© Sivert Lindqvist 2020
Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8007-311-0
Dunk, dunk, dunk, man hör det monotona ljudet när personvagnens hjul passerar över skenornas skarvar. Jag heter Göran Berggren, är tjugo år, just nu sitter jag på ett lokaltåg, det är i mars 1955. Det rycker ock skramlar i den gamla vagnen när den rullar fram i det lite karga landskapet men jag är snart framme vid slutstationen för min resa. Jag gör mig klar, för tåget har kommit in på stationsområdet, det dröjer inte så länge innan vagnen med ett litet skakande stannar vid perrongen, det är dags att stiga av. Jag går rätt genom stationshusets väntsal och ut på den trafikerade stadsgatan, är på väg till advokat Alfredssons kontor. Dit har jag kallats med anledning av att ett testamente skall öppnas, det är efter änkefru Klara André som har avlidit. Min kontakt med familjen började egentligen för över tio år sedan då jag med mina föräldrar bodde på orten, pappa jobbade vid järnvägsstationen, då var jag ofta på deras gård, som heter Grönhaga. Jag hjälpte till med småsaker, tyckte om att vara tillsammans med de olika djuren som då fanns på gården. Kom även mycket bra överens med gårdens ägare, då främst med som jag kallade henne, tant Klara. Men när jag senare med mina föräldrar flyttade till en annan ort där pappa fick en ny tjänst hade jag bara sporadisk kontakt med henne, men vi skrev alltid jul och påskkort till varandra och hon skickade alltid grattiskort när jag fyllde år. Så när hennes make förra året avled kontaktade hon mig och undrade vad jag hade för mig, när hon fick veta att jag just hade avslutat min militärtjänst och inte hade något speciellt att göra frågade hon om jag ville hjälpa henne med gården tills vidare, då hon under alla tider hade varit så snäll mot mig ställde jag naturligtvis upp. Dom hade inga barn, de enda släktingar som var i livet var hennes två bröder och deras fruar. Men dessa hade aldrig varit intresserade av arbetet på gården, de hade alltid en massa olika skäl för att slippa hjälpa till, så tant Klara ville inte besvära dem. Jag reste nästa dag upp till hennes gård, där jag sedan dess har arbetat tillsammans med henne, tyckte att det var ett mycket roligt arbete, att få vara ute i friska luften och sedan var det väl också en bidragande faktor att vi kom så bra överens. Men vårt arbete varade inte så länge, då hon avled i år, det är därför jag skött gården, som nu saknar djur, på egen hand för hon hade tidigare informerat sin advokat om att hon ville ha det så, för hennes bröder skulle absolut inte störas. Tyvärr var jag inte med på hennes begravning för jag fick aldrig veta när den skulle ske, släktingarna ville tydligen inte ha med mig att göra. Under den tid som jag skött gården har dom heller aldrig varit och hälsat på, så bröderna har jag aldrig träffat. Medan jag var på väg till advokaten funderade jag över vad som skulle hända, varför jag hade kallats, kanske skulle jag belönas på något sätt. Tant Klara sade alltid hur evigt tacksam hon var över all hjälp som hon fått av mig och att jag en dag skulle få min välförtjänta belöning, för ensam skulle hon aldrig kunnat driva gården vidare. Vad det innebar hade jag inte funderat på så mycket, men nu var det för sent för jag var framme vid den adress som jag hade fått. Det satt en stor blank skylt på väggen som förkunnade att jag hade kommit rätt, öppnade den tunga porten och steg in. Det var ett fint marmorgolv med olika träarbeten på väggarna. Då jag bara skulle till första våningen tog jag inte hissen utan gick upp för de blanka trappstegen. Dörren till kontoret var låst så jag ringde på, en kvinna öppnade, framförde mitt ärende och visade det papper som jag hade fått. Hon visade in mig i ett rum där det redan satt fyra personer, förstod att det var tant Klaras bröder med fruar, de såg så förnäma ut, så det stämde ju med hennes beskrivning. Såg hur de fyra tittade på mig, de undrade väl vad jag hade där att göra, måste nog erkänna att jag kände mig lite utanför i det här sällskapet, men jag hade ju bara gjort vad jag hade blivit ombedd att göra. Efter en stund kom kvinnan ut och bad oss att stiga in, de fyra satte sig i soffan, jag i en fåtölj. Advokaten hälsade oss välkomna och läste upp namnen på oss tre som hade kallats och vi fick svara ja, alla var närvarande och det var ju bra. Han klargjorde redan från början, att då fru Klara André inte hade några bröstarvingar så kunde detta testamente inte överklagas då hon utan några hinder kunde avgöra vilka personer som skulle få ärva henne, detta testamente hade genast sin lagliga giltighet. Han tog fram en pennkniv med vilken han lät sprätta upp det stora bruna och lackförseglade kuvertet, tog fram testamentet. Såg att de båda bröderna torkade svett i pannorna med sina näsdukar, kanske anade de det värsta, att testamentet inte skulle vara till deras fördel. Advokaten läser upp bevittnarnas namn, som intygade att de hade varit närvarande vid testamentets underskrivande, att de kände fru Klara André väl och att hon hade varit vid sina sinnens fulla bruk som lagtexten låter. Han läser upp testamentets innehåll, hennes sista vilja är att gården Grönhaga med alla inventarier samt alla kontanta medel skall tillfalla herr Sven Göran Berggren. Höll nog nästan på att svimma, kunde inte fatta att hon hade gjort mig till den ende arvingen, det blev alldeles tyst i rummet, ingen säger något. Hon har också gjort ett tillägg till sina bröder, «Då Ni inte haft något intresse för gården Grönhaga när jag levde behöver Ni inte ha det efter min död heller». Advokaten avslutade med att det var vad han hade att säga, de två bröderna och jag fick med våra namnteckningar bekräfta att vi hade tagit del av och att vi hade varit närvarande när testamentet öppnades. De fyra tittade på mig, utan att