Författare: © Birgitta van Roseel 2020
Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
ISBN 978-91-8007-313-4
Det var lugnt och tyst nere vid hamnen. Båtsäsongen var över för 2015. Höstkvällens mörker hade gjort det svårt att ta sig fram. Det var mulet och månen lyste med sin frånvaro. Det enda ljus som fanns var ett svagt sken från en gammal gatlykta vid vändplatsen. Erik Andreasson 81 år, var van och hade inga problem att orientera sig. Han tog fram sin käpp från bilens baksäte. Bilen, en fin gammal PV, faktiskt klassad som veteranfordon, hade han parkerat vid kiosken som var stängd. Den hade bara öppet på sommaren. Sedan gick han långsamt den korta sträckan mot piren. En sträcka han gått ett oräkneligt antal gånger. Trots mörkret kunde han urskilja muren som löpte längs piren.
Erik hade inte varit vid hamnen på flera dagar, inte efter höstens första storm. Det var helt vindstilla. En bil stod parkerad vid varvet. Det fanns fortfarande några enstaka båtar vid bryggorna. Man kunde inte höra några stag slå mot master. Inget kluckande vågskvalp från båtar som låg förtöjda. Annat var det sommartid.
Trots åldern var hörseln bra! Han tyckte sig höra röster. Ljudet kom från baksidan piren. Han gick åt det hållet med käppen tryggt svängande i ena handen. Väl framme vid piren kikade han försiktigt bakom den. Mycket riktigt! Längst bort stod några människor och pratade. Någon hade en tänd ficklampa i handen. Typiskt, tänkte han, när han skymtade en liten båt halvt uppdragen på den steniga strandkanten. Den hade säkert slitit sig i stormen. Förr förtöjde man sina båtar bättre.
Erik fortsatte sin promenad i mörkret. Väl tillbaka till bilen tog han upp en rutig tygtrasa ur en jackficka, torkade av käppens nedre del och la in den i baksätet. Samtidigt tog han ut en borste och borstade noga av sina grova skor. Satte sig åter i bilen. Startade, backade ut på vägen, vände och körde hemåt i sakta mak. Det var inte mycket trafik, bara en mötande buss och en bil med helljuset på. En bil körde om honom, en riktig fartdåre. Inte så konstigt, då Erik alltid körde långsamt. Det var bara 3 km mellan hemmet och hamnen. Bilen svängde strax in på den lilla grusvägen som ledde upp till torpet, där han bott de senaste femtiofem åren. Erik ställde bilen på den lilla parkeringen, låste och torkade bort en obefintlig fläck vid dörrhandtaget med en vit tygnäsduk. Han skötte bilen på ett föredömligt sätt. Den vinröda skönheten hade fortfarande en skinande blank lack. Man kunde spegla sig i de stora förkromade kofångarna. I skenet från stolplyktan såg hans ögonsten helt ny ut. Så öppnade han den smidda grinden i stengärdsgården och stängde den helt ljudlöst. Gångjärnen var välsmorda. Han gick den nykrattade grusgången fram till stugan, låste upp dörren och klev in. I hallen hängde han upp den neongula reflexprydda rocken på en galge, la kepsen på hatthyllan och skorna fick stå på en gummimatta för att torka. Så kände han på dörren för att förvissa sig om att den var låst. Erik gick till badrummet och tvättade sig sedan noga, tog ett äpple från fruktfatet på bordet när han passerade köket. Erik gick in i stora rummet med ett leende på läpparna, satte på TV-n och slog sig ner i den sköna skinnfåtöljen. Den hade han fått av släkten vid pensioneringen. Nu väntade någon timmas vila framför TV-n. Precis som vanligt började tankarna snurra om gamla tider. Minnen från ett långt liv fullt av upplevelser. Under tiden passerade dagens nyhetsprogram, nästa program startade och avslutades utan att Erik märkte det. Han var fångad i minnenas värld. Allt precis som vanligt! Plötsligt bröts tystnaden av ett främmande ljud! Det kom utifrån. Erik ställde sig upp och kikade ut genom fönstret mot ladan. Han såg inget ovanligt, men öppnade ändå dörren och ropade:
- Hallå! Hallå! Nån där?
