© Marten Petersen, 2020
Design av bokblock och bokomslag
DigiBuchService, Hannover, Tyskland
Omslagsfoto
Marten Petersen
Förlag
BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige
ISBN: 978-9180073202
Den lilla byn Tveta ligger i utkanten av Emådalen nära Mörlunda. Kyrkan från 1100-talet vittnar om byns långa historia, som tog sin början för tusentals år sedan. Platsen utövar en magisk kraft på författaren . Hans första roman »Leif – ein Wikingerabenteuer« (endast på tyska) handlar om ett vikingaäventyr som utspelade sig just här en gång i tiden.
För Marten Petersen, som är bosatt i Mörlunda, var det därför ganska självklart att hans andra roman skulle utkomma både på svenska och tyska.
Historien utspelar sig i småländska Tveta runt sekelskiftet 1900. Platsen är autentisk, men personerna är fritt uppfunna. Som forskningskälla har författaren använt sig av bland annat böckerna Vägglusekappe av Gerion Danielsson och Händelser och Hågkomster från det gamla Aspeland i Emådalen av Rudolf Svensén, men naturligtvis har även Utvandrarna av Vilhelm Moberg spelat en stor roll. Språket är i möjligaste mån anpassat till förhållandena på den tiden.
Även om författaren har försökt hålla sig så noga som möjligt till förhållandena på den tiden var han tvungen att uppfinna en fiktiv läkare. Någon läkare har det aldrig funnits i Mörlunda, men han behövdes för händelseförloppet.
Tveta 1918
»Vilken galning! Vad hittar hon nu på?« Tjuvskytten behöver inte anstränga ögonen så mycket. Kvällarna före midsommar är tillräckligt ljusa för att man ska kunna se djuren tydligt, men man kan också lätt urskilja honom själv, tjuvskytten, i den ljusa sommarnatten. Han har sitt gömställe i en grenklyka i den gamla eken, och härifrån har han bra utsikt över Gustafssons enkla stuga.
Han känner Alma som man sedan lång tid tillbaka brukar kalla för »galningen«. När han var barn lekte han ofta med Karl, Almas äldre bror, tills denne plötsligt försvann en dag. Han var som uppslukad av jorden. Hur länge sedan är det nu? Femton år sedan minst.
Alma har precis öppnat dörren och står där endast iklädd ett plagg utan ärmar. Det långa röda håret är utsläppt och faller ända ner till midjan. Hon har inga skor på fötterna. Tjuvskytten tycker sig kunna urskilja konturerna av hennes kropp. Han smackar med tungan, men backar tillbaka lite. Visst skulle det vara frestande att vänslas med tösen. Men nej. Hon är ju en galning. En sådan bör man helst hålla sig borta från.
Tjuvskytten iakttar flickans rörelser med förvånad min. Nu har hon böjt sig ner, men han kan inte se vad hon gör. Han reser sig försiktigt och sträcker på huvudet så att han kan se vad som försiggår där borta. Det gäller att vara så tyst som möjligt. Nu kan han se att flickan sätter eld på någonting i en skål. Det börjar ryka och snart känner han en intensiv lukt av örter. Flickan har rest sig upp. Hon håller skålen med båda händerna framför sig och svänger den fram och tillbaka, upp och ner. Det verkar som hon vill sprida röken ordentligt. Samtidigt börjar hon sjunga på en konstig sång utan någon riktig melodi. Talsången börjar lågmält men ökar sedan hela tiden i volym. Det låter väldigt underligt, nästan som en besvärjelse. Alma rör sig långsamt i riktning mot skogsbrynet. Tjuvskytten är så nyfiken att han inte ens är rädd för att bli upptäckt. Han klättrar ner från trädet och följer efter flickan.
Han hör ljud på ett språk som han inte förstår. »Var roa kval ster? Nosema, yn gelrö ta ut sot!«
Tjuvskytten förstår först inte ett enda ord. Så plötsligt hör han ord som han känner igen.