säga ett ord lämnade de rummet, det hela hade definitivt inte gått enligt deras planer men dom fick ju till stor del skylla sig själva. När vi nu hade blivit ensamma berättade advokaten vad som skulle ske, bland annat skulle jag få en ganska stor arvsskatt men det skulle inte bli några problem då det även fanns stora likvida medel. Berättade också att det fanns fodringar som ännu inte hade betalats ut, bland annat från Göta Lantmän men dessa belopp är inte klara ännu. Han sade att det bara var att fortsätta som vanligt, han skulle återkomma när det var dags att skriva på papper. Det var en massa saker som skulle göras men det behövde jag inte tänka på för det var han anställd för att klara upp. Han skulle höra av sig senare men var det något som jag undrade över så var det bara att ringa, han gav mig sitt visitkort, där alla telefonnummer var noterade. Han tackade mig för besöket och önskade mig lycka till, tillade att vi kommer att ha mycket att göra med varandra i framtiden och det kommer att ge dig mycken glädje, det kan jag försäkra dig om, tänkte, vad menade han med det. Vi tog adjö av varandra, jag lämnade kontoret, under den korta tid som besöket hade varat hade hela mitt liv förändrats totalt, från att ha varit en hjälpreda vid gården hade man blivit ägare till den samma, det låter ju helt otroligt. När jag åter satt på tåget hade jag nog inte riktigt fattat hur det hela hade gått till eller hur enormt värde som tant Klara hade lämnat i mina händer, kände hur tårar rann ner för mina kinder, förstod att de som satt i tågkupén tittade på mig när jag tog upp min näsduk och torkade mig. Om dom trodde att det var sorgens tårar som föll så hade dom fel, det var glädjens tårar som rann. En sak var i alla fall klar, det var, att gården Grönhaga skulle drivas vidare i hennes anda, tant Klaras,
Jag har blivit ägare till en fantastisk gård, underbart belägen i en naturskön trakt, den ligger på en höjd med en vidunderlig utsikt över orten. Själva bostadshuset innehåller fyra rum och kök, en vindsvåning med ett inrett kallrum. Det finns kallt vatten indraget och värme får man genom två kakelugnar och en vedspis som är försedd med en kopparbehållare där man får varmvatten, Till gården hör också en ladugårdsbyggnad samt ett flertal uthus samt det obligatoriska utedasset. Det var lite dåligt underhållet vad det gällde målningen men annars var det i bra skick, men det fanns mycket att göra så jag behövde inte gå arbetslös den saken var klar. För närvarande finns det inga djur på gården, men det räknar jag att ha i framtiden, av vilken typ är det för tidigt att ha någon uppfattning om, för på så sätt blir gården lite mera levande. Det är både skogs och åkermark som tillhör den, så de senaste åren har det mest odlats spannmål och potatis samt det obligatoriska trädgårdslandet så att gården i stort sett har varit självförsörjande vad det gäller alla olika grönsaker. Det finns också diverse maskiner samt en traktor av märket Bolinder - Munktell, den är av senare modell så jag räknar med att den skall hänga med i många år ännu, i garaget står en Volvo Duett som används till person och lättare godstransporter. Resan med tåget tar inte så lång tid, så snart står jag framför järnvägsstationen och tittar upp mot Grönhaga, som avtecknar sig så vackert mot den gråblå himlen, jag kan inte ännu riktigt förstå att jag har blivit ägare till denna underbara gård. Men det tar säkert några dagar innan jag kommer in i det hela och fattar att det verkligen är sant och att allt inte bara är en dröm. Jag går in i affären för att handla lite matvaror för man måste ju ha lite att äta, jag behöver lite av varje så det blir två fulla kassar, en i varje hand. Tant Klara handlade alltid på bok, man betalar allt man köpt under månaden på en gång, behövde då inte ständigt ha pengar med sig, jag tycker också att det är ett bra system så jag har fortsatt med det. Det gäller bara att betala i tid och inte missbruka det förtroende som man har fått från handlaren. Då det i dag är fredag är det som vanligt lite extra rörigt i affären då många skall handla inför helgen. Annars så är själva orten inte så stor, det finns en järnvägsstation, en större fabrik där man bland annat tillverkar skottkärror, man har också en avdelning där man säljer och reparerar cyklar, det är två bröder som äger den verksamheten, två mataffärer, kombinerad järn och färghandel, ett kafé, Folkets Hus, en idrottsplats och några småfirmor av diverse slag. Det är ganska jobbigt att gå och handla för det är uppförsbacke hela vägen upp till gården, därför brukar jag nästan alltid cykla eller i en del fall använda bilen. När jag kom hem kollade jag också om det hade kommit någon post, det var bara dagstidningen, väl uppe vid gården möttes jag av Missan, det är en tidigare vildkatt som också fattat tycke för gården och beslutat sig för att stanna och det är jag tacksam för, ty det är det enda sällskap som jag har. Hon jamade medan hon strök sig mot mina ben, hon ville väl hälsa mig välkommen hem, hon hade kanske på känn att jag var hennes nya husbonde, jag böjde mig ner och strök henne över ryggen. Nosade på mina matkassar för att hon ville kolla om jag hade köpt något gott till henne. När jag hade plockat upp matvarorna kokade jag lite kaffe, satte mig vid köksbordet, det kändes skönt att få koppla efter allt ståhej som den här dagen hade fört med sig, jag kan ännu inte fatta att jag sitter i köket på min egen ägandes gård. Efter kaffet tänkte jag ta bilen och åka och köpa en del färger för nu tänkte jag fräscha upp det hela så att det blev fint till sommaren., för det var mest färgen som hade flagnat av, det var endast på ett fåtal ställen som jag behövde byta brädor på grund av att dom hade börjat ruttna och då gällde det främst uthusen. Alla husen var målade med