Andra böcker av Martin Toblas Lithnerr
Reflections of Insanity (2011, 2012, 2020)
Ljus ur Intet (2012)
Trappsteg (2012)
The Illuminated Bile (2014, 2020)
Transparent Sfär & Grön Kvadrat (2014, 2020)
Avart (2015)
Lithner: Utvalda Svenska Dikter (2015, 2020)
Retro (2015, 2019)
Vishetens Käkben (2017)
Mästaren av Flux: Högt Spel i Aberdon (2018)
Super Retro:Id (2019)
Läppstiftets Röda Rand (2020)
Bara som E-Bok
(P)hosphorous Notes (2020)
Ett Rymdepos (2020)
Apstadiet (2020)
Celsiusnätter (2020)
Ex Verbis Diaboli (2016, 2020)
An Ongoing Apocalypse (2020)
Inspelningar
från ”inferno”
inferno
Copyright © Martin Tobias Lithner 2020
Omslagsbild: Pexels
Foto: © Martin Tobias Lithner 2020
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN 978-91-800740-5-6
Dedikerad till
Monika Lithner
1953-2020
"De vi älskar och förlorar är alltid knutna
till hjärtsträngar, sträckande ut i oändlighet."
- Terri Guillemets
"Sörj ej, allt som du har förlorat kommer igen
i en annan form.”
- Rumi
"Vi förstår döden först efter att den har lagt sina
händer på någon vi älskar. "
- Madame de Stael
Översättning
av
Martin Tobias Lithner
Monika Lithner
1953-2020
1984:
Det är mitt i sommaren, men du bakar småkakor till ett förväntat besök, men jag låter inte ditt ben vara, jag klänger mig fast där och du skrattar, du rör dig likt en kapten ur en saga, vacklande på det hala däcket av ett piratskepp.
1987:
Det är skolstart! Du håller min hand och jag din så hårt, men redan när den första lektionen tar fart, gör din närvaro att jag kan släppa din blick. Jag ser dig stående längst väggen, du nickar medan fröken ställer frågor, min hand far upp, det finns en växande stolthet i dina blåa, vackra ögon.
1992:
Det blev mycket snö före julen minns jag, även så minns jag dofterna av ett, storslaget jul kok, det är ovanligt många färgglada paket under granen detta år, du vann en större summa pengar, genom suckande skrapa ännu en trisslott.
Jag har nu med dessa enkla rader förevigat några av alla de minnen jag har av dig min mor! Om hundra år eller så, i en alldeles för dimhöljd framtid, läser någon dessa ord, får ta del av en glimt från minnena om dig, men då och där;
Så lever du för stunden åter…
Martin Tobias Lithner
21/7 - 2020
Ingenting kan nu längre beröra min yta,
ingenting, kan nu upphäva min tystnad,
därutanför i något som närmast kan
beskrivas som ett gytter, av 100 millivolt,
slukas mitt stilla väsen av dess ankomst.
Jag tänker på dig ibland, när solkatten
från klockans ram träffar mitt ansikte.
I skeendet senare är jag åter förlorad,
förlorad av dessa verbala fyrverkerier och
av en hastig foxtrot, inledd med döden.
Fyrafjärdedelstakt, men ingenting kan nu
längre nå djupt in i mig, ingenting kan
penetrera mitt svultna, ärgade hjärta,
du kunde för stunden, när du stod
så vaksam mellan två plågade världar.
Jag står så nära det vibrerande glaset,
imman av min närvaro hånar utsidan.
De var här nu, svala väsen med något
farligt i ögonen, deras dova röster
hälsar på mig, med en påhittad respekt.
I steget mot deras utsträckta händer
kommer så tanken om din frånvaro,
i det andra livet var du bredvid mig,
ärret på din vänstra arm, ditt svedda
hår, andades du rök, andades du eld?
I dina klara smärtor som väckte natten,
svaga viskningar genom solkig gasväv,
av din skarpa blick som bad mig gå,
fattar jag nu alla dessa händer i förakt,
i förakt mot deras uteblivande insikt.
Ingenting kan längre beröra min yta,
ingenting, kan nu upphäva min tystnad,
härinne, råder det nu något icke familjärt,
deras skepnaders längtan efter energi,
ett crescendo av deras väsens drift.
Hand i hand i en osymmetrisk cirkel,
min blick vandrar över deras neutrala
anleten, de vill skänka artificiell tröst;
”Buoni doni saranno portati da Saturno”,
men inuti mig skapas nu ett inferno.
I.
