Porträttfotograf: Patricia Mellin
Omslagsfotograf (händerna som håller ihop): Leonard Heed
Handbildens modeller: Patricia Dumanoir och Oskar Brandt
© Oskar Brandt 2020
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8007-273-1
«Hellre äter jag själv, än ser mina barn svälta»
– min morfar Verner Lindblad (1905–1976)
Med den här boken vill jag verka för såväl ett fungerande, demokratiskt samhälle som omsorg om den enskilda människan. Jag vill också beskriva mina strategier för att göra livet hälsosamt och effektivt efter min stressreaktion år 2005. Kanske kan mina tankar om självhjälp också hjälpa någon annan?
Jag vill tacka min mamma Ann Lindblad för hennes gedigna korrekturläsning och textgranskning av denna bok och vårt myckna stötande och blötande om livet, känslor, stress och samhället. Jag tackar också min gode vän och medflanören med.dr. Per Hellström för hans skarpsynta korrekturläsning och faktagranskning av självhjälpsdelen. Jag tackar min pappa, Christer Brandt, för allt han lärt mig om arbetslivet och samhället samt för hans stöttning av boken. Mina mycket goda vänner Leonard Heeds och Gustaf Mörners och mina fleråriga diskussioner har vidareutvecklat många av tankarna i denna bok.
Andra som kommit med tänkvärda synpunkter på boken är mina fina vänner fil. dr. Lars Gahrn och Marcus Lundmark. Stort tack för inspiration i mina tankar om livet och samhället går också till mina fantastiska vänner Patricia Dumanoir, Matts Falck, Tomas Giotas, Per Erik Oxholm, Stefan Högberg, Johan Kockum, Carl Weibull, Jens Enström, Bengt E. Karlsson, Robin Utbult, med. dr. Nils Sjöström, Lars Alfredsson, Susanna Kovacic, mina andra vänner, f.d. kollegor, särskilt dem på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, samt andra vänner och personer som jag samtalat med.
Alla jag tackat har inte nödvändigtvis samma tankar som jag om att hantera samhället och livet.
I september 2005 var jag, Oskar Brandt, 29 år gammal. Jag var vältränad efter några års styrketräning. Efter ett antal år på universitet i Sverige och utomlands, hade jag en journalistexamen och en fil. mag. i historia och latin. Året innan allt rämnade, hade jag presterat på hög nivå som skribent på ett museum. Jag kom därefter på anställningsintervjuer till olika toppositioner inom media- och kultursektorerna i konkurrens med hundratals andra sökande.
Ändå fick jag då en psykisk stressreaktion med vissa gränspsykotiska inslag. Jag blev några veckor frivilligt inlagd på psykiatrisk heldygnsvård.
Hur började allt detta?
I valrörelsen inför valet 2006 använde Vänsterpartiet slagordet «Rättvisa kommer från vänster». De borgerliga partierna gick under kampanjnamnet «Alliansen» till val på att verka vara socialdemokrater som skulle rädda välfärden genom att skära ned på socialförsäkringar och bidrag. Särskilt Moderaterna talade om att de önskade att det skulle löna sig för vanligt folk att arbeta. Själv kände jag att de rödgröna partierna och media inte tillräckligt tydligt sågade denna lögn. Därför vill jag i denna bok visa mina tankar om hur de långsiktiga samhällsmålen för det blåa respektive det rödgröna blocket totalt skiljer sig åt.
Men jag kommer också att ifrågasätta politiken, även den rödgröna, för en tilltagande moralism. Skulden för samhällets problem läggs på individen. Allt fler blir stressade av detta.
Boken kommer även att handla om hur jag personligen levt och överlevt i detta samhälle. Konkurrensen i min barndoms stadsdel Askim, Göteborg, var hög om status, karriär, pengar och studieresultat. Trots en medfödd känslighet gjorde jag allt för att lyckas med studier och extraarbeten. När valet 2006 närmade sig var jag en av alla som hamnat i utanförskap på grund av stress.
En sista del av boken handlar om vilka livsstrategier jag utvecklat för att kunna ta mig fram i ett så krävande samhälle som det vi fått. Kanske kan dessa tankar hjälpa någon annan också?
