Journalist Katia Novak hade sovit lite längre denna morgon. Klockan var tio när hon gick upp. Hon åt frukost när telefonen ringde. Det var Ingrid Lundberg en god vän sen många år tillbaka. Ingrid Lundberg jobbar som sekreterare på rikskansliet sen några år tillbaka, det är mycket information som passerar henne. Hon berättade för Katia att en ikon hade dykt upp på hennes dataskärm, medan hon satt och skrev ett mötesprotokoll. Hon klickade på ikonen en inloggningsruta kom upp, av nyfikenhet ville hon försöka knäcka koden. Dessa koder är noga utvalda så det ska vara omöjliga att knäcka. Men av en slump hade hon lyckats. Rik.stad. pol72 . Det var ett dokument om svenska staten och biskopen Jonas Sörensson. Katia frågade Ingrid om hon hade skrivit ut dokumentet, men det hade hon inte. En statstjänsteman hade kommit in under tiden hon satt och läste, han såg misstänksamt på henne. Han hade frågat vad hon höll på med.
Berättelse börjar när Ingrid jobbar på bank.
((1)) Ingrid Lundberg hade jobbat många år på bank
hon var tidig denna morgon. Journalisten Katia Novak stod utanför
och väntade på att de skulle öppnas. Ingrid gick fram till dörren
öppnade och sa, ”Vi har stängt, kom tillbaka klockan tio.” Katia
frågade om hon inte kunde få komma in ändå. Ingrid tvekade men
släpp in henne till sist, och visade fram hennes till sitt
kontor.
”Varsågod och
sitt.”
”Tack!”, sa Katia. Ingrid gick och
hämtade varsin mugg kaffe och när hon kom tillbaka frågade hon vad
hennes ärende gällde.
”Jag skulle behöva ett lån på två
millioner, till att köpa en bostad” Ingrid sa att det inte var en
bra årstid att köpa bostad, hon tyckte att Katia skulle vänta till
hösten.
”Jag behöver en bostad så fort som
möjligt. Jag kan inte vänta till hösten. Finns det ingen du kan
rekommendera.” Ingrid såg i sina papper, och fann en till sist som
skulle kunna passa.
”Jag har en som du säkert kommer att
tycka om. Den ligger på Södra Storgatan med en fin utsikt. Tre rum
och kök. Men säljaren vill ha två millioner tre hundra
tusen.”
”Finns det några bilder på lägenheten?” Ingrid tog fram bilder ur mappen.
”Här är lägenheten.”
Katia blev förtjust i lägenheten. Den hade vita stuckaturer i taket och pelare, lägenheten kostade några hundratusen mer en vad hon hade tänkt sig. Katia undrade om säljarna skulle gå med på att gå ner, till två millionerna.
”Jag ska fråga", sa Ingrid.
Katia lämnade sitt visitkort. ”När du har fått ett svar, kan du ringa mig på jobbet, eller skicka sms. SK/NM svenska nyhet magasinet." Katia reste sig och gick ut från kontoret, och ut mot entrén. Klockan närmade sig tio, utanför dörren hade det samlats folk. En kvinna frågade Katia när hon kom ut, om det var mer med henne en de andre. Katia försvarade sig med att hon hade beställt tid. Hon gick mot sin bil som var parkerad utanför banken, under vindrutetorkaren satt ett kuvert. Hon stoppade ner kuvert i byxfickan, öppnade dörren satte sig och startade och körde hem. När hon hade parkerat, öppnat dörren ringer mobiltelefonen, det var chefen på redaktionen.
"Hej! Det är Mona. Var är du någonstans?”
”Jag är hemma.”
”Kan du komma till redaktionen? Det är ett brev jag vill visa dig, som jag fick i dag.”
