låter nästan som att du är mer van vid subtropiska regioner.”
”Ja, det var därför jag kom till Minovar! Men kom, vi kan sätta oss i ett konferensrum, där det är lite varmare, så kan vi informera dig om vår situation.”
”Självfallet!” bekräftar Adnan.
De tre männen går raskt över det granitliknande men behagligt mjuka golvet och ut i en korridor. Alla rum har vita tak och vita väggar, och överallt finns stark belysning som ser ut att simulera solljus. Här och där står en del växter av sorter som Adnan inte känner igen. Han utgår från att växterna kommer från arktiska regioner av Minovar, om de ska tåla det svala rumsklimatet här på forskningsstationen.
Det finns stora fönster på korridorens sidor, så Adnan kan se folk i ytterkläder som arbetar i laboratorier fyllda med modern forskningsutrustning.
Medan de promenerar, förklarar Ralf forskningsarbetet i korthet. De analyserar borrkärnor för att få insikt i planetens historia, men de tittar även intresserat på växter och djur som faktiskt lever djupt ner i isen. De studerar bland annat de små snigel- eller maskliknande varelser som lever och frodas i den bitande kylan. Dessa ismaskar äter en sorts mossa som växer i hålrum i isen. De små ismaskarna har inte några hjärnor att tala om, men ändå verkar de vara tillräckligt smarta för att gräva ut hålrum där mossan kan breda ut sig. Många ser det som att ismaskarna odlar mossan, medan andra anser att sådana uttalanden innebär att tillskriva maskarna omotiverat hög intelligens.
Efter en kort stund kommer den lilla gruppen fram till ett konferensrum. Ralf öppnar dörren och låter Chri-fe och Adnan gå in. I rummet står ett ovalt bord omringat av åtta bekväma kontorsstolar utan armstöd. Det står även granliknande plantor i två av rummets hörn – de är granliknande till formen, men istället för barr har de små knoppar i en mörkt buteljgrön färg.
”Slå dig ner var som helst!” inbjuder Ralf. ”Chri-fe, du kanske kan ställa fram något varmt att dricka åt oss alla?”
Chri-fe nickar kort, och går över till den replikator som finns vid sidan av dörren. När den unge assistenten nu knäpper upp sin bylsiga jacka, ser Adnan en späd om än rätt reslig ung man med en långsmal näsa, en spretig, blond lugg och en blond och fjunig mustasch. Han tänker: ”Den där killen ser ju knappt vuxen ut! Jag skulle nästan gissa att han är projektledarens son eller brorson, som är här för att göra en praktiktjänst.”
”Jag har inte minovaranernas förmåga att läsa tankar”, säger projektledaren, som om han faktiskt just läst Adnans tankar, ”men om du undrar, så är Chri-fe min mans brorson. Han studerar minovaransk biologi, och gör sin praktik som forskningsassistent här hos oss.”
Assistenten ställer fram tre koppar med varmt te på bordet, nickar ett ”Varsågod!” med ett lite blygt leende, och sätter sig mitt emot Adnan.
”Chri-fe är den som upptäckte problemen med en av våra androider.” Han riktar sig mot sin assistent och manar: ”Kan du berätta hela förloppet för vår AI-analytiker?”
”Ja”, svarar han och aktiverar en holografisk projektor mitt på bordet. ”Vi undersökte en koloni av ismaskar i ett område i utkanten av den sydöstra forskningssektorn”, förklarar han och visar med sina ungdomligt långsmala fingrar området i den karta som svävar över bordet.
Adnan kan tydligt urskilja hisschaktet och de två våningsplanen av hela forskningsstationen i projektionen, vilket ger honom lite begrepp om stationens storlek. Det område som Chri-fe pekar på ligger mer än tio gånger längre bort från hissen än vad de nyss gått, och området verkar vara lika stort som stationen själv. ”Det är ett stort ställe”, tänker han i sitt stilla sinne.
”Vi var assisterade av en minovaranliknande android av modell Gliese-Automaton-två-dussin-elva. Den är splitter ny, och hade aktiverats för första gången bara ett par dagar tidigare.” Chri-fe byter projektion, och visar en mycket realistisk bild av androiden i fråga. Bilden är en animation som skalar av lager efter lager av den syntetiska arbetaren, för att visa alla detaljer.