Jag kommer, där jag kan, använda fotnoter med källhänvisningar, men en del fakta är sådant jag minns från mina studier och mina personliga erfarenheter eller av att ha följt nyhetsrapporteringen under hela mitt liv. Annat är logiska slutsatser. Det går tyvärr inte att ha referenser för allt.
Detta är mina tankar om överlevnad i ett Sverige vi alla vill leva i och hur vi som vanliga människor smidigast tar oss fram i väntan på att landet ska bli bättre.
Orden Nomen Nescio (latin för «Jag känner inte till namnet») använder jag mig av när en författare inte var utsatt i det citerade verket.
Sverige är ett rikt land. Trots det finns fattigdom och många andra problem i samhället. Många arbetsplatser är underbemannade. Resurserna räcker inte alltid till för att kunna göra ett gott arbete. Alliansen vill införa efterfrågestyrda hyror. De borgerliga stödpartierna för vår rödgröna regering pressar densamma att också införa marknadshyror. Detta kan medföra hyreshöjningar på 30–40 % i attraktiva områden. Bostadsköerna är långa. Sjukvårdsköerna och dagisköerna är också långa. Dagens studiemedelssystem räcker knappt till uppehället. Dessutom är återbetalningskraven hårda. Detta skrämmer arbetarbarn från att börja studera vilket ökar klassklyftorna. Den sociala tryggheten blir allt mer urholkad.
Den magra vägen med slimmade organisationer och den mördande konkurrensen är enligt min bedömning ursprunget till alla de problem världen ser idag. Ständiga sociala nedskärningar. Stater som hamnar i skuldkris.
I länder med ekonomiska klyftor så stora att många bor dåligt, trångt och/eller i slumområden riskerar sjukdomar eller pandemier som Corona-viruset att spridas mycket kraftigare än i länder med en relativt stark välfärd som i Sverige. Ändå fick Sverige en stor spridning av Covid-19 på grund av att vi kraftigt skurit ner på vårdpersonalens löner och fastanställningar. Detta gjorde att timanställd vårdpersonal, främst på äldreboenden, fick arbeta även om de var sjuka.
Sedan 1980-talet har vi bantat arbetsplatserna i Sverige och runt om i världen. När kommunismen föll infördes inte socialdemokrati utan nyliberalism med gigantiska klyftor mellan dem som fick och dem som berövades det lilla de haft.
Ebola hade inte spridits om världen solidariskt hjälpt u-länder att bygga upp sina samhällen med effektiva och högkvalitativa sjukvårdssystem. Det var först när Ebola kom till Västafrika med dess extra dåliga sjukvårdssystem som smittan spreds så att den hotade och i viss mån fortfarande hotar att bli en global pandemi.
I flera länder där arbetslösheten bitit sig fast och de sociala nedskärningarna fortsätter, växer högerextremismen som den alltid gjort i liknande situationer.
Om vi vill bli kvitt krig, högerextremism, uppror, oljekonflikter och globala pandemier, så måste:
Ekonomisk trygghet och fred behöver inte leda till överbefolkning. En ökad ekonomisk trygghet för världens fattiga gör med all säkerhet att de inte skaffar sig för många barn som pensionsförsäkring. Och ställer vi om samhället till recycling av konsumtionsvaror och för produktion av miljövänlig, förnyelsebar energi, så behöver det inte leda till ökad miljöförstöring heller.
Samtidigt har vi kriser i hela Sydeuropa. Om inte EU hjälper dessa med bidrag istället för lån (för lån har Sydeuropa inte råd att betala tillbaka), så kommer vår svenska export att drabbas och då krävs det kanske drastiska nedskärningar i den svenska välfärden.
Så djupt i botten på alla dessa kriser ligger två stora kriser som är orsakade av dumhet:
Lösningen på samhällets utmaningar är som jag skall visa i denna bok att vi återupprättar frihetlig, meritokratisk vänstersocialdemokrati som måttstocken för vad som är såväl naturligt rättvist som ekonomiskt hållbart.