”Jag har precis kommit hem. Men Okej jag kommer.” Hon stängde dörren startade och svängde utan att blinka. Samtidigt kom där en cyklist som fick svänga över mot andra sidan av vägen. Hon körde vidare utan vetenskap om vad som höll på att hända. Hon kom fram till Smålandsgatan, fortsatte fram och nedför en backe, körde fram till två stora grindar som öppnades med ett kort och siffror kod. Hon vevade ner bilrutan tog upp kortet, drog och slog in sin fyrsiffriga kod, grindarna öppnades. Körde fram till parkeringsplatsen där hennes namn, stod på en skylt. Hon klev ut vände sig om, såg att grindarna stängde sig. De hade hänt vid några tillfällen, att den hade hängt upp sig. Hon gick fram till dörren som ledde in till redaktionen, drog sitt kort i, kortläsaren ett klick hördes dörren gick att öppna. Redaktionen låg några trappor upp Mona satt i personalrummet och drack kaffe, när hon kom in. Hon bad Katia att sätt sig ner och ta av sig jackan. På bordet låg ett kuvert med en utländsk stämpel, det kom från Indien. Mona hade ingen journalist stationerad i detta land. Katia såg att det inte var öppnat. ”Ska du inte öppna kuvert?” Mona stirrade bara rakt fram utan att säga något, hon gjorde ingen större ansträngning, mer en att dricka kaffe. Katia frågade henne igen, om hon inte skulle öppna kuvertet. Mona tog en klunk av kaffet. Tog kuvertet och sprätter upp det, började läsa. Stannar upp efter ett tag och säger högt. ”Vad är detta för något”, sa hon högt, fortsatte att läsa. Och stannade upp då och då. Snurrade runt ett finger i håret.
”Vad är det?”, frågade Katia. Kan du läsa om det från början högt?” ”Ja”, sa Mona. Och började läsa. Brevet handlade om svenskar som skulle ha någon samhörighet med en radikal militant islamistisk rörelse. Kunde det verkligen vara sant, tänkte hon. Den första terroriststämplade rörelse hon kom att tänka på var al-Qaida, och sedan Palestinska befrielseorganisationen, men PLO är inte terroriststämplad vad hon kände till. Hon visste att det fanns andra palestinska grupper som inte är med i PLO. Hamas Islamisk Jihad, men det vore osannolikt att svenskar skulle vara med i en sådan organisation. När hon hade läst klart säger Katia. ”Ja det låter ju trovärdigt, men jag tycker det är konstigt att brevet ha kommit från Indien … vi får kolla upp det.”
”Ja det tycker jag också – men vet inte … Tror du verkligen att det är sant?”
”Ja, jag tycker det låter trovärdigt, så det är värt att kolla upp”, sa Katia.
”Så du tror verkligen att det ligger sanning i brevet?”, frågade Mona igen.
”Ja! Det gör jag!”
Som vanligt uppstod det diskussion mellan dem. Men det brukade det göra.
Katia reste sig, gick fram och tog fram en mugg och en tepåse, satte på en kastrull med vatten. Gick tillbaka och fortsatte diskussionen.
”Då får vi kolla upp det här”, sa Mona.
”Jag har ingen möjlighet att ta detta på mig! Du får ge det till någon annan”, sa Katia.
”Varför kan inte du ta det?”
”Jag skriver om ett mord! Och jag har semester . . . ”
Katia vänder sig mot spisen vattnet kokade över. Hon reste sig hastigt upp, så stolen höll på att falla, men rättade upp sig igen. Hon gick fram till spisen och hällde upp vatten, la i tepåsen och två sockerbitar, och rörde om. Gick tillbaka och satte sig. Mona sa till henne, när hon hade satt sig, att hon hade glömt stänga plattan.
”Fan också!”, sa hon. Gick och stängde plattan, var frustrerad över att ha glömt den. (Något sådant hade aldrig hänt tidigare). När hon kom tillbaka säger Mona. ”Det är lätt att glömma.” Katia satte sig, tog en klunk av teet, stoppade handen i byxfickan, och kände kuvertet. Tog upp la det på bordet. Mona undrade vad det var för brev.
”Du vet att jag skulle på banken, och ansöka om ett lån.”
”Ja det kommer jag ihåg att du skulle. Men vad har det med brevet att göra?” Katia berättade att det hade suttit på hennes bilruta när hon kom ut från banken.
”Okej”, sa Mona. Och frågade hur det hade gått på banken, för henne.
”Jo banktjänstemannen sa att det inte var säsong att köpa. Utan tyckte jag skulle vänta fram till våren.”
”Tänker du vänta?” Mona tog en klunk av kaffet, Katia av teet. ”Är du inte i behov av en lägenhet … Ska du inte öppna kuvert?”, frågade Mona. Katia satte ner muggen hårt på kuvert, så det stänkte över. Lyfte bort muggen och torkade av kuvert och sa att hon tänkte vänta med bostaden. La kuvertet åt sidan, reste sig gick mot vasken, satte ner muggen, gick tillbaka och hämtade kuvert, och sa.