Han hörde inget mer, stängde dörren, låste och satte sig på nytt i den sköna stolen … och återvände till minnenas värld.
Tidigt en solig vårdag 1934, första mars närmare bestämt, hände något helt oväntat i ett hem i centrala Göteborg. Det var en pampig våning högst upp i ett stort brunrött tegelhus på Vasagatan. Hissen gick i ett schakt omgärdat av svart smide. Lägenheten bestod av flertalet rum med högt till tak och många fönster som släppte in det fina morgonljuset när solen just nått över takåsarna. Detta var en så kallad paradvåning. Här bodde ett par som varit gifta i många år. De hade länge väntat på barn, men barnen hade uteblivit. Paret hade slutat att hoppas på den stora familj de drömt om. Slutat fantisera om barnaskaran som skulle kommit. Flera rum stod tomma med stängda dörrar.
Mannen hette Johannes Andreasson och var bankdirektör för en av stadens bäst ansedda banker. Kvinnan hette Vera och var utbildad småskollärare, men hade aldrig sökt någon tjänst då de gift sig direkt efter hennes examen. En hushållerska var anställd sedan länge. Det ingick ett litet rum i den tjänsten. Mannen hade långa arbetsdagar och frun fördrev tiden med diverse handarbete, läsning och föreningsarbete. Paret Andreasson tillbringade ofta söndagarna med promenader, museibesök, läsning och på sommaren något besök på nya nöjesfältet Liseberg som invigts 1923. De besökte dessutom gärna ett av Veras många syskon, äldste brodern som hade ett torp på landet. Sven hette han och var en ofta sedd gäst på Vasagatan. Sven var Veras favoritbror och Johannes favoritsvåger. Vid besöken på torpet åkte paret tåg och hästskjuts de första åren. Sedan började det gå buss, en tur varje dag. Första bilen inköptes 1930 och därefter kunde Andreassons förflytta sig mycket lättare. Torpet låg lite avsides på en halvö nära underbara bad, fantastiska promenadstråk och skogar med bär och svamp. Det fanns flera hus på torpet som en gång hade varit ett mindre jordbruk med bostadshus, djurstallar, hölada, ett par åkrar och en liten skog. Sven hade ett självhushåll.
En söndagskväll, när Andreassons åkte hem från ett besök på torpet, mådde kvinnan dåligt. De hade bil, en Volvo PV 651. Johannes körde. Redan under hemresans början kräktes Vera. Hon hade varit trött ett tag och mått illa vid flertalet tillfällen förut, fast det var ett tag sen senaste gången. På kvällen tillstötte emellertid svåra magsmärtor. Mannen tänkte på blindtarmsinflammation, blev orolig och tillkallade husläkaren. Efter en lång väntan dök doktorn upp. Han frågade genast när nedkomsten beräknades och tvingades upprepa frågan ytterligare en gång. Paret förstod fortfarande inte. Så fick doktorn berätta vad som orsakade magplågorna. De skulle bli föräldrar! Barnet var på väg ut! Beskedet kom som en chock. Han sa dessutom att de inte behövde någon doktor, utan en barnmorska och detta ordnades snabbt. Tidigt på morgonen, vid fyratiden kom barnmorskan och hade med sig allt som kunde behövas. Hon värmde genast vatten på gasspisen. På ett bord i sovrummet dukade kvinnan upp allt som fanns i en av väskorna. Sedan kontrollerade hon hur långt förlossningsarbetet kommit och konstaterade att det skulle dröja ännu några timmar. Därefter ville hon förvissa sig om att allt fanns som en baby måste ha. Det framkom att paret inte hade en enda sak. Inte hade förstått att ett barn var på väg. Barnmorskan tog fram ett papper, skrev upp allt som måste införskaffas och det var mycket. Det blev en lång lista.