Chri-fe fortsätter att förklara: ”Vi instruerade androiden att samla in diverse mätvärden på hur mossan och maskarna reagerar på variationer av temperaturer och luftkvalitet. Det speciellt intressanta i dessa studier är att analysera hur mossan ändrar färg under olika förhållanden. Androiden såg ut att utföra arbetet lika bra som vem som helst av oss andra, så vi gick på lunch och lät den jobba vidare. När vi kom tillbaka mindre än en halvtimme senare, satt androiden på en packlår och lät som om den försökte gråta! Kan du tänka dig?!” Chri-fes ansiktsuttryck visar hur orimligt han själv tycker det låter. För att betona det uppenbart oväntade, repeterar han: ”En android som försöker gråta!”
Adnan säger inget, utan gör bara några noteringar på sitt digitala anteckningsblock. När han för en liten stund övervägt den information han fått, vänder han sig till projektledaren: ”Jag har läst den korta beskrivning som jag fick från mina kollegor. Är det en AI-specialist från denna anläggning som gjort er initiala analys, eller någon annan teknisk specialist?”
”Det är vår tekniska serviceavdelning som har tittat på androiden, men den förbryllar dem alla med sitt ovanligt mänskliga beteende.”
”Jag skulle vilja växla ett par ord med dem, om jag kan få göra det.”
”Det går så bra så, men du kan gärna få prata med androiden själv”, svarar Ralf. ”Våra tekniker var väldigt måna om att betona vikten av att en specialist skulle ta över detta ovanliga fall.”
”Tack! Det kan underlätta en hel del. Kan jag börja på en gång?”
”Absolut! Den sitter i ett labb alldeles här i närheten.”
”Kan vi gå dit på en gång?”
”Chri-fe kan visa dig. Jag behöver ta tag i ett par andra ärenden, men vi kanske kan sammanstråla lite senare?”
Adnan följer med Chri-fe till ett laboratorium som inte har något fönster mot varken korridoren eller andra laboratorier. Det finns bänkar längs en av rummets långsidor, och rummet är indelat i fem avdelningar med fler bänkar och glasskåp mellan dem. Egendomligt nog finns det ingen laboratorieutrustning eller några som helst föremål på någon av alla bänkarna eller hyllorna i rummet, och väggarna är alldeles kala. De enda andra möblerna är tre enkla pallar som står vid en av bänkarna på långsidan. På en av pallarna sitter en android ihopsjunken med armbågarna mot knäna, och stöder sitt ansikte i sina handflator.
Chri-fe tittar på Adnan med höjda ögonbryn och ser sedan på androiden. ”Den har all kunskap som den programmerats till”, säger han, ”men dessutom verkar den ha känslor – känslor som vi dessutom faktiskt kan känna av med våra minovaranska sinnen. Och jag kan garantera att den definitivt inte har programmerats till det.”
Adnan noterar att den unge mannen verkar tycka om att tala med ungdomlig iver och tydliga betoningar. ”Vilken sorts känslor?” undrar han.
”Främst rör det sig om rädsla, frustration och oro. Dessutom har den talat om sin ”själ”, och jag kan inte ens förstå hur den känner till det konceptet!”
”Ursäkta om det låter som att jag ifrågasätter dig, men du är väl en biolog?”
”Ja, det är min huvudinriktning, men jag har också studerat artificiell intelligens och logosynaptiska system.”
”Aha! Jag förstår”, svarar Adnan och nickar. Sedan tar han en av de lediga pallarna och sätter sig rakt framför androiden. Han tittar på den med en undersökande blick.
Androiden lyfter huvudet ur sina händer och tittar tillbaka på Adnan med förvånansvärt sorgsna ögon – förvånansvärt sorgsna för någon med helt mekaniska ögon.
”Hej!” säger Adnan. ”Jag heter Adnan.”
Androiden sätter sig lite rakare i ryggen, men säger inget.