Falu rödfärg så det var aldrig något problem med vilken färg som skulle användas. Jag köpte en stor säck med färgpulver som man sedan skulle blanda ut i vatten enligt anvisningarna, köpte även en stor burk med vit oljefärg som skulle vara till fönster och nockbrädor samt diverse penslar i olika storlekar. Den kommande veckan blev det ett himla skrapande, målande och spikande med för dem delen. Jag blev tvungen att byta lite mera brädor än jag från början hade trott, men jag blev nöjd med resultatet, det såg ut som om husen var nybyggda. Det gick fortare än jag trodde för till uthusen använde jag en färgspruta som jag hyrde i affären, det var en sådan där som man fick pumpa upp, det gick fort och resultatet blev bra. Då jag hade röd färg över beslutade jag mig för att även utsätta staketet för en behandling, en del stolpar var jag tvungen att byta ut på grund att de nästan var avruttnade vid marken som är det kritiska stället för en stolpe. Men det var inga problem för det fanns ett lager av brädor och stolpar som tidigare hade sågats upp av timmer som avverkats vid gården. Nu var det bara en sak som behövde få sig en översyn på gården, det var flaggstången. Jag pratade med mannen i affären när jag lämnade tillbaka färgsprutan och han gav mig tipset att använda spelet som satt framtill på traktorn när jag skulle fälla stången. Jag tog den längsta stegen som fanns på gården och reste den mot stången, drog sedan ut spelets lina och fäste den så högt som jag nådde, sedan säkrade jag med två tjocka pålar i backen och en tvärslå så att stången endast kunde falla åt ett håll. Nu var det bara att sakta fälla den mot marken, jag lät den vila mot en stubbe för att få en bättre arbetsställning. Skrapade och borstade bort den gamla färgen och målade den sedan två gånger med några dagars mellanrum. Under tiden hade jag också putsat toppens kula så att den glänste som riktigt guld, målade sedan över den med klarlack för att den skulle behålla sin lyster. När allt målningsarbete var färdigt var det bara att sätta dit den nya linan och med traktorns hjälp få stången på plats. Vilken skillnad, den vita färgen och den guldglänsande kulan glänste i kapp med solen. När jag hade kört in traktorn i garaget och lite på avstånd bevittnade den omvandling som hade skett, kom det en tår ur ögonvrån, tänkte på hur glad tant Klara skulle ha varit om hon hade fått se det här. Jag hade varit ett par gånger vid kyrkogården och satt blommor på hennes grav för jag ville att det alltid skulle vara något på den. Jag hade också köpt en ny flagga men den skulle jag vänta med att sätta upp, första gången den skall gå i topp på den nymålade stången skall det vara något speciellt att fira, det hade jag bestämt, nu var det bara att vänta och se när det skulle inträffa.
Ännu är det inte riktigt dags att sätta igång med vårbruket, men allt var förberett, allt som skulle i jorden stod i sina säckar inne på magasinet. I förra veckan var dom också här från bensinbolaget och fyllde på tanken med drivmedel till traktorn så nu var den full, så jag behöver inte tänka på att det skall ta slut inom den närmaste tiden. Jag har rensat upp i alla utrymmen och eldat upp en massa saker som jag tyckte bara var skräp, har vitkalkat hönshuset invändigt, nu väntar jag bara på dess invånare, en tupp och tjugo höns, de är redan beställda men skall levereras nästa vecka, så då skall det väl i alla fall bli lite mera liv på gården. På dagarna får de få gå ute i en stor hönsgård som jag byggt vid sidan av hönshuset, medan dom får vara inne på nätterna. I går var det den sista mars, fick jag ett brev från advokaten där han skrev att allt var klart med gården, han skrev också att han skulle komma ut till mig med pappren, som i dag vid tolvtiden, för han hade ett annat ärende i närheten så det passade ju bra, för då slapp jag ju att göra resan in till staden igen om jag hade mycket att göra. Jag hade köpt wienerbröd och kakor som jag tänkte att vi skulle inmundiga vid de nymålade vita trädgårdsmöblerna, kaffet hade jag kokat och satt på termos så att allt skulle vara klart när han kom. När han steg ur bilen stod han bara och tittade, det var som tusan, sade han, det här har du lyckats bra med grabben. Vi gick in och satte oss i köket för att gå igenom alla pappren, jag fick skriva så att pennan glödde, fick också veta att det skulle bli en ansenlig summa kontanter över även när skatten sedan var betald, advokaten tyckte att det var bra, så man hade en buffert mot oförutsedda utgifter som alltid kan dyka upp. Han berättade också att tant Klaras bröder hade varit uppe på kontoret och förklarat sin besvikelse över testamentets utformning, men han hade klargjort för dem att allt var enligt laga ordning och att det inte var något som man kunde ändra på, det var bara att acceptera att deras syster hade utestängt dem från arvet. När allt var klart tog jag kaffebrickan och vi gick ut till trädgårdsmöblerna, fast det bara var i början av april var det ganska soligt och varmt. Tiden gick fort och advokaten var tvungen att bryta upp för det var nya besök som väntade, han önskade mig ännu en gång lycka till och hoppades att jag skulle trivas i mitt nya hem. Det dammade lite när bilen rullade iväg på den torra grusvägen, när jag tog med mig brickan och gick in i köket och sköljde av koppar och fat. Allt var nu klart, nu kunde jag vara riktigt säker på att jag var ägare till en av ortens finaste gårdar, för det hade jag papper på, nu var det bara att koncentrera sig på arbetet. Under de närmaste dagarna gick jag igenom alla sakerna på vinden, det fanns mycket skräp, men som filatelist, det vill säga att samla frimärken, hoppas man ju alltid att man skall kunna göra ett riktigt fynd. Visst hittade jag en del märken, men inte var det några fynd, allt som jag tyckte var värdelöst