Alliansregeringens finansminister Anders Borg medgav själv under valrörelsen år 2005 att det inte var välfärden som gav 1990-talets ras. Det var en felvärderad växelkurs och en illa skött makroregim som gjorde detta. Välfärden fick bära skulden som orsak och skulle därför nedmonteras. Istället skulle det privata och marknaden få ett större inflytande i framtiden.1
I falska kläder och utan någon tradition av arbetarsolidaritet träder Moderaterna fram som »det nya Arbetarpartiet» 2006.
Sverige såg politikens resultat i skandaler och i det ökande antalet utblottade människor. Arbetslösheten ökade till och med under Alliansens regeringstid trots många nyskapade arbetstillfällen. Arbetslösheten förblev dock fortsatt hög genom ett nytillskott på 411 000 människor på arbetsmarknaden. Priset för de enorma skattesänkningarna var en kostsam ökning av ungdomsarbetslösa och långtidsarbetslösa. Det blev arbetsgivarens marknad. Priset för staten för ett ungdomsjobb, efter sänkningen av arbetsgivaravgiften, blev 1–1,6 miljoner SEK/år. Arbetsgivaravgiftssänkningen ledde bara till 6 000–10 000 nya arbetstillfällen. Utslaget på dessa var kostnaden för varje nytt jobb ungefär fyra gånger mer än den normala kostnaden för ett sådant ungdomsjobb. Hela tiden ägde dessutom en dold försäljning av samhällsfunktioner rum till reapris.2
Sedan 1980-talet har ekonomerna sagt att ett systemskifte är nödvändigt därför att välfärdsstaten är en omöjlig utopi. Svenskt Näringsliv, tidigare Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), har drivit opinion mot välfärden sedan 1970-talet.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (2006–2014) skrev innan sin tid vid makten i sin bok «Det sovande folket» att «Svenskarna var mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kunde skapa och garantera välfärd.»3 Uttalandet är djupt antidemokratiskt, då Reinfeldt måste ha känt till orsaken.
Chockvågen som lade grunden för 1990-talskraschen finns dokumenterad i form av 1970-talets globala valutakris och oljekris, som orsakade negativa handelsbalanser med stigande kostnader. Det offentliga Sverige hade vid den tiden falskeligen reviderat nationalräkenskaperna. Det skulle se ut som om Sverige hade en utlandsskuld som vi inte hade och som om det gick sämre för Sverige än för andra oljeimportberoende länder den här perioden. Problemen var påhittade vilket den ekonomiske forskaren Sven Grassman (1940–1992) lyckades bevisa då.4 Det var med Borgs ord en makroekonomisk katastrof och det har inte trängt genom vare sig till politiken eller medierna.
President Richard Nixon beslöt att avsluta den direkta konvertibilitet dollarn höll till guldet den 15 augusti 1971. Detta resulterar i Bretton Woods-systemets sammanbrott. Systemet byggde på att dollarn var en världsvaluta säkrad i guld. Alla andra valutor var i sin tur säkrade i dollar enligt avtalet i Bretton Woods 1945–1971. Vietnam-kriget förbrukade för stora delar av guldreserven för att USA:s guldmyntfot skulle kunna bestå. Från 1965 ökade kostnaderna för Vietnamkriget. 1965 hade USA 24 000 rådgivare i Vietnam för att våren 1968 ha 550 000 soldater.
När dollarn kollapsade, kom den att dra med sig andra stora valutor som i sin tur drog med sig den svenska valutan till botten. Härigenom spreds krisen rakt över världen.
En effekt blev att tung, svensk industri som varven försvann till Asiens låglöneländer. Tekoindustrin likaså. Detta påverkade Sverige som miste sina stora varv i Arendal, Götaverken och Uddevallaverken liksom textilindustrin i Borås.
Samtidigt gick den amerikanska ekonomin för fullt under denna tid. Det ledde till högre priser på varor, högre löner och högre bankräntor. Krigsindustrin var en motor. USA hade då nästan för första gången i historien ett handelsunderskott med omvärlden. Importen från Tyskland och Japan ökade dramatiskt.
När dollarn devalverats med 20 % mot guldets värde 1971 började den amerikanska guldreserven att minska snabbt. Nationer och finansorgan började lösa in sina dollarreserver i guld. USA säljer 1971 ut mer än 30 000 ton guld av ca 40 000 ton.