När klockan närmade sig tiden då butikerna öppnade, skickade hon iväg mannen på inköpsrunda. Han var tillbaka vid middagstid med otroligt många saker och mer skulle till. Han kom bara hem för att lämna de redan inköpta sakerna. Plötsligt bröts tystnaden av ett gällt skrik, dörren till sovrummet öppnades och ut kom barnmorskan med ett brett leende på sina läppar och ett bylte i famnen. Byltet visade sig innehålla ett litet barn. Det låg inlindat i en mjuk filt. Den hade barnmorskan haft med som gåva till den nyfödde. Barnet tystnade. Det hade rosiga, runda kinder. Den nyblivna fadern stod med öppen mun och armarna hängande efter sidorna. Så lämnade kvinnan över barnet till mannen och gratulerade honom till en fin, stor och välskapt son. Pojken hade svarta hårlockar på huvudet. Johannes hade svårt att förstå vad som hänt! Var helt förvirrad!
Barnmorskan föste in honom i sovrummet och där låg hans Vera, barnets mor, leende i en renbäddad säng, med rent nattlinne och en liten bäddjacka. Håret var nyborstat. Johannes var helt oförmögen att säga ett enda ord. Lämnade försiktigt över deras nyfödde son till mamman. Föll sedan på knä vid sidan av sängen med tårarna rinnande nedför kinderna. Vilken lycka! Var detta verkligt? Eller en dröm? Ingen av dem fick fram ett ord.
Frun hade fått stränga order om sängläge i tio dagar och att amma pojken så ofta han ville ha mat. Och så var det blöjbyten, naveln skulle skötas … Det bestämdes att familjen behövde hjälp en period, åtminstone tills barnets mor kunde vara uppe. Barnmorskan gav sig av och en barnsköterska anlände. Kom med en hästdroska, klev ur och gick mot den tunga porten bärandes på två gamla väskor, varav den ena var en mycket sliten resväska. Hon hette Edit och var en äldre barsk kvinna.
Edit tog kommandot direkt och visade ut Johannes ur rummet. Hon gick fram till Vera och öppnade hennes bäddjacka samt tog fram ena bröstet med ett mjukt grepp. Så tog hon den inlindade pojken och la honom tillrätta vid bröstvårtan och visade Vera hur man skulle hålla. Strax sökte den lilla munnen efter mat. Han började genast suga trots att det kanske inte kom någon mjölk. Vera tittade förundrad på det som hände. Hon iakttog barnet. Och den underbara barnsköterskan som först hade verkat vara så barsk. Allt var helt overkligt. Efter en stund tog Edit pojken försiktigt från bröstet och la honom på andra sidan. Sugreflexen verkade vara stark.
Utanför den stängda sovrumsdörren vankade Johannes av och an. Han undrade så vad som hände där inne. Samtidigt undrade han vad som egentligen försiggått i våningen de timmar han var ute och handlade. Var det så att barnmorskan inte ville att han skulle vara hemma när barnet anlände? Storken kanske? Johannes skrattade tyst. Han hade ingen direkt kunskap om förlossningar. Veras förlossning hade varit ovanligt lätt. Barnet hade fötts vid första krystvärken. Allt hade gått utan någon form av komplikationer. Nu hade pojken kommit till dem och barnmorskan hade gett sig iväg på nya uppdrag. Edit hade ersatt henne. Edit, den barska gamla barnsköterskan …