bar jag ut och eldade upp, men alla kläder och skor efter tant Klara lät jag hänga kvar för jag tänkte att de kan komma till användning någon gång i framtiden, de var i alla fall för fina att kasta bort. I dag blev det liv på gården för då var de här med dom beställda kycklingarna. Jag släppte först in dem för att de skulle få göra sig lite hemmastadda, det stämde med ordspråket, de sprang som yra höns, det var precis som om dom ville inspektera sin nya bostad, de sprang ut och in i gluggen i väggen. Missan satt utanför nätet och tittade intressant på de nya kompisarna, hon undrade väl vad det var för ena lustiga krabater. Nu var det dags för tuppen att göra entré, han spatserade stolt och rakryggad in i inhägnaden, ställde sig i mitten där han intensivt började att gala, han ville väl sätta sig i respekt från början och verkligen visa vem det var som bestämde här i hönshuset. När jag sedan kastade in mat till dem började dom genast att äta med stor aptit, det var roligt att se att dom tydligen hade funnit sig väl till rätta i sin nya miljö. När jag senare på kvällen gick ut och stängde luckan var alla inne i hönshuset, såg genom fönstret att de satt på sina pinnar så jag beslöt mig för att inte störa dem utan lät dom vara i fred. Missan tyckte också att det var kväll så hon följde med mig in, hon låg ofta på en liten filt på kökssoffan. Jag gick in i kontoret för jag hade några märken som jag skulle sätta in i mitt frimärksalbum, som har plats för alla frimärken som getts ut i de nordiska länderna, varje år kommer det supplement över nya märken som har kommit ut. Jag sitter och plockar med de små papperslapparna men känner att tröttheten tar börjar överhand, jag säger god natt till Missan och gör mig i ordning innan jag går till kojs. När man ligger där ensam och väntar på att somna är det så många ljud man hör, det är så i gamla hus när stockar och brädor gnider mot varandra, men till slut försvinner man in i drömmarnas rike. När jag nästa morgon hade ätit frukost, öppnat för hönsen, gett dem mat och nytt vatten åkte jag bort till trädgårdsmästaren och köpte några blommor som jag tänkte sätta på tant Klaras grav för jag kände på något vis att jag ville åka dit i dag. När jag hade fyllt vatten i vasen och satt dit blommorna fick jag på långt håll se en man komma emot mig, när han kom närmare såg jag att det var kyrkoherden som kom. God dag Göran, sade han, hur känns det att vara husägare, Göran kanske undrar hur jag kan veta det men det är nämligen så att jag var med när testamentet skrevs, så jag visste vad som stod i det, Fru André har vid så många tillfällen talat så varmt om er så jag var glad över att det blev på det här viset, för nu kan Grönhaga leva vidare, men hade hennes bröder fått ärva hade gården genast sålts för dom var bara ute efter pengarna. På vägen hem från kyrkogården träffade jag en granne som bara bor någon kilometer från mig, han sade att vi skulle komma att träffas många gånger i framtiden för både hans och min gård ingick i samma grupp som hyrde större maskiner från maskincentralen, till exempel tröskverk. Han skulle kontakta mig senare om vilken turordning som skulle gälla vid tröskningen i år. När jag kom hem möttes jag som vanligt av Missan, hon är tydligen alltid glad över att se mig, gick igenom posten, det var ett par räkningar och så tidningarna förstås, i dag kom också Hemmets Veckotidning som tant Klara hade betalat för ett helt år framåt. På eftermiddagen arbetade jag i tvättstugan för det var vissa saker som behövde ses över. På morgonen dagen efter ser jag att solen skiner för fönsterkarmen avtecknar sig mot rullgardinen. Tänder upp i spisen för att koka lite te och samtidigt få lite värme i huset för det blir lite rått om nätterna fast det är plusgrader dygnet runt. När jag och Missan hade ätit frukost är det dags att ta itu med dagens arbete, jag har en stor trave med björkved som väntar på att sågas upp för att senare huggas. Det finns en fin vedkap på gården så det är inga problem, det går lika lätt som att skära i smör med en varm kniv. Det är fin ved för det finns varken spik eller sten i den som kan skada klingan när man sågar. Jag använder kraftiga arbetshandskar och skyddsglasögon för att inte få stickor i händerna eller sågspån i ögonen. Allt går bra, så när jag tar middag känner jag mig nöjd med det arbete som jag har utfört. Går ner och hämtar posten, det är bara tidningen i dag men det är ju bra för då har man ju något att läsa när man skall vila middag. Sätter fyr i spisen och värmer upp lite mat som jag hade kvar sedan dagen före, ställde disken i hon, brukar ta hand om allt på en gång efter kvällsmaten. Låg på sängen och ögnade igenom det viktigaste, då det är en lokaltidning, handlar det mesta om vad som har hänt i närområdet, men de viktigaste riksnyheterna brukar också vara med. När jag kom till sidan med arbetsmarknaden fick jag se att det var en flicka som sökte plats i hushåll, en person som man förr kallade för piga. Tänkte, kanske skulle det vara något för mig, att få en medhjälpare, att få någon att prata med, det blev trots allt ganska ensamt att gå här om dagarna, att alltid komma hem till ett tomt hus, förutom Missan förstås. Jag kom att tänka på att man i handelsboden har en liten tavla där man får sätta upp små lappar, samma princip som i tidningen fast den får ju inte lika stor spridning för det är ju bara dom som besöker affären som ser den. Men jag tänkte, jag tar chansen, plitade ner det som jag tyckte var det viktigaste och tänkte ta med lappen till affären nästa dag, det låg nu lite spänning i luften, tänk om jag skulle få napp. Den kvällen hade jag svårt att sova, mina tankar for runt i huvudet, jag hade svårt att glömma den där lappen som låg på köksbordet, kanske var den början till en trevligare framtid, vem vet.