”Jag har förstått att du är en Gliese-Automaton-två-dussin-elva.”
Androiden tittar lite undrande på Adnan, och säger sedan bara ett tonlöst: ”Nej.”
”Kan du förtydliga vad du menar?”
”Jag menar att det inte är mitt namn.”
”Inte?”
”Nej. Och detta är inte min kropp.”
”Vem är du då?”
”Mitt minne är otydligt. Men jag saknar två av mina ben och två av mina armar, och det känns konstigt att tala detta språk som du talar.”
Adnan skriver några ord på sitt block och tittar vidare på androiden.
”Vilka minnen har du?”
”Jag minns att jag flög en farkost, att vi krockade med någon, och att vi störtade ner mot polar-isen. Det var som om en blåmetallisk komet susade förbi vid sidan av mig, och sedan är mitt minne alldeles blankt tills jag vaknade upp här och såg ut som någon sorts robot. Jag begriper ingenting!”
”Har du ett namn?”
”Mitt namn är”, börjar androiden, och sedan följer en blandning av tungklickningar, en harkling och ett skrapande väsljud, med vokaler insprängda mellan dem.
”Är det ditt namn? Jag tror inte jag kan uttala det”, säger Adnan. ”Kan du förenkla det till ljud som finns i mitt språk?”
”Det betyder ’Han som skördar stjärnornas strålglans’.”
”Oj!” utbrister Adnan. ”Det var då sannerligen ett vackert namn!”
”Tack!” svarar androiden, men det är uppenbarligen bara ett uttryck för artighet, för det finns ingen glädje i dess röst. Den sänker sin blick mot golvet.
”Du säger ’han som skördar stjärnornas glans’?” Adnan funderar lite. ”Så du ser dig själv som en man?”
”Ja, det känns så. Det känns som rätt ord.”
”På vilket sätt känner du det?”
”Det är svårt att säga”, svarar androiden och rycker på axlarna. ”Det känns rätt att kalla mig för en man, även om det samtidigt inte känns rätt att se mig som en minovaran eller människa.”
”Vad känner du dig då som?”
”Jag känner mig…” Androiden tystnar och ser upp i Adnans ögon och viskar ett enda ord: ”Ensam.”
Adnan gör ett par noteringar, ställer sig upp och riktar sig mot Chrife: ”Jag har aldrig hört något liknande! Det här handlar helt klart inte om någon synaptisk loop som skenat iväg. Den känner sig verkligen som en levande individ, fastän den bara är en maskin, och den talar på ett avslappnat och naturligt sätt som inte borde ligga i dess programmering.” Han tittar tillbaka till androiden. ”Jag kommer att behöva ta en riktigt lång diskussion med den. Detta är ett unikt tillfälle som verkligen förtjänar en riktigt ingående analys!”
Chri-fe tittar smått förbryllat på Adnan. ”Kan du inte bara starta om den, eller byta ut dess elektronhjärna?” frågar han med en osäker ton i rösten.
Adnan svänger om mot den unge forskaren och protesterar tvärt: ”Uteslutet!” Han skakar med eftertryck på huvudet. ”Den här androiden är otvivelaktigen unik, och det är ett fascinerande fall! Vi kan inte bara radera dess medvetande utan att först ha studerat det ingående. Helst av allt skulle jag vilja ta med den till Minovar City för en långt mycket mer ingående analys med stöd av nanosynaptisk mätutrustning!”
Chri-fe biter sig fundersamt i läppen. Efter en liten tankepaus säger han: ”Det tror jag du får vänta med. Farbror Ralf vill ha en rapport redan idag. Du får presentera dina önskemål och förslag för honom. Jag kan inte fatta några sådana beslut.”
”Jag förstår dig”, svarar Adnan med en nickning. ”Jag ska göra en så god analys jag kan idag, så får vi se hur vi sedan går vidare.”
Adnan ställer sig upp och gnuggar sig i pannan medan han funderar och överväger alla de fakta han fått. Han tänker på vad androiden sagt om att ha två armar och två ben för lite. ”Det låter nästan som att den tror att den borde se ut som en centaurier”, tänker han. ”Men det är ju fullkomligt absurt!” Sedan slås han av en tanke, och känner att även om det bryter mot all logik och sunt förnuft, så vill han testa hur androiden kan tänkas reagera på en viss sorts stimulans.