Sovrumsdörren öppnades och han hörde sköterskans röst uppmana Vera att sova en stund samtidigt som hon stängde dörren. Hennes ansikte var mjukt och munnen leende. Så vände hon sig om och fick syn på Johannes. Genast stelnade ansiktet till. Munnen blev åter ett smalt streck. Hon frågade var de smutsiga kläderna kunde tvättas. Han visade ett utrymme med tvättmöjligheter. Det gick också att torka tvätten där. Och stryka. Och mangla. Han sa också att det var hushållerskans avdelning. Sedan uppmanade sköterskan honom att gå och handla resterande babysaker, samt lämnade ytterligare en lista. Trots att Johannes undrade mycket förmådde han inte ställa en enda fråga. Bara besvara Edits frågor. En spårvagn skramlade förbi nere på gatan. Annars var det helt tyst inne i våningen. Det hördes inget från sovrummet. Han tittade frågande på den stängda dörren och fick veta att både gossen och hans mor sov. Fick absolut inte störas …
Vera sov inte trots att hon var mycket trött. Tankarna hade åter börjat snurra i hennes huvud. De hade varit borta länge, många år, men nu var de tillbaka. Dagdrömmar. Hon tänkte på en fin vagga bäddad med lakan som var handbroderade och hade en bred infälld knypplad spets. Vaggan var vitmålad med blå blommor och gröna blad. I den låg gossen med de rosiga kinderna och de svarta hårlockarna som stack fram runt mösskanten. Tankarna fortsatte dansa runt i Veras huvud. Hon såg gossen krypa omkring på de tjocka mattorna i salongen iklädd någon av de många fina tröjor som hon stickat åt honom. I ett annat tankespår såg hon sig själv bära omkring honom i hemmet, stanna och peka på någon av de stora kristallkronorna och säga lampa! Och som ett eko svarade pojken lampa! Hon ville lära honom allt hon kunde och mer därtill och skulle verkligen få användning för sin utbildning. I fantasin gick familjen långa promenader med den lille i en ny fin barnvagn. Flera mötande stannade, böjde sig över vagnen och sa att det var ett mycket vackert barn. Hon skulle sköta om den lille gossen på allra bästa sätt. Detta lugna, fina, ständigt leende gossebarn, så klok, så vacker, så omtyckt, aldrig ledsen eller arg. Om han blev doktor eller kanske präst, skulle hon stolt stå vid hans sida och berätta för alla, att detta var hennes son. Hon märkte inte när tankar och fantasi blev drömmar och djup sömn. Så grät han plötsligt! Vad hade hänt? En hand rörde försiktigt vid hennes ena axel. Edit stod plötsligt bredvid sängen med en skrikande baby invirad i filten som barnmorskan lämnat. Edit hade sitt varma leende på läpparna och undrade om frun hade sovit gott. Det var åter matdags för lilleman. Han verkade vara riktigt hungrig. Vera fick sätta sig upp i sängen. Edit stoppade flera kuddar bakom hennes rygg och undrade om det fina sänglinnet var handgjort. Så var det! Fanns det möjligen något liknande till pojken inne i linneförrådet?
Vid det laget hade Vera blivit klarvaken och tog emot sonen när Edit räckte fram det inlindade barnet. Hon hade börjat förstå vad som hänt! Barnet måste ha kläder, vagga, säng och de måste snarast inreda barnkammaren som stått tom så många år! Det gick inte an att ligga still i sängen, att inte ens få besöka badrummet när det behövdes. Hon måste upp! Bara pojken fick i sig lite mat så han slutade skrika. Genast kom den barska Edit fram igen och fru Andreasson fick snällt ligga kvar i sängen. Ingen satte sig upp mot Edit Svensson! Var det sagt tio dagar, så var det! Barnmorskor visste vad de gjorde! Och det skulle man rätta sig efter.