”Jag öppnar kuvert, när jag har kommit hem! ”-” Och angående lägenheten så är den fantastik fin. Jag tänker köpa den.”
Hon stoppade ner kuvert i byxfickan tog på sig jackan och gick mot dörren, vände sig om och sa. ”Vi ses på torsdag i nästa vecka.” Innan hon gick sa Mona att hon inte skulle fortsätta med reportaget om mordet. Nu var det viktigare med brevet som handlade om svenskar som skulle ha någon samhörighet med en radikal militant islamistisk rörelse. Men tillade också att skulle det visa sig att mordet hade ett samband med det radikal militant islamistisk rörelse att göra, så fick hon givet viss fortsätta med reportaget hon höll på med. Hon tänkte. Chefen ringer mig och ber mig komma till redaktionen fast jag har semester. Vist var det viktigt med brevet, men semester tänker jag ha. Katia öppnade dörren och sa innan hon gick: ” Vi ses om en vecka.”
Stängde dörren gick ner och satte sig i bilen, vred om bilnyckeln och sa högt till sig själ. ”När du kommer hem stänger du av telefonen." Hon hann knappt komma innan-för dörren och hänga av, ringer telefonen. Hon svarar inte går och sätter sig i en fåtölj, som hon har ställt mitt i rummet. Bredvid fåtöljen står ett rökbord, hon lägger kuvert på bordet. Sätter sig och lutar sig tillbaka och somnar. När hon vaknar har det gått två timmar, hon behöver verkligen semester. Hon gick fram till barskåpet, tog fram en vinflaska som hon hade öppnat dagen innan. Hällde upp ett halvt glas vin, gick och sattes och sprätte upp kuvert, lutade sig tillbaka och började läsa. Stannade upp och sträckte sig efter vinglaset, tog en klunk och satt ner det igen. Fortsatte att läsa. Ju längre hon läste, desto mer blev hon övertygad om att det var sant som stod i Monas brev, och vad som stod i hennes brev, var nästan identiskt med var andra. I båda breven stod det att en svensk medborgare ska ha lämnat över hemligt stämplat israelitiskt dokument, till en hemlig organisation i Sverige. Som skulle ha samhörighet med en radikal militant islamistisk rörelse. (Hamas Islamisk Jihad) Hon tog upp kuvert från knäet, stod det någon avsändare. Men varför skulle det göra det om man ville vara anonym. Hon tog upp mobilen och ringde chef.
”Hej Mona!”
”Hej Katia! Vad vill du?”
”Jo, nu har jag läst brevet.”
”Okej vad stod det?”
Katia läste upp det för henne. Och när hon hade läst klart, säger Mona. ”Jag tycker det är konstigt att de inte har skickat dem till svenska underrättelsetjänsten.”
De resonerade fram och tillbaka om vad de skulle göra med informationen. Men egentligen var det ju inget att resonera om, breven skulle lämnas till underrättelsetjänsten. Men det skulle också kunna bli bra skop, om de behöll dem. De bestämde sig för att inte lämna dem. Katia tyckte att de skulle åka till Israel och sedan besöka Palestina. Här kanske de skulle kunna få fram lite mer om brevens trovärdighet.
”Okej! Då tycker jag att vi åker till Israel först, och sen Palestina", sa Mona.
(Katia och Mona hade varit på uppdrag för tidningen i mellanöstern, och blivit kidnappade av en okänd grupp och varit nära döden) De hade blivit frisläppta efter några månader, tidningen hade betalt ut en mindre lösensumma. Det skulle bli ett risk-tagande om de åkte dit igen .
Katia frågade när hon hade tänkt sig, de skulle åka.
”Vi åker i övermorgon”, sa Mona. Under deras samtal hördes några korta signaler i luren.
”Vi får avsluta samtalet”, sa Katia. Innan de avslutade, bestämde de att de skulle höras av någon gång i morgon. Direkt därefter att Katia hade lagt på luren, ringer telefonen igen. Det var hennes bror.
”Hej syrran!”
”Hej Peter! Hur är det med dig”, frugan och barnen?”
”Jo tack! Det är bra!”
”Vad har du på hjärtat?” De småpratade om allt möjligt, innan han berättade sitt ärende. Han undrade om hon skulle kunna passa hans barn en vecka.