När jag på morgonen dagen efter parkerade bilen vid affären och var på väg in träffade jag Alma Andersson, en dam som är känd vida omkring för att väva så fina mattor, jag vet att hon bor i en liten stuga, att hon har två döttrar, att hennes man omkom vid en arbetsolycka i skogen för ett några år sedan. Jag berättade för henne vad jag tänkte göra, att jag skulle sätta upp en lapp och vad det stod på den. Hon kände tant Klara och även hon hade hört henne tala så vackert om mig, hur duktig hon tyckte att jag var. Hon bad mig nu av hela sitt hjärta att jag skulle vänta med att sätta upp lappen en eller ett par dagar så att hennes äldsta dotter Anna kunde få komma och prata med mig, för hon ville säkert ha den här platsen. Hon hade en plats nu, men den var bara på prov, men hon vantrivdes så fruktansvärt att hon ville bort där ifrån fortast möjligt, det gick bra för hon hade ingen uppsägningstid och det var inget kontrakt skrivet. Jag svarade henne att det inte skulle möta något hinder, vi kunde ju träffas och tala om saken. Tant Alma lovade att skicka upp sin dotter, jag stoppade ner min lapp i fickan, den hade jag ju inte någon användning för nu. Jag såg hur hennes ansikte fullkomligt glänste av lycka när hon tackade mig genom att ge mig en riktig kram, jag gick in i affären för att handla, det blev som vanligt en massa varor så det var tur att jag hade tagit bilen. När jag kom hem efter affärsbesöket tog jag upp kassakvittot, jag sparar dom alltid för att se att summorna stämmer sedan när månadsräkningarna kommer. Då ramlade min lilla lapp ner på golvet, jag tog upp den och rev den i bitar, för jag hade en stark känsla av att jag aldrig skulle komma att ha användning av den. I dag på morgonen när jag var nere hos hönsen så hittade jag några små ägg, jag visste inte vilka hönor som hade gjort det, så därför fick alla lite extra med mat, äggen skulle jag spara till kvällsmaten. På eftermiddagen började jag att hugga upp den veden som jag tidigare hade sågat, den var ganska kvistfri och jag hade en vass yxa så det gick lätt. Hade en kärra som jag lade den huggna veden på, när den sedan var full körde jag in den i vedboden där jag staplade den vid ena väggen. Det blev många kärror, det hade väl minskat lite av den sågade veden men det var ännu mycket kvar innan jag var färdig. Men efter flera timmars arbete började det att kännas i armarna så jag beslutade mig för att ta kväll. Som vanligt kollade jag hos hönsen, gav dem mat och nytt vatten, kollade om det fanns några ytterligare ägg men nu var det tomt i redena. Efter att ha tvättat mig var det dags att börja med maten, stekte lite potatis och falukorv, samt ett par av de små äggen, det var de första äggen som mina hönor hade gett mig. Jag måste medge att det smakade extra gott den här kvällen. När jag hade diskat upp dagens använda porslin, gjorde jag upp eld i kakelugnen i sovrummet och lade mig på sängen för att lite mera ingående läsa dagens tidning. Jag hade knappt lagt mig till rätta då jag hörde ett jamande, det var Missan som ville komma in, jag gick upp och släppte in henne, hon fick mat i sin skål i köket. Gick in och fortsatte att läsa tidningen, efter en stund kom hon in, hoppade upp i sängen och lade sig vid mina fötter. Hörde hur veden sprakade i kakelugnen och såg hur eldslågorna avspeglade sig i taket, Var tvungen att lägga in lite mera ved för att hålla brasan vid liv, men jag tänkte att nu lägger jag inte på mera utan nu får det brinna ut för kakelugnen är tillräckligt varm för att jag inte skall behöva frysa under natten. Jag var på väg med tidningen ut i köket när jag hörde någon komma i ytterdörren, jag tänkte, vem kan det vara som kommer nu? Det knackade på dörren, stig in, det var en underbart vacker flicka med halvlångt mörkt hår, som stod i dörröppningen, när hon kom närmare såg jag in i hennes bruna ögon. God dag, sade hon, jag heter Anna Andersson, jag hörde genom min mamma att det skulle finnas en plats ledig här, hälsade henne välkommen. Hon sågs sig omkring, vad fint ni har det, sade hon, det är ju som i ett riktigt slott. Kom in, sade jag, vi satte oss vid köksbordet, frågade henne vad hon hade för plats nu och varför hon ville sluta där. Berättade att hon var hos Eliassons, var bara där på prov och kunde sluta när som helst. Hon trivdes inte där, de var ena riktiga skitgrisar, vulgära i munnen, kallade henne för diverse otrevligheter och grabbarna tafsade på henne då och då. De var dock noga med att deras far inte såg det för då blev det ett himla liv, för det var han som bestämde på gården och de båda sönerna fick rätta sig efter vad deras far sade. Hon var också noga med att regla dörren till sitt rum när hon gick till sängs, för hon hade sett hur det togs i dörrhandtaget från utsidan. Hon sade vidare att hon hade tjugofem kronor i månaden plus mat och husrum men att hon gärna gick gratis hos mig bara hon kom bort från de där grobianerna. Sade till henne att jag inte tänkte utnyttja situationen för att få gratis arbetskraft utan att jag ville betala för mig, hon skulle naturligtvis få samma lön som tidigare, jag såg hur hennes ögon log mot mig. Ni har det så fint, sade hon, det är skillnad mot hur jag är van att ha det, det spelar ingen roll hur mycket jag städar, det ser ut som i en svinstia i alla fall. Den som aldrig har varit där kan inte föreställa sig hur det ser ut, men hon hade tagit jobbet för