Sent på eftermiddagen kom Johannes tillbaka med ett ändå större lass än det första. Han hade bland annat med sig en vitmålad vagga med madrass, täcke, kudde och filt. Den fick duga så länge, men han var absolut inte säker på att Vera var av samma uppfattning. Hon var pedant! Det var deras hem ett utmärkt exempel på. Så mindes han plötsligt ett slöjdarbete som Vera hade gjort på seminariet. Lakan och örngott! I barnstorlek! Ett fantastiskt arbete som gett henne betyget A i syslöjd. Han släppte allt han hade i händerna och tågade direkt in i linneförrådet. Visste precis var paketet låg. Vera hade gömt det när det stod klart för båda att det aldrig skulle bli något barn. Johannes hämtade en trappstege, klev upp på den och stack in handen bakom en trave handvävda och namnade, oanvända kökshanddukar. Där kände han paketet. Tog det i handen, klättrade ner och la det på bänken bredvid. Han vecklade försiktigt upp silkespappret och tog med sig allt ut i salen, där den nya vaggan stod. Ivrigt började han bädda, lyfte så upp vaggan och gick med långa kliv direkt in i sovrummet. Edit stirrade på honom med öppen mun. Men så tog hon till orda. Man fick absolut inte rusa in i ett sovrum när en baby ammades, men det fick väl vara ursäktat när han kom med en helt fantastisk vagga till gossebarnet. När Vera fick se sitt examensarbete i slöjd, blev hon rörd till tårar. Det paketet hade hon helt glömt bort. Förträngt! Nu kom sakerna väl till pass. Så sprang Johannes till salen och hämtade två jättepaket med alla typer av babykläder och flera dussin blöjor. Dessutom fanns det ett tennisrack i barnstorlek, en nalle och en bil. Kanske inte det mest akuta men ändå ... Leksakerna symboliserade så många tankar och visioner som Johannes haft under alla år av barnlöshet. Han hade fantiserat om lek och hyss. Spännande äventyr. Skattjakter. Fotbollsträning och matcher. Tennis. Sport över huvudtaget. Segling. Simning. Fiske. Diverse byggen. Lådbilar. Museibesök. Resor. Besök i torpet. Bilar. Lära honom köra bil. Läxor. Realexamen. Studentexamen. Militärtjänst. Högskolan. Sonen skulle bli en berömd finansman eller kanske uppfinnare. Johannes tänkte ägna all ledig tid åt att ge sin son ett rikt liv fullt av upplevelser.
Vilka var då den nyföddes föräldrar? Johannes Andreasson var en grosshandlarson som föddes just i paradvåningen på Vasagatan år 1895. Fadern, Andreas Krok, var en av dåtidens storpampar i Göteborg. Han gifte sig på gamla dar, 50 år fyllda, med en ung gladlynt kvinna. Det var bråttom att skaffa en arvinge till grossistfirman. Nio månader efter bröllopet nedkom den unga hustrun med en son. Den nyblivna modern kom aldrig upp ur sängen. Hon dog i barnsängsfeber. Grosshandlarn anställde en barnsköterska som tog hand om sonen. Själv var han sällan hemma. Kvinnan tog hand om barnet på det sätt hon tyckte var bäst. Hon hade fria händer. Pojken fick heta Johannes. När han blev fem år anställdes dessutom en informator, en man som skulle ansvara för Johannes utbildning till grosshandlare. Den ekonomiska delen blev så lyckad att Johannes, redan vid 15 års ålder, började arbeta på bank. Grosshandlarsonen skötte sig exemplariskt och visade stor fallenhet för bankgöromål. Han avancerade och strävade efter att bli chef för ett eget bankkontor. Vid det laget var grosshandlarn sjuklig och gick bort före sonens artonårsdag, i början av 1913. Johannes lärde aldrig känna sin far fastän de bott i samma hem i nästan arton år. Trots faderns totala ointresse för sonen, hade pojken haft en mycket fin barndom. De båda anställda hade verkligen gjort allt för Johannes. De hade varit som underbara föräldrar. Efter grosshandlarens död tog han efternamnet Andreasson i stället för Krok. Han var plötsligt en mycket förmögen ung man, då hela kvarlåtenskapen gick till den ende arvingen. Trots att Johannes bedömdes vara mycket kompetent med det ekonomiska, blev han ändå tilldelad en förvaltare. Detta var främst en formsak. Han fick nästan alltid igenom sina idéer. Johannes ombesörjde genast att barnsköterskan och informatorn skulle få en tryggad, bekymmersfri framtid.