USA valde därför i augusti 1971 att frikoppla dollarn från guldet. Bretton Woods-systemet som fungerat sedan 1947 rasade samman. Det gav möjligheter för Federal Reserve (FED; USA:s privata riksbank) att trycka mer pengar än den hade i guld.
En inflationsvåg spred sig över världen. Valutakriget började. Oljepriset mångdubblas. Handelsunderskott och arbetslöshet följde därefter i Europa. Nu skapas myten av högerns aktörer om att sossarna skulle leva över sina tillgångar och att välfärden var ohållbar. Men efter sekler av privatiseringar av den offentliga sektorn samtidigt som skattefinansieringen bestod, skulle de privata kapitalisterna visa sig ha mycket mindre emot att den offentliga kakan var stor så länge som kapitalisterna själva fick profitera på densamma.5
Samtidigt var riskerna med stagflationen, när både arbetslöshet och inflation är höga samtidigt, för samhällsekonomin överdrivna. Den genomsnittliga arbetslösheten i västvärlden ökade under oljekrisen från tre till strax över fyra procent. Det är mycket lägre än den arbetslöshet västvärlden vant sig vid sedan den drog åt höger på 1970-talet för att som den sade vilja bota «stagflationen». Samtidigt förblev tillväxten i de ledande kapitalistiska staterna under denna kris på 2 %, ofta högre än under de efterföljande årtiondena med nyliberalism.6
Nationalekonomen Sven Grassman upptäckte att det var oljepriset på 1970-talet som var boven i dramat. Välfärden blev syndabocken. Grassman bortmanövrerades från sin forskargärning.7
Borgarna sänkte socialförsäkringarna under Alliansregeringarna 2006–2014 och gjorde angrepp på arbetsrätten för att motivera arbetarna att jobba hårdare till lägre lön. Borgarna ville sänka reservationslönen. Därför stramade de åt socialförsäkrings- och bidragssystemen.8 Reservationslönen är den lägsta lön du är villig att acceptera när du söker ett nytt arbete. Detta är i enlighet med principen om den järnhårda lönelagen. Enligt den så leder brist på skydd av arbetsrätt, socialförsäkringar och bidrag till att de arbetssökande tvingas att ta jobb till vilka villkor som helst. Arbetsgivarna pressas alltid av konkurrensen att hålla så låga priser som möjligt. Då måste de sänka de anställdas villkor så mycket som lagen tillåter. Alltså arbetsrätten, arbetsvillkoren och välfärden i samhället reglerar hur arbetarna längst ned, men också hur vi alla har det.
Under ytan kändes det som om Alliansregeringens jobbpolitik gick ut på att alla, även akademiker och personer med specialkompetens som t.ex. rörmokare, skulle lösa sin arbetslöshet genom att ta första jobb med sämsta villkor de kunde hitta. I längden leder sådan konkurrens till att arbetare blir arbetslösa istället för akademikerna. Då måste de arbetslösa arbetarna bli akademiker för att få arbeten som normalt enbart kräver gymnasiekompetens. Vi behöver ha ett samhälle där folk i stor utsträckning får försöka göra det de är lämpade för. Har någon enbart gymnasiekompetens, får denne söka väldigt brett. Men efter en akademisk examen är det slöseri med samhällets resurser att dessa ska lösa sin arbetslöshet med att söka arbeten som kräver högst gymnasiekompetens. Det är ett heltidsarbete att söka arbete. Men även arbetslösa med högst gymnasieexamen som rörmokare, snickare eller annan eftertraktad yrkeskompetens bör en tillräckligt lång tid få söka jobb inom sin specialisering. Annat vore att kasta bort de pengar och de år samhället och studenten lagt på utbildning. För de flesta är det omöjligt att arbeta heltid och söka arbete på heltid. Vi behöver guida människor till det arbete de passar bäst för. Där kommer de göra störst nytta.
Arbetsgivaren befinner sig i en konkurrenssituation. Hen måste alltid pressa löner och arbetsvillkor samt maximera produktiviteten för arbetarna under rådande villkor. Endast kapitalisten med den billigaste varan till en viss kvalitet överlever i längden. Att som Alliansen gjorde försämra villkoren, som t.ex. socialförsäkringar för de arbetssökande, och samtidigt maximera kraven på hur mycket och hur brett den arbetssökande behöver söka arbete pressar arbetsgivaren att sänka arbetsvillkoren dubbelt upp för sina anställda.