»Mörkrets väldiga makter, jag behöver er hjälp. Hjälp mig att hämnas! Kasta mina plågoandar i den eviga elden!«
»Det var ju det jag visste, hon är tokig«, upprepar tjuvskytten. Han hoppar till för han pratade högt av misstag. Alma stannar till abrupt och vänder sig långsamt om mot mannen. Han stirrar förskräckt i hennes uttryckslösa, svartmålade ansikte där ögonen bara syns som vita ringar. Han står där som förlamad och ser på henne med vidöppen mun.
»Du har inte sett något, annars kommer djävulen och tar dig«, säger hon och sträcker ut armen så långt det går mot honom. Panikslagen vänder tjuvskytten på klacken och rusar därifrån.
Alma bryr sig inte om, ifall mannen kommer att berätta att han mött henne. Det viktigaste för henne är att hon är ensam nu. Hon måste koncentrera sig och samla alla krafter. Annars kan hon inte utföra uppgiften. Det gäller att förbereda sig på det här momentet före midsommar.
Alma fortsätter att gå. Återigen svänger hon kärlet fram och tillbaka medan röken stiger och släpper ut de eteriska oljorna som berusar hennes sinnen. Hennes väg genom natten leder henne vidare till Tors källa, en forntida källa en bit bort från kyrkan. Det sägs att den mäktige guden Tor brukade dricka ur källan när han var törstig. Sedan dess har hans magi överförts till vattnet som väller fram ur jordens inre, men vid kristendomens begynnelse förlorade källan den magiska betydelse den en gång hade under vikingatiden. För tusen år sedan försvann den makt Tor och hans hjälpare hade till förmån för kristendomen. Hennes förfäder ska ha hedrat de gamla gudarna, något som den dåvarande prästen och de troende byborna var förfärade över. De hade fördrivit Almas förfäder från Tveta. De gamla hade varit tvungna att lämna sitt hus och bosatt sig i skogen. Här hade de byggt en enkel stuga som fortfarande var familjens hem. Hennes mor- och farföräldrar stämplades fortfarande som hedningar och hennes föräldrar syntes sällan till i kyrkan. De fick ofta besök av prästen som kom för att påminna dem om att gå till kyrkan. Almas mormor hade tagit med henne flera gånger till källan och berättat om de gamla gudarna. Det hade gjort djupt intryck på Alma. När hon var ensam med sina problem och inte visste vad hon skulle göra hade hon alltid hittat kraft vid denna källa. Det kunde inte skada att ta hjälp nu, både från de gamla och de nya gudarna.
Alma ställer sig på knä vid källan. Hon sträcker ut sin bara hand i den rykande glöden men känner ingen smärta. Hon strör ut de helgade örterna på vattnet, doppar snabbt den heta handen i källvattnet och ber Tor om hjälp.
»Store Gud, ge mig styrka att utföra min stora uppgift. Hjälp mig att göra det jag måste göra!«
Hon doppar huvudet med det långa håret djupt ner i vattnet och kastar det så häftigt tillbaka att håret flyger i en båge genom luften och lägger sig utmed hennes rygg. Den svarta färgen som hon har smort in ansiktet med är nu smetig och rinner i långa rännilar ner för halsen. Håret klibbar drypande vått ända ner på ryggen. Hon upprepar proceduren tre gånger, reser sig sedan och börjar gå hemåt. Det är redan tidigt på morgonen och solen skiner över dalen. Alma tar av sig sitt långa klädesplagg och lägger sig på sängen, men kan inte somna. Hon är alldeles för upprörd över den nattliga ceremonin.
***
Det är tyst på den lilla gården i skogen, som folk bara kallar Gustafssons och där Alma bott ensam sedan föräldrarnas gick bort. Gården ligger i en glänta i skogen, inte långt från byn Tveta. Huset är rödmålat och har vita knutar och fönsterkarmar, precis som de flesta andra hus här i trakten.
Bakom stugan betar två kor och fyra grisar på en stenig äng. Här finns det även ett stall och ett uthus. Bredvid ängen går gäss och kycklingar, som hon släpper ut direkt när hon har vaknat.
