Pappa dör framför mig och ångesten väller in.
Vår kärlek var ömsesidig fast hämmad av
manlig norm.
Jag sörjer att vi gav oss så få förtroliga stunder tillsammans.
© Lars Sköldstam 2020
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 9789180072915
”Äntligen sa pojken, när fadern dog.”
(Svenska ordstäv) (1)
”En son är bättre, om en senfödd, efter den döde mannen; för sällan står stenar vid vägen, som inte rests av en son.”
(Havamal) (2)
I forskningsrapporter som avhandlar relationen mellan föräldrar och barn kan man läsa att den präglas av ambivalens.
– Vetenskapen säger att känslorna är blandade!
Själv miste jag min pappa Bertil sent en kväll på Karolinska. Han hade då länge varit gammal och sjuk. För honom blev det en befrielse. För mig sprack fundamentet. Nu två år senare finns han ofta i mina tankar och jag undrar.
– Hur nära stod vi varandra?
Hej, jag heter Lars och det är min berättelse och mina funderingar som bygger den här boken. Så här i början är det långt ifrån klart för mig hur innehållet kommer att forma sig.
Det är till och med en av poängerna med projektet. Jag vill försöka förstå hur vår relation såg ut under de år som vi fick tillsammans. Sakligt sett finns det få objektiva data som jag kan utgå ifrån. Nära vänner och anhöriga har naturligtvis synpunkter, men sådant skrämmer mig. Deras omdömen kan vara riskabla. Jag vill inte bli sårad och vad kan de förresten veta om min och min pappas närhet till varandra. Jag hör själv hur egoistiskt det låter, men det handlar också om att jag får bearbeta mitt minne och min sorg. Personligare än så kan det knappast bli. Jag behöver få känna frid och försoning. Fakta saknas alltså och jag räds andras omdömen. Jag vill ensam treva mig fram och jag kan inte förutse alla vändningar som berättelsen kommer att ta. Den ovissheten gör mig aningen osäker. Jag kan t.ex. undra över vilken rätt jag har att avslöja hemligheter och innerliga stunder, som han och jag har delat med varandra? Vad skiljer autofiktion från självbiografi? Den frågan kan bara jag svara på, och det först i efterhand.
Det har gått två år sedan jag höll min pappas hand och förnam att hans liv tog slut. Kroppen låg alldeles intill i sjukhussängen och handen var ännu varm, men han hade lämnat rummet.
Jag hade vetat och väntat på att det skulle ske och ändå kom det som om ett dråpslag. Kortsluten och utan fotfäste kastades jag för några ögonblick ut och omkring i ett kusligt tomrum. Min kropp satt kvar, men själv sveptes jag runt i universum. Det var inget flyktförsök, bara brutal verklighet och ångest. Förlusten var oåterkallelig. Han som alltid hade funnits där var utsläckt som ett nedbrunnet ljus. Handen som alltid hade varit starkare än min var lealös och slapp och kändes redan svalare. Hjärtat och blodet pulserade inte längre. Andetagen tonade bort, blev korta och upphörde med en ljudlös suck och en krusning av läpparna. Tyst, bara syrgasen som ljudade svagt. Kinderna, mungipan och hakan låg slappt nedfallna mot kudden. När jag sedan sökte hans ögon föll en ny våg av ångest över mig. Pupillerna var redan vida, fuktigheten borta. Glansen, glädjen och humorn var borta för alltid. Det fanns ingen återvändo. Min 98 åriga far var död. Han hade lämnat in, han som i alla lägen hade stått upp för mig och mina barn. Han som älskade min hustru och som brukade skämta om att han skulle bli hundra år.
Min hustru och jag nickade förskräckta åt varandra. Vi satt sedan tysta bredvid sängen. Också hon hade sett. Där satt vi nu på var sin sida av bädden med den övergivna kroppen, som så kusligt hade lämnats kvar. Jag släppte den allt kallare handen och tryckte på den röda larmknappen som hängde i sin sladd över sänggrinden. Den unge manlige sjukskötaren som kom in stod tyst en stund, vände sig mot oss och bekräftade att Bertil var borta. Han stängde av syrgasen, stannade upp en stund i respektfull tystnad, innan han ställde några frågor.