Veras bakgrund var helt annorlunda. Hon föddes 1896 i en prästgård strax utanför Göteborg. Hon föddes som barn nummer sex och fler skulle det bli. Prosten och hans fru var mycket förtjusta i barn. Det fanns gott om plats i det stora, gamla huset, men på vintrarna kunde det bli kallt och dragit. Hemmet var mycket enkelt. Barnaskaran, som till sist blev tolv stycken, hade en underbar barndom på landet. Mycket lek och stoj. Undervisningen skötte klockaren. Vera hade läshuvud och efter konfirmationen fick hon hjälpa klockaren att undervisa traktens barn. Detta var ett underbart arbete, att se när barn lärde sig saker. Hon bodde kvar i det kära hemmet så länge som möjligt. Vera hade hört talas om en skola där man kunde lära sig att undervisa barn i läsning, skrivning, räkning och mycket mer. En sådan skola fanns inne i Göteborg och kallades seminarium. Det tog två år att bli lärarinna. När hon fyllt arton år hjälpte klockaren till med en ansökan för hennes räkning. Vera skulle vara tvungen att hyra rum nära skolan. Klockaren hade en syster som bodde i Annedal, nära seminariet. Där fanns möjlighet att bo, att hyra ett rum. Det dröjde inte länge innan det kom ett brev till Vera. Hon kallades till inträdesprov. Och en dag, ett par månader senare, for klockaren iväg med prästdottern i en hästskjuts in till Göteborg. Inträdesprovet gick galant och rummet i Annedal var litet, men fint. En vecka senare började utbildningen.
Snart blev det kväll denna undrens dag, första mars 1934. När solen gick ner blev det strax kyligt inne. Hushållerskan Ada gick runt i våningen och ordnade brasor i kakelugnarna. Det fanns element för värme i hela våningen, men värmen från kakelugnarna upplevdes alltid njutbar. Så gick hon en runda och tände upp belysningen. Kvällsmaten var redan påbörjad. Det hade inträffat något helt oväntat denna dag. Det hade blivit tillökning i familjen. Hushållerskan hade börjat sin anställning på Vasagatan redan 1913, strax efter grosshandlarens död. Barnsköterskan och informatorn hade just flyttat ut. De hade inte behövts på många år, men stannat kvar och skött hem och hushåll. Här hos bankdirektören hade Ada arbetat i över tjugo år. Hon mindes mycket väl den söndagseftermiddag då Johannes presenterade Vera och berättade att de skulle gifta sig. Det blev inte någon stor tillställning. Detta inträffade mitt under pågående världskrig. Vigseln skedde i Veras hem, i prästgården och vigselförrättare var brudens far. Några barn dök aldrig upp och Ada hade inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka att det skulle bli smått i hemmet nu efter så många år! Strax skulle frun få in en bricka till sängkammaren. Kvällsmaten! Den hade serverats i salen, egentligen matsalen, var enda kväll i över tjugo år.
Ada tog den tunga brickan med ett stadigt grepp och lämnade köket. Den var fylld med riktiga godsaker. Hon var på väg till sängkammaren. Då kom Johannes och tog över. Öppnade dörren med hjälp av foten. Ett brett leende syntes i hans ansikte. Vips kom Edit och tog brickan från honom. Snopen stängde han dörren och gick till salen för att äta sin kvällsmat. Den lille pojken låg och sov i vaggan. Vera satt i sin säng. Edit placerade brickan med kloshar på en ställning över sängen. Vad fanns under de blanka kupolerna? Vad tänkte Ada bjuda på? Hon var en riktigt pärla. Hon skötte hemmet perfekt, var utmärkt kunnig i matlagning, snäll och vänlig. Herrn hade bestämt vad som skulle serveras just denna dag. Vera lyfte på en klosh. Under den fanns en skål nässelsoppa med två ägghalvor. Johannes hade köpt årets första nässlor i Saluhallen på inköpsrunda nummer två. Andra kloshen gömde en krustad med kalvbräss i gräddstuvning. Till slut tog Edit bort den tredje kloshen. Där fanns ljummen varmrökt makrill med potatispuré. På purén låg två korsade sparrisar. Det fanns också med smör, bröd, ost, mjölk, svagdricka och ett vackert rött äpple. Vera åt med glupande aptit. Hon kände inte minsta illamående och tyckte det var underbart att kunna äta allt hon ville igen. Till slut var hon proppmätt. Den lille verkade också belåten. Sov så sött i sin vagga. Han verkade ha fått mat. Mjölken hade säkert börjat rinna till. Hon frågade Edit om det gick för sig att barnets far kom in till sovrummet och samtalade en stund. Edit, som redan hade blivit riktigt förtjust i paret Andreasson, tillät herrn att komma in medan hon själv gick till tjänstefolkets matrum för att få lite mat i magen. Ada hade sagt att Edit och hon skulle äta alla måltiderna där. Rummet var riktigt fint med ett bord och fyra stolar. Det fanns en duk på bordet och färska blommor, en bukett tulpaner. Ada passade på att äta samtidigt med Edit. Hushållerskan berättade att tjänstefolket alltid åt samma mat som herrskapet. Detta var ovanligt. Hon talade också om hur länge hon arbetat i familjen och hur bra hon trivdes. Herrn och frun var underbara människor. Ada och Edit kom genast mycket väl över ens. När måltiden var över, berömde Edit matlagningen. Hon hade aldrig ätit något så gott. Barnsköterskan var van vid det enkla.