”Det går ty värt inte. Jag ska åka till Israel." Han undrade varför hon skulle åka ditt. För föra gången hon hade varit i mellanöstern, hade hon blivit kidnappad.
”Jag vet att du tycker att jag inte är riktigt klok … Men jag måste åka.”
”Men har inte du semester?”, frågade han, ”för det sa du när vi pratades vid, förra gången.” Hon bytesamtals ämne, när det inte passade henne. Och det var många ämnen som inte passade. Speciellt när man började tala om vad som hände i mellanöstern. I bakgrunden hördes hans barn. Hon undrade om han hade lovat barnen, att hon skulle passa dem. ”Jag har inte lovat dem något.”
”Okej var bra … vi får sluta nu för jag ska upp tidigt imorgon … Hälsa familjen.”
De avslutade samtalet, Katia gick och satte sig i fåtöljen, tog brevet och läste igenom det. Hon förstod fortfarande inte varför hon hade fått det, och av vem. Varför hade man inte skickat brevet till Säpo? Men de skulle säkert få svar när de hade talat med chefen för mossada.
Katia hade ställt klockan på sju, men vaknade sex. Hon hade sovit oroligt på grund av brevet. Men egentligen behövde hon inte vara orolig, hon hade ingen samhörighet med dem som hade skrivit det. Går och setter på Kaffet innan duschen.
Medan hon duschar ringer mobilen, hon hade lagt den på toalettsitsen. Hon sträckte sig efter den, men nåde den inte. Hon klev ut med fult med schampo i håret, den slutade att ringa. Hon läger tillbaka den på toalettsitsen, sköljer av schampot och torkar sig. Tar telefonen och går ut i köket häller upp en kopp kaffe. Ser i mobilen att det var Mona som hade sökt henne. Katia trycker på snabbuppringning. Det går några signaler innan Mona svarar.
”Hej! Det är Mona.”
”Hej du!” Du hade sökt mig. Vad ville du?”
”Jag har beställt flygbiljetterna till Israel. Vi åker från Sturup.”
Katia tog en klunk av kaffet och frågade varför de inte kunde åka direkt från Arlanda.
”Jo vist kunde vi åka från Arlanda … men då hade vi fått åka tio på kvällen, och sitta på israelitiska militärflygbasen tills det blev ljust.”
”När flyger vi från Arlanda till Sturup? Behöver vi bara käcka in en gång?”
”Vi lyfter klockan sex på morgonen och käcka in en gång.”
De avslutade samtalet, Katia tog en klunk av kaffet men spottade ut det igen i muggen, det hade kalnat. Hon hällde ut det i vasken, hällde upp nytt kaffe, tog morgontidningen slår upp ekonomisidan, och studerar hur det går med fonderna. Hennes fonder går bra. Mobilen ringer, det är Ingrid från banken. Hon hade talat med säljaren angående priset på lägenheten, och säljaren hade gått med på att det pris Katia ville ge. Ingrid frågade när det kunde passa att träffa säljaren. Katia tog upp sin agenda. ”Vi får vänta i två veckor, för jag ska åka på semester till Israel.” Ingrid önskade henne en trevlig resa och en skön semester.
Katia ställde kaffekoppen i vasken, hon var sent ute. Hon hade bestämt tid med Lars Bengtsson på UD. De skulle ses klockan tio på hans kontor, men hon kom tjugo över. Hon bad om ursäkt för sin sena ankomst, men han hade förståelse och viste hur det var att vara journalist.
”Var så god och sitt.” han visade fram henne till två stolar som stod i ett hörn med ett bord. Katia och Lars hade känt varandra några år tillbaka. Han hade extra knekat på tidningen, en kortare tid. Hade han också haft extra knekat på sommaren, som sekreterare på rikskansliet för Socialdemokraterna. Men det var mycket ovanligt att man tog in extra på sommaren. Och låtit dem fått fast jobb på rikskansliet. Och sen efter några år som sekreterare, hade han suttit i riksdagen. Men en kortare period, under Socialdemokraternas styre. Han lämnade politiken, för UD tjänst. Ingen kände till hans politiska inställning, men det var säkert tur för honom. Han tyckte, att det var rena lekstugan i riksdagen.
Att Katia hade bestämt tid med honom; det var att hon hade fått kännedom om att två svenskar, som skulle blivit tillfångatagna av en afrikansk, gerillagrupp i Mombasa. Och detta ville hon fråga honom om det stämde.