– Vill ni sitta kvar en stund? Gör det så länge ni vill! Jag skall be jourläkaren komma hit så kan ni ställa era frågor till honom.
Så satt vi där tysta och höll varandra i handen. Jag tog några bilder med min kamera. Bilder som jag nu har i min dator och i min telefon, men som jag ogärna tittar på. Jag skymtar dem när jag skrollar bland bilderna, men jag tittar inte, för de skänker bara en skräckblandad sorg. Istället tittar jag på kortet som togs en vecka innan han dog. Bilden då han sitter vid sitt köksbord och leende tittar mot mig i kameran.
Det är min pappa, som jag vill minnas honom och som väcker sådan ömhet och stolthet. Jag vill så gärna, när min stund närmar sig, kunna få vara bli lika lugn och harmonisk som han.
Vi hann inte sitta länge innan det knackade på dörren och en vårdperson kom in och undrade om vi ville ha lite kaffe och en smörgås. Så kom det sig att min hustru och jag tillbringade en sista måltid tillsammans med pappa. Där vi satt i det tysta rummet och det dunkla ljuset smakade kaffet och den enkla mackan gott. I den stunden fanns inga vettiga tankar – bara ett oändligt, ofattbart universum och Bertil som hade återvänt och fyllde rummet för några andlösa minuter.
Kvällen var nu sen, en timme till midnatt och utanför fönstret kompakt mörker och i rummet bara en sänglampa.
Anspänningen som jag och hustrun hade levt med sedan morgonen var borta. Morgonens telefonsamtal hade drabbat mig som ett slag i magen. Ångesten byggdes sen bara upp under bilresan till Stockholm, parkeringsplats och trasslet med korridorer, expeditioner och sjukhuspersonal. Sedan flera timmar vid pappas sida och hans ansträngda andetag.
Nu var det över. Kanske är det oriktigt att kalla det för lättnad, men verkligheten trängde sig sakta på, tog befälet och vi började förstå att vi borde lämna rummet.
Det kom en ny knackning och två läkare kom in. Först en lågmäld hälsning, några framsträckta händer följt av en kort, respektfull tyst granskning av min pappa, och sedan ett samtal.
– Det måste ha varit skönt för Bertil att ni hann hit och fanns på plats. Har ni några frågor som jag kan hjälpa er med?
Vad skulle jag svara, jag hade knappast någon större ordning och reda i mina tankar. Frågor kan vara kritiska och ifrågasättande, men också bara vara uttryck för ångest och sorg. Visst hade jag kritiska frågor om varför Bertil hade kräkts på morgonen, om varför han hade fått så svårt att andas och varför han dog tio timmar senare, men hur betydelsefullt var det.
– Varför skulle jag ställa de frågorna?
Han dog nästan 100 år gammal. De sista två åren hade han ständigt varit plågad av smärtor och av fysiskt förfall. Ridning och orientering hade förgyllt första halvan av hans liv.
Skidorna fanns ännu kvar på vinden. De var bara tre år sedan han använde dem senast. Sista året hade han bara kunnat gå några tiotals meter på trottoaren framför husets entré. Ändå hade han haft sin rullator. Till sist hade den korta sträckan mellan säng och toalett krävt att hemtjänsten gick vid hans sida. Benen bar knappt och ryggen var stel och ond av smärtor. Det blev allt oftare besök av distriktssköterskor och läkare och rullatorn stod oanvänd i hallen. Sista halvåret var pappa helt införstådd med att slutet var nära och han såg fram mot den stunden.
Läkarna som kommit till rummet för att bekräfta att Bertil var död, hade tålmodigt stått kvart och väntat på mitt svar.
Det var inte meningsfullt att be om en obduktion. Det skulle inte vara att respektera min pappa, ja nästan som att skymfa livet som sådant. Det var bara bestämt att Bertil hade gjort sitt. Det skulle inte bli mer och det hade han accepterat.
Läkarna nickade instämmande, lämnade rummet och stängde dörren efter sig och det blev åter tyst och stilla. Det var också dags för Margaretha och mig att lämna rummet.
Tjugo minuter senare, kring midnatt steg vi in i pappas lägenhet. Det var tomt och kusligt och när vi gick igenom hans tillhörigheter, som vi hade tagit med oss från rummet på Karolinska, så kom jag på att vi hade glömt hans vigselring.