~* ~* ~
En timme senare sitter Adnan åter hos androiden. Han har laddat ner en holografisk inspelning av ett samtal mellan en centaurisk och en minovaransk diplomat. Han ställer projektorn på en bänk och ber androiden titta på inspelningen.
Adnan kan inte låta bli att förvånas över androidens reaktion; den ser ut att tappa hakan över vad den ser framför sig, och den böjer sig fram för att betrakta inspelningen på nära håll.
Adnan fryser inspelningen, men låter den holografiska stillbilden hänga kvar i luften. Han frågar: ”Vad tänker du?”
Androiden sitter fortfarande framåtböjd framför projektionen, och provar att bryta ljusstrålarna från projektorn med sina fingrar när den svarar: ”Bildkvaliteten är imponerande fin. Jag undrar bara varför den där mannen använder så många ord som jag inte förstår.”
”Men du förstår en del av vad han säger?”
”Ja. Jag förstår nästan allt han säger.”
”Kan du gissa varifrån mannen är?”
”Han är centaurier, precis som jag.”
”Så du är alltså en centaurier?”
Androiden sätter sig upp och tittar med tydlig förvåning på Adnan. Den vrider ner huvudet åt än den ena och än den andra sidan, som om den är förvånad över sina egna tankar. Dess ansiktsuttryck förmår skifta från förvåning till glädje, till vemod, till förbryllning och tillbaka till ren förvåning om vartannat. Till sist utbrister androiden: ”Plötsligt minns jag en hel massa fler saker!”
”Kan du berätta lite för mig?” undrar Adnan.
”Lite? Jag minns allt möjligt ur hela mitt liv!”
”Men du minns fortfarande att du är en android på planeten Minovar?”
Androiden tittar frågande på Adnan. ”Konstigt!” utbrister den. ”Det är som att jag har minnen av två liv!” Den vrider åter sitt huvud från sida till sida ett par gånger. ”Jag vet att han som gjort mig heter Jones. Han är en mycket skicklig man, och ansedd som den främste bland de få i sin yrkeskår. Men samtidigt har jag minnen av mina biologiska föräldrar, min familj och alla mina vänner hemma på Proxima Centauri Beta.”
Adnan sitter som förstummad, och androiden tittar på honom.
”Adnan, du har slutat anteckna”, noterar androiden.
”Vad?” utbrister Adnan. ”Åh! Jag… Jag blir så fascinerad av allt som du berättar!” Han stoppar ner sitt digitala anteckningsblock i sin skjortficka, och fortsätter: ”Ditt öde är fullkomligt fascinerande, och vi måste definitivt göra allt vad vi kan för att hjälpa dig.” Han tänker lite för sig själv innan han säger: ”Kan du vänta här en stund? Jag måste ta ett allvarligt samtal med stationens projektledare!”
~* ~* ~
Adnan fortsätter sina undersökningar med den något bristfälliga utrustning han har tillgång till på polarstationen. Han har bett om tillstånd att kontakta centauriska diplomater för att försöka ta reda på just vems tankar som androiden verkar bära på, men har blivit informerad om att alla detaljer kring detta fall tills vidare är hemligstämplade. Adnan överklagar beslutet, men får veta att det kommer att ta tid att bearbeta ärendet.
Under sin tredje arbetsdag på forskningsstationen får Adnan tillstånd att ta med androiden till universitetets forskningsanläggning för artificiell intelligens. Projektledaren gillar inte riktigt att förlora sin android, men låter sig övertalas av Adnans ingående analys av det unika i androidens situation, och hans mycket artiga sätt.
”Jag har då aldrig hört en människa tala så varmt för en plåtburks känslor!” säger Ralph, och det är uppenbart att han inte är lika munter och avslappad som när Adnan anlände.
”Inte jag heller”, erkänner Adnan. Sedan vänder han sig mot androiden: ”Jag hoppas att du själv inte har något emot att flytta till universitetet, min mystiske vän.”
