© 2019 Yvonne Jarlvik
Omslag: Fanny Hellgren
Förlag: BoD-Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD-Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN 978-91-7851-520-2
Why bother?
Because right now, there is someone
out there with
a wound
in the exact shape
of your words.
Sean Thomas Dougherty
Avprogrammeringen
från
det gängse och Jante
att man SKA
lönearbeta och
göra rätt för sig
helst till en sen
sen
sen pension
att man bara ska
och ska
och ska
annars är det tveksamt
om man har livsberättigande
som räcker
till upprätt ställning
Avprogrammeringen
nästan förbjuden
snudd på omöjlig
Då, hade jag inget val
föll och föll
men nu, två år senare
gör jag ett aktivt val
att inte försöka vårdarbeta
utan tillåta mig att
låta bli
vill utforska annan väg ty
den spikraka som
alla förväntade sig
även jag själv
ledde mig vilse
inträngd blev jag i
en återvändsgränd
så fel den känns nu
den spikraka
som om det inte är där
min fortsatta livsuppgift finns
i alla fall inte
till det höga priset
sjukdom
och längtan
att slippa leva
Mitt kloka inre dör
om jag inte lyssnar nu
jag fattar att
det kan vara
provocerande för andra
det jag gör
och inte gör
det är provocerande
för min inre slavdrivare också
vi försöker
närma oss varandra
Men vad skulle det betyda
för min självrespekt
om jag ändå valde
det, för mig nu omöjliga
yrket
istället för
Livet?
Mina gick sönder
vid nedläggningen
för tio år sen
eller nedläggningen efter det…
skygglapparna alltså
nu finns inte
tillräckligt stora sådana
att få tag i
för en som mig
Jag sitter med sågen
den nya japanska, lik
nosen på en sågfisk
speglar mig i bladets blanka
spelar, svänger, svajar
ska jag såga av den gren
jag sitter på?
eller tror mig sitta på
men nog snarare är
fjättrad vid
farhåga
farvåga
farsåga
farlåga
Förändringen
efterlängtad
mina egna steg ditåt
ekar ur framtiden
om den finns
jo den finns!
framtiden
förändringen
anar ljudet
av stegen
jag tar
och musiken
som dansar
med mig
när jag vågar
Behöver ut
ut ur
vidga blick
Kapa!
det är inte syrgas
i slangen längre
Kapa!
Kampen inom mig
innan jag föll
så mycket jag visste
och ändå hade jag
inte en aning
tidsrymdernas
förändring
färden utan farkost
genom mitt inre fängelse
så länge
tur jag inte visste då
hur länge
kanske fortfarande
inte vet
skulle rakt ner
i källarmörkret
Två år tidigare
Jag kunde
jag förmådde
jag studerade
presterade
förstod
dekapiterade
dissekerade
suturerade
Jag tjänstgjorde
jag utfärdade
ansvarade
förträngde
jag bedömde
beslutade
behandlade
Jag födde
jag hanterade
talade
tillryggalade
imponerade
jag vågade
men fegade
och fortsatte
Jag kämpade
uthärdade
begravde
avtalade
avslutade
tog slut
jag dög inte
dog inte
log inte
och så är väggen där
mycket finns inristat
med blod och med tårar
har slutat rusa
ändå ser jag inte väggen
men den känns
i varje cell
i min kropp
som ensam
i ett tomt rum
där inte ens jag
och det är låst
inifrån
har inte längre tillgång till
mig själv