Den satt säkert kvar på hans ringfinger? Jag ringde sjukhuset och koppades snabbt upp till hans avdelning.
– Din pappa är redan flyttad till bårhuset. Du får ringa dit i morgon bitti.
Den natten sov vi sedan dåligt. Det blev ingen djupsömn under de korta timmarna.
Jag är evigt tacksam över att Bertil fick vara frisk och bli så gammal och inte bara för hans skull utan väl så mycket av egen egoism. Vi fick 10 år tillsammans när vi verkligen hade tid för varandra, när vi båda var pensionärer. Den dagen när jag blev friställd med folkpension hade Bertil redan levt ensam i många år. Min mor Vivi, hans livskamrat sedan 55 år, hade sex år tidigare lämnat jordelivet, också hon på Karolinska. Inte heller den gången hade det kommit som en överraskning. Hon hade en obotlig sjukdom som långsamt men ändå obevekligt slog ut hennes muskler. Hon visste och vi visste, att det skulle ta slut inom fem år. Bertil fanns hela tiden vid hennes sida. Nu, när jag tänker tillbaks på den tiden, kan jag bara ana hur tunga de åren måste ha varit för dem båda. Jag och min familj bodde i en helt annan del av landet och därför kunde vi bara träffas med många månaders intervall. Minnesbilden från den tiden är ljus. När besöken väl blev av, låg kärleken och känslorna uppdämda. Det var alltid lika befriande att möta deras ansikten. Jag minns gärna att någon av våra barn tryckte på dörrklockan. Dörren öppnades och vi möttes av glädjestrålande ögon. Jag vet att jag överdriver, men minnena väcker så starka känslor. Det var stort att stå där i trappuppgången och sedan krama om varandra i hallen. Som gäster var vi trötta efter den långa bilfärden. Det var skönt att äntligen vara framme och bli så kärleksfullt mottagna. Jag har inte skönmålat den lycka och glädje, som mina föräldrar i de stunderna visade oss. Den var genuin.
Trots mammas allvarliga sjukdom pratade vi aldrig om sorgen, som vi alla bar inom oss; inte heller om den oundvikliga döden. Vi kramades och gjorde allt för att upprätthålla livsmod och glädje. Kanske var det fegt av oss, att bara kommunicera med ömsinta kramar, smekningar med händer och vemodiga leenden. Jag kan inte heller minnas att jag efteråt har kunnat prata med pappa om den tiden. I varje möte med mamma såg jag försämringen och det plågar mig än idag efter 15 år, att tänka tillbaks. Bertil levde med det varje dag under många år och det har jag aldrig vågat samtala med honom om. Saknaden och tomheten tynger mig extra mycket när jag tänker den tanken.
– Svek jag min pappa? Hade vi klarat av att gråta tillsammans och släppa fram vår förtvivlan?
Idag skäms mitt rationella jag. Jag såg hur de två tyngdes av starka känslor. Vi var så lika min mor och jag. Hon var rastös och kreativ, men olyckligtvis också otålig och impulsiv. Kort sagt känslosam. Var hon på gott humör var hon charmerande, annars bitsk och kritiserande och det svängde snabbt. Jag kan bara föreställa mig hur Bertils vardag måste ha sett ut under dessa år, när hennes sjukdom präglade deras vardag. Jag beundrar honom vördnadsfullt för hans aldrig sviktande kärlek till mamma. De hade mött varandra, två tilltufsade gråsparvar, mitt under andra världskriget och sedan under knappa omständigheter och många svårigheter hållit ihop och byggt sin lilla familj.
Jag föreställer mig att Bertil växte upp i en känslomässigt mycket karg tidsålder. Fast säker kan jag inte vara, för han beklagade sig aldrig. När jag slarvigt tänker tillbaks ser jag honom inte som känslosam – det var ju mest mamma som pratade. Men om jag tänker efter ordentligt vet jag att jag är orättvis. Som pensionär var det han som såg våra liv och som vågade föra allvarligare samtal. Det är säkert därför som mina barn älskade honom så mycket. Han såg dem och deras värld. Han skojjade gärna, men var närvarande och lyssnade respektfullt. Ärlig och uppriktig! Det slår mig att det var jag som var feg. Jag vågade inte ta steget, som kunde ha fört oss två ännu närmare varandra och fört till en än större förtrolighet. Min oförmåga från den tiden förlåter jag aldrig. Vi fick tio lediga år tillsammans och borde ha umgåtts mer. Tyvärr var det också 30 mil oss emellan.