”Jaha, min vän! Vad handlar detta möte om? Det var ett tag sedan vi pratades vid … Har du haft mycket att göra.”
”Ja jag har alltid mycket att göra. Det har kommit till min kännedom, att två svenskar ska sitta som gissla i Mombasa. Är detta sant?”
Han sa att han hade hört talats om det, men visste inte om det var sant. Men om hon hade tid att vänta, och inte så brått till jobbet. Så skulle han kunna ta reda på om det låg någon sanning i det.
”Jag har tid att vänta. Jag har semester.” Han gick till skrivbordet, lyfte telefonluren och ringde till en kollega.
”Ja ha sa han”, la på luren och gick tillbaka och satte sig.
”Vad sa han?”, frågade Katia. Lars tog upp sin pipa, gröpte ur den, tog upp en paket Greve Hamilton, och stoppade den.
”Jo han sa att det finns två som är kidnappade, men inte i Mombasa. De är två röda korsarbetare i Afghanistan.” Katia undrade vad UD hade tänkte gör med de två kidnappade. Lars visste inte hur de tänkte agera i denna fråga, för det hade inte kommit in några krav från dem.
”Har inte du semester?”, frågar Lars.
”Jo det har jag.”
”Men vad gör du då här?”, han tände sin pipa, tog några bloss. Katia flyttar upp sig i stolen, la det ena benet över det andra ”-” Men du känner ju mig.” Han tog några bloss på pipan igen. ”Ja, jag känner dig.” La ner pipan i askkoppen, gick och satte sig vid skrivbordet. Tog fram papper och penna och började skriva. Katia fick ett sms under tiden hon satt och väntade på att Lars skulle bli klar med sitt brev. Hon hade satt mobilen i tyst läge med vibration. Hon svarade på sms:et och la ner mobilen i väska igen.
( Brevet han skrev var till Röda Korset, angående händelsen i Afghanistan ) Lars hade en viss erfarenhet av sådana situationer, men det fanns andra inom UD som också var duktiga på att förhandla. Men när det gällde Afghanistan var Lars den mest erfarne.
Han hade skaffat sig kontakter han kunde vända sig till, om han behövde hjälp vid förhandlingar. USA hade använt honom vid ett par tillfälle när amerikanska medborgare, hade blivit kidnappade. Lars av bröt sitt skrivande, såg upp från skrivbordet.
”Är det något mer du undrar över?”, frågade han.
Hon svarade inte. Han ställde frågan igen. ”Jo du Lars! Det satt ett brev under vindrutetorkaren.” Hon började berättade om vad som stod i brevet.
”Har du tagit kontakt med Säpo? Och om inte. Så tycker jag att du ska göra det!” Han visste mycket väl att Katia skulle ta kontakt med Säpo. Men uppmanade henne ändå att göra det.
Hon berättade att hon och Mona skulle åka till Israel, för att ta reda på lite mer. Sen skulle de kontakta Säpo. Det Katia berättade skulle han aldrig föra vidare. Han var mycket pålitlig. Han fortsätter att skriv till Röda Korset, och när han var klar, frågade han om hon ville ha en kopp kaffe. ”Ja, tack det hade varit gott.” Han ringde på sin sekreterare och ber om att få in en kanna kaffe. De bytte samtalsämne och började prata om olika platser de hade semestrat på och vilken plats som stod på önskelistan. Det fans en plats hon skulle vilja komma till. Det var Jamaica. Hon hade bara hört massor med positiva saker om denna ö, men det fick bli efter flytten. En flytt var inte gratis. Lars ser på sin klocka, den var halv två och han skulle ha varit på lunch, men att sitta och tala med Katia var alltid intressant.
Arlanda lördagsmorgon, klockan är halv fyra Katia var alltid tidig, när hon skulle i väg. Hon intog alltid sin frukost på flygplatsen när hon skulle någonstans i världen. Den bestod av kaffe, fralla med ost, juice och en tidning. Hon läste de senaste nyheterna som handlade om de två röda korsarbetarna som var kidnappade. Men den nyheten var inte så konstig. Men däremot att UD och svenska staten hade skickat i väg några soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan och det skulle helst inte media få nys om. Det var inte bra att det hade läckt ut. Katia var djupt inne i sin läsning, när någon tog henne på axeln. Hon hoppade till, vänder sig om, det var Mona.