att ha något att leva på, hennes mamma tjänade inte så mycket så det var svårt för henne att ha två döttrar hemma. Vi gick en runda i huset, jag visade kontoret, salen, sovrummet och det lilla rummet där hon eventuellt skulle bo. Som du ser, sade jag, så har dörrarna här i huset inga lås, men du skall veta att när dörren är stängd kommer det inte någon och rycker upp den, det är en sak som är säker. Det var det finaste hus jag har sett, sade hon, här skulle jag trivas. Jag tillade då, om hon trodde att hon skulle komma att trivas med mig också, för här var ju lite annorlunda eftersom det bara var vi två, hon såg på mig, sade, att det skulle säkert inte bli några problem med det heller. Jag berättade för henne att det också fanns en stor vind med ett kallrum där det aldrig eldades. Talade också om på vilket sätt jag hade fått den här gården, att allt berodde på tant Klaras otrevliga bröder. När vi kom ut i köket igen visade jag den fina vedspisen med den blanka kopparbehållaren. Men på sommaren använde vi bara spisen vid bak för annars hade vi två elektriska plattor. Nu hade Missan kommit fram, hon hade tydligen gömt sig under sängen när hon hörde att det kom någon, hon brukade vara lite reserverad mot främmande personer. Jag sade att jag skulle koka lite kaffe, hon erbjöd sig då att hjälpa till, men i dag när hon var här som min gäst behövde hon inte hjälpa till. Som tur var hade jag både bullar och kakor hemma så fatet såg riktigt inbjudande ut. Under tiden hade Missan kommit fram och hoppat upp i hennes knä, jag tror att hon tycker lika mycket om er som, jag avbröt mig själv och satte fram koppar och fat på bordet. Vad tänkte ni säga, sade hon, vad då svarade jag och rodnade lite. Inte behöver ni bli generad för mig, jag förstår vad ni menade och det var snällt sagt, sade hon. Nu var kaffet klart så jag hällde upp, Missan hoppade ner från hennes knä och kom fram till mig och jamade, hon ville ju också ha något att äta. Jag gick till brödburken där jag tog en halv skiva som jag bröt sönder och lade på hennes fat, som hon genast började smaska på. Under tiden vi drack kaffe pratade vi om lite av varje. Jag sade, att vi ser ju ut att komma överens, så det är väl lika bra att börja hos mig i morgon, jag såg hur hela hennes ansikte lystes upp, såg hur glad hon blev. Sade att alla saker som hade med arbetet att göra kunde vi ta senare, men att jag skulle skriva upp hennes namn och födelsedatum. Hon hette Anna Maria Andersson, var född den 6 maj 1936, hon var alltså 18 år gammal, anställd från och med den 15 april 1955, jag tyckte att det var onödigt att skriva något kontrakt för det är fel att tvinga folk vara på ett ställe som dom inte gillar, det höll hon med om. Jag sade att hon inte behövde gå upp i ottan utan kunde börja på förmiddagen. Jo, sade hon, jag har ett par kassar i farstun och jag undrar om husbonden har något emot att jag ställer in dom på mitt rum redan i kväll, det går bra, svarade jag. Men ni måste ha varit säker på att få platsen annars hade det ju blivit att bära allt tillbaka också, ja, jag var nog ganska säker, skrattade hon. Jo, sade jag, det var en sak till, jag vill att du kallar mig Göran och jag kallar dig Anna, jag tycker att husbonde på något sätt låter som översitteri och så vill jag inte att det skall vara. Hon erbjöd sig att diska, men jag sade att det kunde stå till morgondagen. Hon gick ut och hämtade sina kassar som hon ställde in på sitt rum. När vi tog adjö av varandra såg jag små tårar komma rinnande på hennes kinder, är Anna ledsen, undrade jag, nej jag är bara glad, sade hon, jag är så glad för att jag får komma hit och jag skall göra allt som står i min makt för att Göran skall bli riktigt nöjd med mig. Inte skall Anna gå gråtande här ifrån, säger jag, medan jag tog upp en ren näsduk ur min ficka och torkade hennes tårar. Känns det bra nu, undrade jag, hon nickade och såg genast lite gladare ut, vi kramade om varandra. I natt skulle hon sova hos sin mamma och syster så hon behövde inte gå tillbaka till Eliassons, hon skulle också ta med sig några saker som hon hade kvar där hemma. Det var alldeles mörkt i farstun så jag tände lampan, innan hon försvann ut genom dörren fick jag en puss på kinden, Göran skall veta, sade hon, jag ser verkligen fram emot att få komma tillbaka hit i morgon, sedan försvann hon ut i den lite kyliga aprilnatten, hon vände sig om och vinkade, jag vinkade tillbaka, sedan låste jag och gick in. Innan jag gick till sängs skrev jag ett brev till mina föräldrar, jag var ju tvungen att berätta om att det var klart med arvet och att jag hade träffat en underbar flicka som skulle börja arbeta hos mig. Den kvällen var det svårt att somna, det var så många olika tankar som flög genom mitt huvud. Jag tänkte på vad ödet spelar in, hade jag inte mött Annas mamma, så hade jag satt upp lappen och då kunde man ju inte veta vem som hade nappat eller om det över huvud taget hade blivit något svar. Men efter det första intrycket av Anna kan jag inte tänka mig någon annan, i varje fall inte någon trevligare. Både jag och Missan var övertygade om att vi hade gjort ett gott val, att vi hade fått en underbar flicka till vårt hus, så det var med stor glädje som vi såg fram mot morgondagen. För innerst inne i min kropp kände jag att det här mötet skulle leda till något helt annat än vad jag från början hade räknat med, eller var det bara en önskan?