Vera och Johannes hade mycket att tala om och de kunde inte låta bli att gång på gång titta på underverket i vaggan. Vad skulle han heta? Andreas som farfar, Johannes som far, Gustav som morfar prästen, Karl, Johan, Magnus, Oskar, Erik som flera kungar, eller Sven efter morbror i torpet. De pratade om allt som hänt under dagen och båda var riktigt glada att Edit skulle stanna minst en vecka till. Ada verkade också uppskatta barnsköterskans sällskap.
Lugnet rådde i den stora våningen på Vasagatan. Det fanns ett mindre rum bredvid sängkammaren. Där flyttade Edit in och kunde då ha uppsikt över både mor och barn. För säkerhets skull ställde Edit en liten silverklocka med handtag på sängbordet vid Veras säng. Den skulle Vera ringa med om hon eller den lille behövde hjälp. Så var dagen till ända för Edit.
Johannes var utestängd från sängkammaren nattetid de tio dagar som frun skulle tillbringa till sängs. Som tur var fanns det flera sovrum och Ada hämtade sängkläder i linneförrådet och gick till det närmsta sovrummet. Tog bort det fina överkastet, vek ihop det och hängde det över ryggen på en av stolarna. Sen bäddade hon sängen, släckte taklampan och tände en sänglampa. Slutligen knackade hon försiktigt på dörren till sängkammaren, men det verkade som om alla sov. Hon smög tyst in och hämtade Johannes bok som låg på sängbordet. Herrn läste alltid en stund innan han somnade. Ada la boken på kudden i den nybäddade sängen, gick till salongen och meddelade att det tillfälliga sovrummet var klart för natten. Även Adas arbetsdag var slut och hon gick in till sig.
Tidigt följande morgon hördes viskande röster från sängkammaren. Pojken hade vaknat. Frun hade sovit tungt och inte hört den lille skrika. Edit tog med barnet in i rummet där hon sovit och plockade av hans våta blöja och kläder. Hällde upp fingervarmt vatten i handfatet, doppade och kramade ur en tvättlapp. Hon gned den mot tvålen, Barnängens barntvål, och tvättade försiktigt av den lilla barnakroppen. Kände doften av tvålen. Detta var förknippat med ren baby. Så torkade sköterskan honom med en mjuk stor handduk, smorde in honom med Barnängens barnsalva, tog på en liten nyinköpt omlottröja och satte på blöjan. Sen lindade Edit en mjuk filt om den lille hungrige pojken. Hon väckte försiktigt frun och la babyn på plats vid det stora mjölkstinna bröstet. Han sög omgående tag i bröstvårtan. Det hördes tydliga kluckanden när han svalde. Vera såg leende och begrundande på honom. Efter några minuter lyfte Edit upp pojken, la honom över ena axel och strax kom en ljudlig rap. Dags för nästa bröst.