”Hej du! Vad läser du om?”
”Om hjälparbetarna som har blivit kidnappade.”
Mona tar fram resehandlingen, flygbiljetten och inresevisum till Palestina, och lägger det på bordet. Katia tar sin resehandling och lägger ner dem i handbagaget. Mona går och beställer en kopp kaffe som hon får hälla i sig. Klockan har blivit fem incheckningen har öppnat, de går mot SAS disken och checkar in. Planet lyfter klockan sex och på Sturup halvåtta, enligt tidtabellen mot Israel. På flyget till Israel serveras det ugnsbakad lax med kokt potatis hollandaisesås, vitkålssallad. Till dricka beställer de in en flaska vitt ekologiskt vin.
”JEAN BIECHER PINOT GRIS” och till kaffet ville Katia ha en Konjak och Mona, likör. Medan de åt diskuterade de vem de skulle besöka först. Chefen för Mossada eller PLO ledare. De hade varit på väg i två timmar när en flygvärdinna kom fram till dem, hon hade fått ett meddelande från militärflygbasen i Israel, att det stod en privat transport och väntade på dem, en hälsning från Lars på UD. ”Lars är en riktig klippa som har ordnat privattransporten.”, sa Mona. ”Ja vist är han”, sa Katia. Flygvärdinnan frågade om de önskades något mer att dricka. Katia beställde in en ny flaska vin, det var några timmar kvar till landning.
((2)) Det har snart gått åtta timmar sedan de lämnade Sverige. Det skulle dröja en timme innan de var framme. De börja bli trötta och längtade efter en säng. En kvart senare börjar planet gå sakta nedåt. Kaptenen uppmanade passagerarna att fälla upp bord och stolryggar. Flygvärdinnorna kontrollerade att de var uppfällda. Samlade in de sista brickorna, innan de satte sig. Några minuter senare slår hjulen ner på israelitisk mark. En trappa rullas fram till främre dörren. Dörren öppnades inte förrän alla hade tagit ner sitt handbagage. Nedanför planet stod tre soldater med osäkrade ak fyror. Och bit från planet stod en pansarvagn bestyckad med en lättare kanon. Deras uppgift är att skydda resenärerna när gick till terminalen. Terminalen var även bevakad av soldater, här kunde man känna sig trygg? Eller? Flygplatsen hade blivit utsatt för attentat vid ett antal tillfällen. Den användes inte bar för civilflyget, utan även som militärbas.
Katia och Mona hämtade sitt bagage och gick mot utgången. Utanför terminalen stod taxi och väntade på att få några turister. En bit längre ifrån stod charterbussar. UD personalens parkering låg nära utgången. Chauffören från svenska UD stod med ett plakat med deras namn. De gick fram till honom och presenterade sig, men innan de fick kliva in ville han se deras pass.
Det var en säkerhetsåtgärd som alltid gjordes. Och militärpoliser fanns det, de kunde få hjälp av om de blev hotade. All UD personal var utrustade med ett mobilt överfallslarm. När kontrollen var avklarad, körde de i väg.
Flygplatsen låg uppe i bergen, vägen de åkte ledde ner till Eilat. Den slingrade sig och på vissa ställen stupade de rakt ner. Här i Eilat skulle de ha två övernattningar, innan de skulle vidare mot Jerusalem. Hotellet de skulle bo på låg nästan vid stranden, så läget var mycket bra. En bit längre ner på strandvägen, låg en dykstation. Stationen ägdes av en amerikan, som även hade en lustjakt till sitt förfogande.
Chauffören körde fram till entrén och släppte av dem, innan han parkerade bilen. Katia och Mona fick ett bra hotellrum, det låg så de kunde se havet. De packade upp från resväskorna. Mona tog upp en flaska rött vin från handbagaget, och la den på sängen. Gick och hämtade två glas i badrummet, som hon tog med sig ut på balkongen. Katia går ut och setter sig. Mona häller upp ett halvt glas vin till dem var, satte sig ner, luta sig tillbaka.
”Skål, sa Katia”.
Mona tog en klunk, satte ner glaset och sa:
”Vi får passa på och koppla av dessa två dagar.”
”Ja de få vi … Också får vi dyka, när vi nu är här!”
”Vad heter dykstationen som ligger längre ner på strandpromenaden?” Mona hade sett en skylt som låg längre ner.