I den lilla trädgården framför huset rensar Alma ogräs. Trädgården är omgärdad av ett stängsel för att hålla borta glupska djur. Hon tycker visserligen om kaniner och rådjur, men de ska hålla sig borta från grönsakslandet. Under förmiddagen, särskilt nu på försommaren, har hon fullt upp att göra både i huset och i trädgården. De flesta fröna har redan grott och vuxit upp och de första grönsakerna kan snart skördas. Ärter och rovor, lök och bönor, kål och potatis växer och frodas i sådana mängder att Alma kommer att ha tillräckligt med mat på bordet hela vintern. Mellan grönsakerna har hon planterat blommor och örter för att hålla skadedjuren borta.
På eftermiddagen går hon till sitt arbete i den lilla kyrkan, som står på en liten kulle utanför byn. Hon har bytt ut det grå trädgårdsförklädet mot ett finare. Håret har hon som brukligt satt upp i en knut och på huvudet har hon en vit huva som hon fäst med hårklämmor i nacken för att hålla håret på plats. Av den traditionella huvudbonaden kunde man utläsa att hon är ogift.
»Goddag, Alma.«
Alma tittar upp. Hon hade redan märkt att pastorn närmade sig. Hon lägger undan trasan som hon håller på att damma av en läderbok med.
»Goddag, pastorn. Jag dammar psalmböckerna idag så att de blir fina till midsommargudstjänsten.«
»Det var snällt, Alma Du vet att vi är mycket tacksamma för allt du gör för vår kyrka. Vad skulle vi göra utan din hjälp?«
»Men det gör jag så gärna. Jag bor ju ensam och har ingen jag behöver bekymra mig om. Jag har ju ingen familj.«
»Nej, det är en sorglig historia. Skulle du behöva hjälp någon gång, så bara kom till mig.«
»Tack, pastorn, det ska jag göra. Jag har faktiskt något jag skulle vilja be pastorn om redan nu.«
»Jaha, vad är det?«
Alma tvekar något, men säger sedan: »Jag kanske kan få en särskild välsignelse inför midsommarnatten?«
Pastorn ler. »Jo men visst Alma, precis som varje år. Jag vet vad den här dagen betyder för dig. Så mycket lidande som du har fått utstå under ditt unga liv.«
»Ja, fast om det på något sätt är möjligt, skulle jag vilja be om en större och starkare välsignelse den här gången. Det är något speciellt som jag vill göra.«
»Vill du inte berätta?«
»Nej pastorn, det vill jag inte, och jag är säker på att pastorn inte heller vill veta det.«
Alma tittar bort. Pastorn ser irriterat på henne och skakar på huvudet.
»Visst ska du få din välsignelse.«
Alma faller på knä och knäpper händerna. Pastorn tecknar ett kors över hennes böjda huvud och lägger sedan sin hand på flickans hår.
»Gud välsigne dig, min flicka och give dig kraft och styrka att utföra det du tänker göra.«
Alma reser sig upp och räcker prästen sin hand.
»Tack så mycket, pastorn.«
Pastorn svarar henne med ett leende och går sin väg. »Om du visste vad du bad Gud hjälpa mig med«, viskar Alma för sig själv så att inte prästen ska höra vad hon säger.
Alma är nöjd. Hjälp från två gudar samtidigt, bättre stöd kan hon inte få. Nu kommer säkert inget att gå fel. Nu kan hon genomföra det hon förberett sig mentalt på i så många år. Det som en gång var en liten tankegnista har nu tänt en stor låga. Hon hade förberett sin plan in i minsta detalj, och när hon hade förankrat planen djupt inom sig samlade hon ihop alla föremål som hon skulle behöva för att genomföra den. Nu var det dags, det rörde sig bara om dagar och timmar.
Sedan skulle det vara slut på allt det onda.
Alma vaknar upp ur sina tankar. Ännu är det inte dags. De vardagliga sysslorna bestämmer fortfarande dagsrutinerna. Men ingen kan se vad som försiggår i hennes huvud.
