Mina ord är mitt språk, mitt uttryck och min konstart och ingen blir gladare än jag när mina ord träffar någon annan. Jag vill beröra, de berör ju mig, jag vill uttrycka för att lätta mitt tryck och jag vill dela mina ord med den som vill. Tack till alla er som läst, berörts och gett uttryck för att mina ord har haft inverkan på er, på ett eller annat sätt.
Innerligt tack vill jag rikta till min musa, min förebild och den person vars omdöme jag litar på fullt och fast – min dotter. Därför är hon den person som fått uppdraget att lusläsa bak och fram, från höger till vänster, upp och ner samt in i minsta detalj, vilket är värt ett stort tack men också min respekt för hennes kunnande.
Mina tankar berör mitt liv och såklart också mina nära och kära. Utan dem skulle alla dessa virvlande tankar vara annorlunda. Jag kan inte tacka för att de har gjort denna bok möjlig, att de har gett mig förutsättningar och underlättat, nej detta har jag faktiskt skapat mig själv. Dock är de min inspiration, min motivation, min gnista och fundamentet till mitt liv. Jag älskar er och behöver er!
© 2020 Veronie Lejonord
Illustration & foto: Veronie Lejonord
Korrekturläsning: Juliette Lejonord
Ytterligare medverkande: Mor & Dotter JuVeL
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-80074346
Mina ord är dina om du vill!
Min penna har alltid haft en terapeutisk inverkan på mig. Jag har alltid skrivit eller ritat (läs kladdat) av mig. I tonåren skrev jag min hjärtanskärs namn på alla sätt jag kunde och överallt. Till min tysklärares stora förtret. Alla dikter som fann plats i mitt hjärta skrev jag av och om igen. På lösa papper, i skrivhäftet eller i den där fina boken med vackert omslag. Jag skrev egna dikter om sorg och smärta och elände. Sällan skrev jag om lycka eller besvarad kärlek. Under vissa perioder har jag också skrivit dagbok. Djupa hemligheter, ord som inte var avsedda för någon att läsa utan bara för att tömma min tanke och stilla min oro. Numera är det tangenterna som får stå ut med mitt "pekfingrande" men fortfarande skriver jag för att tömma. När tankarna irrar som irrbloss och oron eller glädjen trycker på. Mitt skrivande hjälper mig att läka det svåra, tunga, men ger mig också möjlighet att återuppleva glädjen och lyckan. Det ger vila åt mina virvlande tankar.
Så är den tillbaka igen! Den har varit nästan som bortblåst. Nu drabbar den mig med full kraft och jag kan knappt värja mig. Det är en åkomma som är välkommen tillbaka, hur konstigt det än låter. Denna åkomma har klåda som symptom och en obetingad lust att se orden i skriven text. Alla de där vackra, funktionella, provocerande, finurliga och helt enkelt vanliga orden, som bara väntar på att få användas och nyttjas, pockar på min uppmärksamhet. Att låta tangenterna studsa under mina fingrar för att forma ord och meningar som kanske så småningom ska läsas av någon är ett gift, ett måste, ett tvång, en drog som jag är beroende av. Visst låter det dramatiskt men egentligen är det bara en enkel åkomma som drabbat mig igen. Skrivklådan!
Eller som Nils Ferlin så vackert diktade "Du har tappat ditt ord…"
Akvarell av Veronie Lejonord
Mina ord som studsar runt i mitt huvud och bara längtar att få komma på pränt. Ibland flödar de som melodier som bara väntar på att få fästas i en text och läsas. Som symfonier tar de form och släpper inte taget förrän de fått sin rättmätiga plats, blivit synliga och lästa. Mina ord som läker mig genom att de får lämna mig i en mer ordnad form än när de var kvar i min tanke, svävande som höstlöv i oktobervind. Mina ord som kanske blir någon annans ord som tänktes men aldrig blev sagda. Mina ord är mitt språk, mitt uttryck och min konstart och ingen blir gladare än jag när mina ord träffar någon annan. Jag vill beröra, de berör ju mig, jag vill uttrycka för att lätta mitt tryck och jag vill dela mina ord med den som vill.
Pennan är min pensel och orden mina färger. Även tangenterna är mina målarverktyg. Mitt ordförråd är min palett och mitt pappersark är min målarduk. Jag älskar att låta orden flöda i ett färgsprakande intermezzo. Huller om bladder i nya och spännande kombinationer. Jag tycker om att måla men det blir aldrig så flödande som när jag skriver. Visst kan jag prata, men jag vet inte om det jag säger är det som jag vill få sagt. Däremot när mina ord får flöda fritt ur tanken och rinna ut som pärlor på mitt papper eller min skärm, då känner jag att jag är ett med nuet. Här krävs ingen ordning och reda! Kaos och röra kan blandas i ett gytter. Jag får fritt välja och vraka och låta orden bara surfa runt på skummande vågor. Inget är rätt eller fel utan bara det jag just känner lust inför. När det sedan inträffar att någon ger bekräftelse på det jag skriver, då klappar mitt hjärta fortare och jag blir varm av lycka. Mer än så behövs det inte för att göra min dag!
Tänk vilken gåva vi fått i språket och hur olika vi kan kommunicera med det. Det är ju inte bara det sagda ordet som säger någonting utan visst finner vi budskap bland så mycket annat. Bilder, musik, ljud, rörelser, kroppsspråk med mera, med mera. Det sägs att vi föds med hundra språk men berövas nittionio och kanske ligger det en hel del i det. Eller som Nils Ferlin så vackert diktade "Du har tappat ditt ord…".
bruka