Var uppe tidigt, gjorde som vanligt eld i spisen för att koka tevatten, under tiden som det kokade bäddade jag sängen och lade på överkastet, efter frukosten diskade jag upp allt sedan i går, jag ville inte att hon skulle behöva komma till ett hus som inte var i ordning. Jag kom att tänka på att jag hade sett flera bonader med broderad text, med olika innehåll, tänkte därför se efter om det fanns någon som passade. I den översta hyllan hittade jag inget, men i den andra fanns det en med texten, Välkommen, med olikfärgade blommor runt om, den tyckte jag passade perfekt. Jag letade reda på fyra häftstift och satte upp den på väggen i farstun, för då skulle hon säkert förstå att den var till hennes ära. När jag hade gjort klart hos hönsen gick jag tillbaka in och kokade kaffe som jag satte på termos, gjorde också i ordning två smörgåsar med leverpastej som jag lade på ett fat och satte en glasskål över för att de inte skulle torka. Nu var det bara att vänta på att hon skulle komma och förgylla mitt hem. När klockan var halv tio var hon här, jag hälsade henne välkommen och sade att det var sista gången som hon behövde knacka på den här dörren, då bara hon log mot mig, hon tyckte väl att jag var för tokig, tackade för texten på bonaden för hon förstod att den var ämnad för henne. Hon gick in och satte kassarna i sitt rum, sedan gick vi ut för jag ville visa henne runt på egendomen. Eftersom det var en sak som överröstade allt annat, hönshuset, så gick vi dit först. På vägen dit stannade hon upp och bara tittade sig omkring, Göran tycker kanske att jag bär mig lite konstigt åt, men här är allt så välskött, allt ser så propert ut, jag är inte van att ha det så, jag har väl blivit lite avtrubbad när jag har varit hos Eliassons i över ett halvår. Jag berättade då för henne att jag hade målat om för fjorton dagar sedan. När vi kom in i hönshuset blev hon överväldigad igen över att det var så fint, när vi tittade i redena hittade vi flera små ägg så nu hade pullorna tydligen kommit igång på riktigt. Vi gick vidare till tvättstugan, där fanns en base där man fick elda under för att få varmvatten och det fanns även indraget kallvatten så man behövde inte bära. Jag berättade också att jag brukade bada här nere för då kunde man ju stänka lite hur man ville. Vedboden var väl halvfull med huggen ved men jag hade ju en stor hög utanför som också skulle klyvas. Vi tittade också in i ladugården, men den stod tom för ögonblicket, det var faktiskt lite tragiskt att det var så tyst, det var nästan lite spöklikt över det hela. Vi tittade även in på logen där alla maskinerna stod uppställda, även traktorn och bilen fick ett besök i garaget. Vi var även inne på magasinet, den enda byggnad som inte fick något besök var utedasset men det var ju inget att titta på, tids nog var man ju tvungen att besöka det ändå, det har dubbelfjölar så man kan besöka det tillsammans med någon annan. Nu var vi färdiga med rundan så att Anna hade fått en överblick på hur gården såg ut på närmare håll, nu tyckte jag att det var dags att gå in och dricka förmiddagskaffet som jag hade gjort i ordning tidigare. Anna berättade om sin lillasyster som heter Karin och är fjorton år och slutade skolan förra året. Nu var hon hemma hos mamman och hjälpte henne i hushållet, det fanns ju många saker att göra medan hon höll på med vävningen, hon hade många beställningar i lager och det var många säckar med mattrasor som låg och väntade på att bli färggranna mattor att läggas på golven. När vi hade druckit färdigt tänkte jag fortsätta med vedhuggningen, Anna skulle gå igenom köket för att lära sig var alla sakerna fanns, det var bara att öppna alla dörrar och lådor och samtidigt skriva en nota på vad som saknades och behövdes köpas hem från affären. Till middagen hade jag stekt fläsk sedan tidigare, det behövde bara värmas, så Anna behövde bara koka potatis och fixa löksåsen. Jag följde med henne till jordkällaren för att visa var de olika sakerna låg där, när hon skulle hämta potatis. Hon gick sedan in i köket medan jag gick till huggkubben. På något sätt gick det mycket lättare att hugga, det verkade som om yxan var mycket lättare och vassare på något sätt, den gick så lätt igenom veden att den fullkomligt ramlade isär. Det berodde nog säkert på att jag nu längre inte behövde tänka på matlagning och allt annat köksbestyr utan helt kunde ägna mig åt utomhusarbetet. Såg på klockan att det närmade sig middag så jag gick ner och hämtade posten, efter en stund ropade Anna att maten var klar. När jag kom in såg jag att hon bara hade dukat för en person vid bordet och att hon vid spisen hade ett litet fat med några små fläskbitar. Då jag frågade, varför hon hade gjort så, svarade hon, att dem skulle hon äta själv vid spisen. Jag förklarade då att så ville jag inte ha det, allt hon lagade skulle ställas fram på bordet, hon tittade lite undrande på mig, sedan skulle hon duka fram till en person till. Men inte skall väl jag, sade hon, det är väl klart att vi skall äta tillsammans, svarade jag, Anna skall väl inte stå och äta vid spisen som en katt. Jag såg att det kom några tårar ur hennes ögon men