Molnen bekämpar nu solens ankomst, de flockas samman av en oklar rädsla, tvingade av någon okänd och kall vind, de förenas och upplöses i en tystnad, av ett lugn, kan de kanske skingras? Här ute på en glömd väg, en plats där det alltid regnar, ett tunt men för ögat osynligt regn, marken här,marken här är av en ständig törstan. Detta är en död plats, endast torra drivande buskar berättar om en tidigare levnad, men grönskan gror nu inte här. Här ute på vägen mot det i mitt inre brinnande, så spretande lömska lågor, en inre horisont, kanske ännu ett glömt minne? Här ute på de fördömdas väg, den leder mig nu mot en framtida kamp, en framtida kamp om att få behålla klarheten i mitt sinne, här ute, här, tysta, svepande och endimensionella, här på vägen förföljer skuggorna mig. I det som är av mitt inre, ett inferno, har jag samlat allt av oönskat ondo, allt av en riktad isande smärta, inga ord har någonsin fått beskriva denna eld, inga ord har någonsin fått skrikits ut, från mitt av sorg, så betyngda hjärta.
II.
Molnen motarbetar här solens strålar, de samlar sig i en grå ansträngning, men vill jag att de ska upplösas? Här ute på en glömd väg, en plats där vinden alltid ylar, en blåst som aldrig svalkar hettan, marken här, marken här, död, vältrar av jämran. Färdande på vägen uteblir känslan. Jag behöver vara stark för alla andra, ingen tid för sorg eller reflektion, små fragment av det glömda minnet, uppstår i takt av alla släpande steg. Vi går där på rad längst vägkanten, jag och alla dessa förvridna skuggor, svultna väsen som söker en förening. Inuti det inferno som nu matar mig med en energi att fortsätta kampen, börjar brandväggen till mitt unga yttre att plötsligt ge vika, det uppstår nu ett ekande tvivel, ett tvivel av min roll i allt detta kallat för elände. I det som är av mitt innersta inferno, brinner det en sådan våldsam eld, den hotar numera även de som är omkring mig, jag håller nu andan.
Ettusen… Tvåtusen… Tretusen…
III.
Ett av molnen har undkommit ödet, dess frånvaro låter mig se solens strålar, de skär snabbt likt hungrigt ivriga lasrar, precisa, skarpa snitt utöver detta tysta döda landskap. Men här ute på en glömd väg, en död plats där luften är fylld av underliga avgaser, står jag nu, insiktslös, men för stunden så upplyst. Mina tankars utrymme är så begränsat av den nu hotande elden, den stjäl allt av rent syre omkring mitt sinne, diffus, fortfarande av upprätt levnad, år noll utifrån ap-stadiet. Vart kan jag hitta ett balsam, ett själens botemedel, bekämpningen, släckningen av det som brinner så kraftfullt av vreden i mitt inre?
Fyratusen… Femtusen… Sextusen…
Jag står nu fastfrusen mitt i vägen, snart måste jag ta ett snabbt andetag, förorenad luft som bara ökar den invärtes hettan, sprider det sig nu likt metastaser, når det allt av mitt inre, allt av fysisk funktion. Ljuset träffar nu mina gråa ögon och jag tar sedan ett djupt andetag, nu måste det väl ändå ske en slutgiltig konflagration?
IV.
Men ingenting händer, ingenting sker, ingenting rubbar landskapets öde tystnad. Djupt där inne i min själs konfiguration, väcks nu ett slumrande uråldrig system. Jag når sedan förbi denna av svavel täckta klarhet, jag är nu i en symbios, symbios med detta skapade inre inferno. Av denna insikt blir mina steg längre, luften omkring mig blir nu renare, solen starkare, och jag kan slutligen se den väntande horisonten, jag förlänger den egna tanken till alla de som tagit sig åter upp på svaga ben, som skapat en rörelse framåt, som går stärkta genom elden, till alla män och kvinnor, barn och de äldre, till alla de som förlorat eller burit med sig ett eget privat inferno. Insikten är; Att vara levande är att lära sig leva med allt man kan förlora, lära sig hantera allt som är av smärta, att lära sig dela allt det som är av lycka, att tiden alltid, oavsett, segrar, såväl även över alla våra kära minnen. Bär nu med dig ditt inre inferno, men skydda dig själv och dina av blod nära, med en av kärlek byggd, bred brandgata.
Jag lockar dig till mig, du svarar med ett
hjärtligt skratt, vi står där tillsammans och
tittar upp mot himlens förföriska, blodröda