Ada var som vanligt uppe med tuppen. Klockan sex började förberedelserna för frukosten som skulle vara klar halv sju. Alla måltider serverades i salen normalt sett, men minst en vecka till skulle frun ha all sin mat sittande i sängen. Ada dukade bordet i salen med ett kuvert, herrns. Denna dag skulle det serveras ugnsomelett med svampstuvning, stekt prinskorv, pressad färsk apelsin, mjölksyrad gurka, bröd, smör, ost och kaffe. Det kunde ibland vara svårt att få tag på apelsin och kaffe, men allt detta fanns med på fruns bricka. Efter frukost gick Johannes till arbetet på banken. Det var alltid bankdirektören som låste upp. Så också denna dag.
Varje vecka gjordes en ny matsedel. Varje dag efter frukostdisken, bäddningen och den dagliga städningen gick Ada och handlade. Det mesta gick att få i saluhallen, men oftast fick hon besöka även andra bodar. Så var det middagen som skulle tillredas. Då skulle det också vara efterrätt. Den stora måltiden åt man klockan ett. Herrn åt alltid middagen hemma och det var viktigt att maten serverades på utsatt tid. Direkt efter maten gick han tillbaka till banken. På eftermiddagarna sköttes tvätten, det bakades, byttes gardiner, putsades skor, växterna vattnades och ansades. Sedan var det tid för kvällsmat. När disken efter kvällsmaten klarats av, var Adas arbetsdag slut. Hon brukade kasta en blick över det skinande rena, stora köket där allt blänkte. Då kände hon en stor lycka och tillfredsställelse. Så släckte hon ljuset, stängde dörren och gick leende in i sitt rum. Hon var mycket stolt över det välskötta köket. Det var helt enkelt hennes liv. Likaså grovköket och kallköket.
Vera pratade mycket med barnsköterskan och det gav henne en gedigen kunskap. De pratade ofta om spädbarn, något Vera inte var så insatt i. Detta uppskattades mycket, då det var långsamt att vara sängliggande hela dagarna. De pratade också om vad paret Andreasson gjorde på fritiden. Frun ville gärna att mannen kunde få besöka henne varje kväll tills hon slapp ligga i sin säng längre. Det skulle gå bra. Vera frågade också Edit om hon var intresserad av ett fast arbete hos dem. Då skulle bostad ingå. Edit svarade inte direkt, men så slank det ur henne att hon ville veta om det skulle bli någon lön förutom mat och logi. Pengar var inte fru Andreassons starka sida. Hon hade aldrig behövt fundera på eller handskats med pengar. Maken hade hand om det ekonomiska och hon kunde inte tro annat än att han skulle vara mycket generös. Även denna kväll fick Johannes tillträde till sängkammaren. Detta var riktiga högtidsstunder när de kunde samtala samtidigt som de kunde titta på sonen och beundra honom. De tittade på hans rosiga kinder, det svarta lite lockiga håret, de långa täta ögonfransarna, den välformade munnen och man kunde ana varje andetag. Båda hade funderat på vilket namn han skulle få. Johannes tyckte att Erik skulle passa. Även Vera ville ha Erik, men också Sven. Gossen kunde heta Sven-Erik, ett dubbelnamn, så var han fri att välja Sven eller Erik när han blev stor, om han inte tyckte om dubbelnamnet. Så hade pojken fått ett namn, Sven-Erik Andreasson.
Sven-Erik Andreasson var ett riktigt praktexemplar. Han sov hela tiden i sin vagga utom när det var dags för mat och blöjbyten. De korta stunder pojken var vaken, kunde man titta in i två stora, mörka ögon omgärdade av långa mörka ögonfransar. Detta var ett mycket vackert barn. Föräldrarna var rörande överens om att lille Sven-Erik hade pappans hår-och ögonfärg, likaså pappans rosiga kinder. Mamman var blåögd, nästan blond och hade en fantastiskt vacker mun och välformad näsa. Både Johannes och Vera hade lite lockar i håret. Släktdrag? Det minne Johannes hade av grosshandlaren var en stor, kraftig man med tunt, grått hår. Hela Veras stora familj var ljushåriga och tämligen långa.