Målmedvetet dammar hon av bok efter bok och ställer tillbaka dem i det snidade skåpet längst fram i den lilla kyrkan. Hon står vänd mot predikstolen. Hennes blick faller som alltid på de tre nakna änglafigurerna som hänger ovanför predikstolen. De har en magisk men samtidigt starkt motbjudande inverkan på Alma. Hon måste titta på dem nästan automatiskt om och om igen. De hade stor betydelse för henne redan som liten. Redan då hade de snidade änglarna och den stora änglatavlan som hängde ovanför föräldrarnas säng etsat sig fast i hennes minne, och när föräldrarna hade dött och den unga Alma tagit över hushållet tog hon ner tavlan och eldade upp den på gården. Allra helst hade hon kastat de tre änglarna i kyrkan också i elden, men de här figurerna kan hon inte röja ur vägen. De hör hemma här och bidrar till den kraft som utgår från det här rummet och gudstjänsten.
Det är svårt för henne att strunta i figurerna. Hon går bort till den bakre bänkraden och sätter sig där. Hon sticker ner handen i förklädsfickan och plockar upp en bit papper. Det är ett kuvert. Hon betraktar det intensivt utan att öppna det. Det är det sista brevet från brodern Karl. Hon fick det för bara några dagar sedan, och när hon hade läst det visste hon att nu var tidpunkten kommen som hon väntat på i så många år. I år, vid midsommar, ska det ske. Karl kommer hem. Resolut lägger hon tillbaka kuvertet i fickan och reser sig upp.
Hon lämnar kyrkan och tar grusvägen som leder in i skogen efter några hundra meter. Därifrån är det inte så långt hem.
Hon tänker på Karl som först hade berikat hennes liv, sedan behärskat det och slutligen förstört det.
Alma öppnar ytterdörren och går in i förstugan. Från förstugan leder en dörr in till köket, en annan till finstugan. En brant trappa leder upp till sovkammaren under det sluttande taket.
Alma går in i köket. Hon tänder den öppna spisen för att koka kaffe. Sedan ställer hon den tunga gjutjärnsgrytan på spisen och värmer upp soppan från igår. Snart stiger ångan ut genom skorstenen. Doften från soppan sprids snart i hela köket. Det tar lite tid innan soppan är varm.
Hon tar upp en bunt med brev och vykort ur lådan i köksbordet. Det är breven från hennes bror, sorterade efter datum och prydligt sammanhållna med ett band. Hon tar bunten och sätter sig vid det lilla bordet vid fönstret. Här är ljuset bäst i det annars ganska mörka köket. Hon lossar bandet och plockar ut det vykort som ligger längst ner i bunten. Det är det äldsta meddelandet från Karl. Vykortet var tättskrivet, så att han kunde berätta mycket. Framsidan på vykortet visar hamnen till en stor stad i Tyskland. Man kan se många skepp, mest segelskepp, men även en del moderna ångfartyg. Svart rök stiger upp ur skorstenarna. För många år sedan lämnade brodern henne med ett av dessa fartyg. Men allt det onda som han hade gjort henne tog han inte med sig. Det fanns kvar i henne och förstörde hennes själ och hjärta.
Alma andades djupt och började läsa.
Kära syster!
Jag klarade inte av att vara kvar hemma. Det kändes för trångt. Och du kan inte tänka dig hur stor världen är. Jag tog mig bara över Östersjön till Kiel. Innan dess hade jag vandrat den långa vägen från vårt lilla Tveta till Kalmar. Där tog jag hyra på Nordstjernan, ett gammalt och slitet segelfartyg. Ändå säger jag att det är så mycket friare på havet, på fartyget och här ute i världen än hemma. Jag saknar dig, käraste syster. Vi ses snart igen! Din broder Karl.
Alma läste kortet som var tummat efter att ha blivit läst så ofta. Besvikelsen hade varit stor på den tiden. Inte ett ord hade han nämnt om att han ångrade sig, inte ett ord om vad han hade gjort mot henne. Tankarna vandrade tillbaka många år i tiden till barndomen. På den tiden, när hon var en liten flicka, var allt fortfarande bra och det onda hade ännu inte fått fäste. Bilder från barndomen dök upp för Alma. Nu var hon åter den lilla glada flickan.
***
Alma älskade sin storebror, som var några år äldre. Han tillbringade mycket tid med henne. De brukade leka tillsammans och hon hade lärt sig mycket av honom, men hur man fick små flata stenar att studsa över vattnet, det hade hon ännu inte lyckats lära sig.
»Det tar lite tid, Alma, men snart kommer du att göra fler studsar än jag«, sa Karl uppmuntrande.