Bertil hade överraskat oss alla med att kort tid efter Vivis bortgång, byta lägenhet och flytta några kvarter bort. Möbler, husgeråd, tavlor och andra prydnadsföremål tog han med sig, men skapade ändå ett eget mycket personligt boende. Minnen från livet med Vivi fanns kvar, men det här var hans hem, skapat av honom. Vägguret från min barn- och ungdomstid satt på plats också i det nya köket. Den gula brödburken i aluminium med två lådor som låg staplade ovanpå varandra och täckta av sitt gröna lock hade han ställt ovanpå kastrullskåpet i hörnet mot kylskåpet. Där fanns många fler detaljer som väckte minnen men helheten uttryckte framtidstro och livsglädje. Bäst av allt var det stora dubbelfönstret med fri utsikt mot himmel och en avlägsen horisont och i fjärran några bostadshus. Nedanför och kanske 60 meter bort låg pendeltågsstationen. Där fanns det alltid något att titta på. Blå tåg som bromsade in eller tog fart, folk som väntade, kom eller gick. Treglasfönstret höll ljudet borta och det var som att sitta och granska livet ovanifrån.
Det blev många besök och ofta av praktiska skäl för lägenheten var centralt belägen och lätt att nå med pendeltåget. I vardagsrummet fanns en bäddsoffan för två, som vi ofta utnyttjade. Där hängde också merparten av tavlorna som jag hade vuxit upp med och på skåp och hyllor de välkända vaserna och figurinerna. Störst är mina minnen av alla frukostar som vi åt tillsammans vid det ovala köksbordet framför det stora fönstret. Självklart var det han som dukade fram, laddade kaffebryggaren, la tidningen på bordet och stolt meddelade oss andra att frukosten var färdig. Till ritualen hörde att vi nyfiket knackade skalen av äggen, för att granska utfallet av den dagens äggkok. Måltiderna var kärnan i samvaron. Då möttes blickarna och då flödade informationen om släktingar, grannar, barn och barnbarn.
Länge åkte han på egen hand med bussen till stadens centrum för att handla sin mat och andra förnödenheter.
Långt in i medelåldern hade han varit helnykterist, men sedan många år unnade han sig som pensionär ett glas rött till huvudmålet, som var lunchen strax efter tolv. En av anledningarna till bussresorna till centrum var att besöka bolaget, för köp av boxen med rödvin. Den som alltid stod på bänken intill kylskåpet och som måste ersättas drygt var fjortonde dag. Någon strålande kock blev han aldrig. Det blev mycket av ärtsoppa, pannkakor och ”mamma Scans köttbullar”. Men till förtjänsterna hörde att han alltid månade om en rejäl portion av råkost. Frukt fanns det alltid i skålen på bänken. Kaffe med vetebröd och några ballerinakex var viktiga liksom en söt karamell eller chokladbit. Det var sann livsglädje att sitta tillsammans vid bordet. Vi hade många sådana stunder tillsammans. Inte minst alla gånger som jag passerade Stockholm i olika ärenden. Under yrkeslivet var det kurser och konferenser och som pensionär semesterresor med avgång och hemkomst på Arlanda. Jag sov i bäddsoffan. Bertil höll dörren öppen oavsett tidpunkt och frukostbordet var alltid lika omsorgsfullt dukat. På min plats låg dagstidningen och mitt emot fanns hans glada ögon.
