Åtta dagar i Georgien. En berättelse om en pilgrimsresa i den ortodoxt kristna världen.
Copyright 2018-2019 text: Carl Anders Breitholtz.
Copyright 2018-2019 bild: Carl Anders Breitholtz och Kerstin Breitholtz. Bild sid → och →: Nana Quparadze.
Times New Roman
ISBN 9 789178 513192
Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
Vad menar vi när vi talar om en pilgrimsresa? En resa till en helig plats, en vallfart eller vallfärd kan vara synonymer. På medeltiden vandrade man till fots eller kanske till häst. Även i vår tid deltar många i pilgrimsvandringar eller längre pilgrimsresor Det kristna livet som helhet kan förstås som en vandring på en alldeles speciell väg, vägen med Herren Jesus Kristus. Innan de troende började kallas kristna talade man om att man vandrade på ”den Vägen”. Numera använder man sig som pilgrim naturligtvis även av moderna transportmedel som flyg och buss. Så även vår resa till Georgien.
När Georgien fördes på tal i församlingen, Den Ortodokse Kirke i Danmark, Gudsmoders Beskyttelses Menighed, var det ett tiotal som bestämde sig för att resa, bland dem min hustru Kerstin och jag. Varför just Georgien, ett förhållandevis litet land i Kaukasusregionen mellan Svarta havet och Kaspiska havet med Ryssland som granne i norr, urkristna Armenien i söder och muslimska makter som Turkiet, Azerbaijan och Iran söderöver. Förhoppningsvis ger den här boken svar på den frågan. Att vår diakon och hans hustru är från Georgien gjorde det lättare att välja pilgrimsmålet. Deras vän, Fader Mamuka, som är präst i Georgiens Ortodoxa Kyrka organiserade resan.
Åtta dagar i oktober var vi där med hemresa på nionde dagen.
Samling på Kastrups flygplats tidigt på morgonen för avresa till Istanbul, där vi tog ett annat plan och fortsatte till Tbilisi, Georgiens huvudstad. Ankomst på eftermiddagen efter c:a fem timmar i luften.
Inalles var vi tretton pilgrimsresenärer. Från den Ortodokse Kirke i Danmark - Gudsmoders Beskyttelses Menighed, kom församlingens herde Fader Poul och hans hustru Inger Brigitte, körledaren tillika bibliotekarien Jakob, Georg, Tove, Carmen, Kristian och Lily. Församlingens diakon Irakli och hans ikonmålande hustru Nana anslöt sig i Tbilisi med sina tre barn. Ytterligare en, Svetlana, som besökte sitt barndomshem och släktingar i Georgien, slog följe med oss. Med mig själv och min hustru Kerstin blev vi alltså tretton pilgrimer plus barnen. Från Georgien kom chauffören Beka som körde oss runt i landet med sin buss och Levani, vår engelsktalande guide. Fader Mamuka från Tbilisi med anknytning till Georgiens Patriarkat hade arrangerat pilgrimsresan och följde med på resan.
När planet cirklade över Istanbul såg vi en och annan moské med minareter men fick knappt en skymt Hagia Sophia. Denna kristenhetens en gång i tiden största katedral uppfördes på 300-talet av romarrikets kejsare Konstantin, som konverterat till kristendomen och flyttat sin administration till Bysans. Där grundade han kejsardömets nya huvudstad, Konstantinopel, uppkallad efter honom själv, även kallad Öst-Rom. Efter Muhammeds död 632 e.Kr. trängde islams arméer norrut och ockuperade snart delar av Anatolien, det som idag heter Turkiet. Konstantinopel belägrades men lyckades hålla stånd i flera hundra år till 1453, då staden föll. Under nattvarden mitt under pågående liturgi i Hagia Sophia dräptes de ortodoxt kristna. Därefter vanhelgades helgedomen och gjordes till moské med fyra minareter, idag museum. Men den ortodoxa kyrkan lever alltjämt i Istanbul-Konstantinopel, om än starkt decimerad till cirka 3 000 medlemmar under patriarkens beskydd.
Istanbuls flygplats blev för mig ett möte med Orienten: Västerlänningar i jeans, t-shirts och gympadojor, kvinnor och deras barn i slöja eller till och med heldraperade i burka så att bara ögonen tittade fram, mustaschbeprydda män i vitt helskägg och turban, kostymerade män med slips och stålgrå blick, orientaler och svarta i långa vita kaftaner eller som vi litet äldre svenskar skulle kalla det: nattsärkar. Alla antingen halvsovande på bänkar eller stressade för att hinna med i tid till rätt gate och rätt plan. Istanbul blev för mig en gatukorsning mellan sydöst och nordväst, mellan Mellanöstern och Europa. Jo, vi hann med planet till Tbilisi.
I flygstolen bredvid