Vad hände under Alliansen 2006–2014?
I det framtida, borgerliga drömsamhället råder enorma rikedomsskillnader. Det finns ingen fri skola, vård eller omsorg att tala om. Alla får jobba extremt hårt tack vare en avreglerad arbetsrätt. Det är lätt att förlora jobbet och det råder en stor arbetslöshet med låga ersättningsnivåer i a-kassan om ens några. Hyrorna är maximerade och standarden ofta bristfällig. Det är svårt för många, men särskilt för låginkomsttagarna, att få råd till nöjen. Många jobb är farliga och arbetsmiljön dålig. Den borgerliga utopin innebär obegränsad frihet för kapitalägarna och ger alla andra frihet att välja mellan att arbeta ihjäl sig eller svälta.9
Detta antisamhälle uppstår inte genast, men det är dit borgarna vill på sikt.
Under åtstramningstiden på 1980-talet i Sverige minskades kraftigt det ekonomiska, kommunala studiestödet till ideella föreningar som t.ex. de olika partierna. Det blev svårare att ersätta arbetare då de tog ledigt då och då från lönearbetet för att studera och engagera sig i politik. Samtidigt satsade Svenskt Näringslivs organisationer flera hundra miljoner per år på politikarbete för högerpartiernas medlemmar. Detta var ett kraftigt dråpslag för de rödgröna partiernas politiska aktiviteter.10
Men det finns fortfarande mycket vi kan göra med stor betydelse för samhällsutvecklingen. En viktig insats är att rösta. Det är också mycket värdefullt om du aktiverar dig politiskt i ett parti. Om inte något politiskt parti passar dig, så finns det många enfrågerörelser eller fackförbund du kan gå med i. Viktigt att komma ihåg är att folket styr sig självt i väldigt hög grad. Det är din röst på valdagen som avgör hur din tillvaro kommer att se ut. Politik påverkar!
Om du för samtal på jobbet eller över en fika och sprider politiska idéer eller övertygar någon om det rätta i en tanke, så påverkar detta mer än man kanske tror. Förändra världen genom att ha kul och meningsfulla politiska diskussioner.
Jag har länge varit intresserad av, funderat kring och läst om hur man blir lycklig, lever etiskt, sköter sin hälsa och arbetar effektivt utan stress.
Jag växte upp i stadsdelen Askim i Göteborg. Där fanns det många väldigt rika medan det i samma stadsdel och särskilt i andra delar av min hemstad fanns många fattiga. Det fanns i min uppväxtmiljö en extrem konkurrens, som jag märkte mest i skolan, och hierarkier där låginkomsttagare kraftigt nedvärderades. Denna uppväxtmiljö fick mig tidigt att ärva mina föräldrars intresse för politik.
Jag vill först börja med att berätta lite om mig själv och min väg genom livet med med- och motgångar. Det är ju det som antingen påverkat eller gett mig mina värderingar eller lärt mig att hantera olika situationer. Dessa olika erfarenheter har lagt grunden för mina tankar kring det goda samhället och självhjälp.
Min ångest över att samhället gick åt höger i samband med min psykiska kris år 2005 och åren därefter fick också mig och en kompis att starta den rödgröna bloggen www.redjustice.net
Dessa båda trådar i mitt liv om hur man såväl klarar livhanken så bra som möjligt som hur man gör samhället rättvist för så många som möjligt har fött denna bok.
Att uppnå mål på mitt sätt blev min livsstrategi efter att jag kämpat så mycket i livet till följd av en medfödd känslighet. Jag andades inte när jag föddes på grund av en svår förlossning. Mammas vatten gick innan värkarna började vilket gjorde förlossningen svårare. Det dröjde jättelänge innan värkarna kom igång och då var de svaga. Mitt huvud satt länge fast i mammas slidöppning. Det gav mig en fysisk och psykisk utsatthet. Jag hoppade över krypstadiet och började gå bara precis innan det ansågs alarmerande sent.