jag sade inget åt henne, jag förstod att hon innerst inne kände en stor lycka över att ha fått komma till mig. Hon hade kallskalat potatisen så nu behövde man inte skala vid bordet som jag annars brukade göra. Brukar Anna läsa bordsbön, undrade jag, hon tittade ner medan hon svarade, nej, det är bra, sade jag, för det gör inte jag heller, då sken hennes ansikte åter upp. Det hela smakade gott, så jag berömde henne för matlagningen, jag såg att hon blev lite generad över mina rosor. Till efterrätt åt vi äppelkräm som jag också hade kvar sedan tidigare. Efter maten visade Anna en nota som hon hade gjort på det som hon tyckte saknades, Göran blir väl ond på mig för att jag har skrivit upp så mycket, det är klart att jag inte blir, svarade jag, det är klart att vi måste köpa hem det som behövs. Jag tog bilen för annars hade det blivit lite väl tungt att bära, jag var glad för ännu visste ingen att Anna hade börjat hos mig, tids nog skulle det ju i alla fall komma fram och då skulle det väl bli ett himla pratande runt om i bygden. Det var fru Karlen som tog emot mig, det är hon som driver affären tillsammans med sin man. Det var en riktig lista det här, sade hon, när jag lämnade fram den. När jag stod där och väntade, på att alla varorna skulle plockas fram kom gubben Eliasson in i affären, han pratade som vanligt, han visste ju inte att det var jag som hade tagit över hans hjälpreda, i så fall hade han väl varit lite sur på mig. Nu var alla varorna framplockade och allt var inskrivet i boken. Jag frågade henne om vi kunde prata ostört, så vi gick ut på lagret, där förklarade jag det hela, att Anna hade börjat hos mig och att även hon fick handla på boken, ja, ja förstår, sade hon med ett leende på läpparna. När jag hade lastat in varorna där bak i bilen och just skulle hoppa in där fram såg jag en man komma ut från kaféet, då fick jag en idé, att jag skulle ta och köpa något gott till eftermiddagskaffet, Jag hade tur för dom hade mina favoritkakor, vaniljhjärtan, så jag köpte två stycken. Hoppas Anna också tycker om dom, men det gör hon säkert. Oj, blev det så mycket, sade hon, när jag kom hem med varorna, ja nu har vi mat i flera timmar, sade jag, med ett skratt. Jo, det var en sak, sade jag, vilka är Annas favoritkakor? vaniljhjärtan så klart, svarade hon, jag gick ut till huggkubben. Jag hann med att få in tre fulla kärror i vedboden innan det var kaffedags. När jag kom in i köket låg påsen med kakorna fortfarande på bänken, sade åt Anna att vi skulle ha påsens innehåll till kaffet och att det var mina favoritkakor. När hon öppnade påsen blev hon alldeles tyst, men sedan stammade hon fram, vi har ju samma smak, jaa, svarade jag, det är bara att hoppas på att vi har samma smak när det gäller andra saker också, hon bara log mot mig men sade inget. När vi satt och pratade efter kaffet sade hon att hon tyckte att det var en vacker bonad som jag hade satt upp i farstun, jag sade att det troligen var tant Klara som hade sytt den och att det fanns många olika i ett par lådor. Jag satte upp den för att Anna skulle känna sig riktigt välkommen, hon svarade att hon var så glad att hon hade fått komma och att hon verkligen kände sig välkommen. Hon hade gått igenom alla skåpen och lådorna i köket så nu gällde det bara att komma ihåg var alla sakerna låg. Jag sade att jag skulle visa henne var linnet låg så kunde hon bädda sängen redan nu. Oh, vad mycket och vad fint, sade hon när jag öppnade linneskåpet, jag förklarade det fiffiga med de tre hyllorna, överlakan på den övre, örngott på den mellersta och underlakan på den nedersta. Hon kände på de fina spetsarna, det vore konstigt om jag inte skulle sova med så mycket fint i sängen, sade hon, jag känner mig som en prinsessa. Jag får väl lägga dit en ärta, sade jag, medan jag stängde, jag skulle säkert inte märka något, sade Anna, för någon riktig prinsessa är jag då inte. När jag sade att hon i mina ögon var en liten sådan fick jag en klapp på kinden medan hon sade att då hon tyckte att hon kommit till ett slott så fick väl Göran vara prinsen. Medan Anna bäddade sängen, förberedde jag brasorna inför kvällen för det var skönt att få bort det lite gråkalla som smög sig in om kvällarna. Det är så fiffigt anordnat att kakelugnen står mitt i väggen, så man behöver bara elda på ett ställe för att få värme i båda rummen. Vi hade också gått igenom de olika mattiderna, men det behövde ju inte vara så exakt, men det var ju bra att ha vissa riktlinjer att gå efter, vid helgerna brukade det vara lite annorlunda men det fick vi se längre fram. Den kvällen kändes det lite underligt på något sätt, att man inte var ensam i huset, det var skönt att ha någon att prata med. Vi satt framför kakelugnen i salen, jag läste en filatelitidning medan Anna tittade i en Hemmets Veckotidning, Missan låg på soffan mitt emellan oss, hon ville väl se till att vi inte satt för nära varandra så här första kvällen tillsammans Hade lite svårt att somna, det var ju en lite speciell kväll, det var inte bara jag och katten i huset, i rummet intill låg det en flicka som också ville sova, men det kanske inte var så lätt för henne heller.
N