Jag var dålig på att långt i förväg informera honom om mina kommande besök. Han var ju alltid hemma och alltid lika glad över våra besök. Våra visiter gjordes ofta till improviserade, smärre familjefester särskilt om också någon eller några av hans barnbarn kunde komma ifrån och delta vid bordet. De gångerna var det min hustru som stod vid spisen och Bertil njöt extra mycket av samvaron. Kvällarna avslutades gärna med kortspel tillsammans med barnbarn och sonhustru. ”Chicago” minns jag att det hette. Själv är jag en dålig förlorare och avstod helst från att delta. Med korten i handen brukade Bertils ögon lysa av spänning och jubelropen var höga de gånger som han tog hem spelet. I sådana stunder kunde det till och med hända att han bjöd alla över femton på ett liten skvätt whisky. Han tittade oss i ögonen med glaset i brösthöjd och tömde det med allvarsamma ögon, som strax byttes till ett belåtet leende.
Idag är det snart två år sedan han gick ifrån oss. Det är inte så att han alltid finns i mina tankar, men hans ansikte ser jag dagligen. På vår spiselhylla i hallen står ett fotografi av honom. Det togs sista sommaren som han orkade besöka oss på vårt sommartorp. Han hade då ett och ett halvt år kvar att leva och kunde ännu njuta av solen, vindarna och den friska luften. Ögonen och anletsdragen lyser av livsglädje och han tittar rätt in i kameran. Det räcker med en snabb blick på fotot och jag blir lika glad varje gång. Jag älskade honom och jag vill bli lika älskvärd som han. Den glädjen och den energin som fotot ger mig är obetalbar.
För att mer innehållsrika minnen ska dyka upp krävs det att vardagens alla ”måsten” är lagda åt sidan. Särskilt på söndagarna, efter frukost och morgontidning brukar jag ha sådana stunder när saknaden tränger sig på. Så länge han levde var det bästa tiden att ringa honom. Mot slutet lät han alltid lika överrumplad. Jag riktigt såg framför mig hur ringsignalen väckte honom ur ensamheten, hur han famlade efter telefonen och yrvaket svarade:
– Hallå, vem är det! Vänta ett ögonblick medans jag ordnar min hörapparat!
Följt av en lång paus och ett högfrekvent pipande och sedan:
– Hallå, vem är det - är det Lars?
Våra samtal blev aldrig långa. Innehållsmässigt var de snarast torftiga och oftast av karaktären: ”Hur mår du. Mår du bra? Hur står det till med Margaretha?” Känslomässigt var det så mycket mer. Rösten var det viktiga och jag tror att det var detsamma för honom. Ofta satt vi båda lika handfallna och ursäktade oss över vår oförmåga att språkas vid. Vi hade sällan eller aldrig fört några längre samtal på tu man hand, och den låsningen fanns kvar också mot slutet, när vi båda hade hur mycket tid som helst. Själv skämdes jag över min tystnad. Jag var ju trots allt mycket i farten med åtskilliga aktiviteter, som jag hade kunnat berätta om. Inte minst hade jag mina barn och barnbarn. Jag visste ju att vetskapen om dem, betydde mycket för hans livsmod. Tyvärr grusade hans dåliga hörsel våra samtal. Jag såg att också andra reagerade på samma sätt, att också de reducerade sina samtal till korta fraser och tillrop.
– Det tröstar dåligt. Varför var jag, hans enda son, så otålig?
Som sagt, Bertil var fåordig i sina samtal med mig. Det är i alla fall så jag minns honom. Själv är jag ingen pratmakare och det vore orättvis att skylla våra knappa samtal på honom. Han hade ju inte svårt för att prata med min hustru och mina barn. Tvärt om! Margaretha och barnen älskade honom. Mot slutet hade han av naturliga skäl inte så mycket att själv berätta om. Få människor ringde honom eller kom på besök och sista året kom han sällan utanför dörren. Benen bar dåligt. Han hade flera gånger svimmat ute på stan och några gånger mot sin vilja blivit lyft in i en ambulans för akut trasport till Karolinska. Den rädslan kom att hålla honom hemma.
Det är snart två år, men än idag kan en intensiv längtan efter hans röst skölja över mig och väcka sorgen. Det är som en betingad reflex, som ligger latent och ibland bara dyker upp. Jag kan komma på mig själv med att undra var jag har lagt telefonen, för att i nästa ögonblick inse att Bertil är borta.
Det är ingen idé. Andra gånger kommer impulsen när jag passerar förbi fotografiet som står på spiselhyllan eller fotot av honom i vasaloppsspåret. Det suger bara till i magen av längtan.