”Lite nya vyer kan aldrig vara fel. Jag börjar bli lite trött på att bara sitta här i detta kala laboratorium. Det finns inget att göra här!”
”Då får vi börja höra oss för, och se vad vi kan hitta på”, säger Adnan och nickar införstått.
”Du tror inte att jag kan få tjänstgöra som pilot på någon rymdskyttel eller så?”
Adnan gör en lite bekymrad min. ”Något säger mig att det kan bli svårt.”
”Hejdå, Ralph!” säger androiden till projektledaren, och höjer handen i en oväntat kamratlig hälsning.
Projektledaren svarar som av en reflex med att höja sin hand tillbaka, och själv säga ”Hejdå!” men sedan rycker han strax till av förvåning och tittar på Adnan.
”Som sagt”, säger Adnan och nickar åter igen sakta. ”Han är unik.”
Ralph känner av ett förtjust intresse från Adnans sida, men känner sig själv mest besvärad av situationen. Han skakar ett par gånger på huvudet med ett uppgivet ansiktsuttryck.
Under de senaste veckorna har Ro-bi gjort klara framsteg med att utveckla den kvantdaterare som hans far Da-ro började skissa på redan innan Ro-bi och hans bröder föddes. Den är inte helt bärbar i sin nuvarande utformning, men han har testat den med goda resultat på den gamla fotoramen som Geir gett till Han-ti-ga när de umgicks hösten 2017 på Jorden, på den plåt som trillat av tidsskeppet för 47 jordiska år sedan, och på enstaka föremål från de arkeologiska utgrävningarna i Archimedes City. Alla resultat visar att han kan datera föremålen korrekt, oavsett om de åldrats normalt eller färdats i tidsmaskin. Fotoramen är alltså från tidigt 2000-tal, plåtbiten är ett år gammal och föremålen i den speciella legering som cygnierna använt sig av ger mätvärden som visar att de är lika gamla som fotoramen, eller enstaka dussin år äldre.
Ro-bi har också testat sin utrustning på levande material, vilket också det visat sig ge väldigt korrekta resultat. Ro-bi själv registreras som mellan tre och fyra år gammal, vilket stämmer väldigt bra med det faktum att många av kroppens celler ersätts av nya ungefär vart sjunde år.
För att göra lite mer intressanta tester på levande materia, har Robi bett sina farfäder Han-ti-ga och Geir om assistans. Ji-bi, som den arkeolog han är, är självfallet också intresserad av att hjälpa sin son.
Ro-bi förklarar för sina farfäder: ”Kvantdateringen mäter från vilken tid molekylerna eller cellerna i ett föremål kommer. Åldern på levande föremål kommer hela tiden att närma sig dagens datum, men de olika cellerna i en kropp kommer oundvikligen att vara olika gamla.”
”Och du är helt säker på att din kvantdaterare är oskadlig för oss?” frågar Geir.
”Jadå, farfar. Jag garanterar!”
”Okej!” säger Han-ti-ga. ”Du kan undersöka mig först.”
Eftersom Han-ti-ga nyligen gjort en tidsresa till år 2017, är en del av cellerna i hans kropp 361 år gamla, vilket får dateraren att ange hans kropps genomsnittliga ålder som ett par år äldre än Ro-bis egna. Samtidigt uppskattar den Geirs ålder till ungefär 360 år.
”Dateraren ser verkligen ut att fungera utmärkt”, konstaterar Ro-bi. ”Se här”, säger han och pekar på Geir. ”Den anger utan tvekan farfars ålder som två och ett halvt gross jordiska år äldre än Hanni.” Just när han sagt detta, rynkar Ro-bi plötsligt lite förbryllat på sina sammanvuxna ögonbryn. Han rör mätarens givare upp och ner framför sin farfar, och upptäcker att något runt Geirs hals verkar orsaka en lokal signal som är lite äldre än resten av honom.
”Har du något gammalt föremål på dig, farfar?”
”Gammalt föremål? Som vaddå?”
”Ja, inte vet jag. Kanske har du något gammalt föremål i din bröstficka?”