Katia sa: ”Där heter Lucky Divers.”
De såg ut över röda havet, tog en ny klunk och pratade om hur dyrare det hade blivit hemma. Och hur svårt det var att skaffa sig en bostad, om man inte hade en sparat en slant. Mona gick mot balkongräcket, pratar om morgondagen. Ett plan är på ingående till Eilats flygplats. Här kan enbart inrikes flyg landa. Går och sätter sig, tar en klunk av vinet, lutar huvudet bakåt mot väggen ser på Katia, hon har somnat. Mona sluter ögonen och somnar.
Båda vaknar samtidigt efter några timmar. Gatubelysningen hade tänts; Katia sträckte på sig, och säger.
”Jo jag har lust att gå ner i baren och ta en drink, och sen ut och dansa.”
”Det låter ju trevligt. Ska vi fråga chaffis om han vill gå med ut”, frågar Mona?”
”Vet du var han bor?” Frågar Katia. Ingen av dem viste var hans rum låg. Katia ringde till receptionen och fick veta, att han bodde 243. Rummet låg bara en bit ifrån deras. Mona gick och frågade honom om han hade lust. Han sa att han var för tröt, för att följa med, det fick bli en annan gång. Han hade en hel del att uträtta i morgon, han ville vara utvilad tills dess.
Katia och Mona gick ner och tog sin drink, gick sen till ett disko, som låg en gata ifrån deras hotell. De var tillbaka på hotellrummet efter midnatt. De visste att de inte kunde dricka så mycket. De skulle dyka nästa dag. Katia vaknade tidigt nästa morgon, hon gick ut på balkongen solen var på väg upp, den speglade sig i havet en ny fin dag väntades.
Mona vaknade en kvart senare. De tog hissen ner till restaurangen. Hotellet bjöd på amerikansk frukost, den stod man sig gott på under dagen. På väg ut från hotellet möter de chauffören.
”Hej! Vad tänker mina damer göra idag?”
”Dyka, sa Katia.”
”Jaha! Hade ni trevligt i går?”
”Ja det blev en fin kväll och inte så sent”, sa Katia.
De fortsatte på varsitt håll. De gick ner till stranden, tog av sig skorna gick ut i det ljumna vattnet. De stannade och såg ut över havet. Ett par kom springande, kvinnan hälsade med en nick, sa god morgon när hon passerade.
”Jag verkligen! Och en ny underbar dag! ropar Mona tillbaka.” Paret fortsatte längst stranden Katia gick upp och satte sig på stranden Mona stod kvar i vattnet, det var varmt och skönt. På strandpromenaden började turisterna komma, de var på väg till favoritplatsen de hade sett ut dagen innan. Mona gick upp till Katia, de fortsatte mot Lucky Divers. En signal hördes när de passerade igenom dörren, dingdång, dingdång. På dykstationen stod en ung muskulös solbränd man, han vänder sig mot dörren. När han fick syn på dem går han runt disken, och kramar om dem.
”Det var ett tag sen Katia”, sa han, ”ni hade tänkt dyka”. Eller. Jo det har vi, svarade båda. Han gick bakom disken böjde sig ner, tog fram agendan, bläddrade fram till dagens datum. Frågade om de hade tänkt dyka idag. Jo det hade de tänkt, om det fansplats. Men de kunde vänta till nästa dag.
Han såg i agendan igen, det fanns två lediga platser.
Han sa. ”Om ni ville följa med idag; får ni skynda er till hamnen”, … fortsatte och sa, ”all dykutrustning finns på lustjakten, det är bara att kliva ombord och få en hytt tilldelad av en besättningsman.”
Katia sa. ”Vi vil gärna följa med. Men vi vill ha ombyte med oss.”
”Okej jag ska meddela kaptenen att där kommer två till, men som blir lite försenade.”
De gick till hotellet la ner varsitt ombyte och breven i sitt handbagage.
På lustjakten stod kaptenen och talade med en av besättningen, när Katia och Mona gick ombord. Han kände igen Katia fast det var ett tag sedan de hade setts.
”Hej du! Du heter väl Katia?”
Hon vände sig och sa: ”Ja det stämmer!” Men hon hade glömt hans namn. Hon började rabbla upp alfabetet tyst för sig själv. På så sätt brukade hon komma på vad de hette. (Det var för ett år sedan på Miami stranden de hade träffats) Katia hade var på väg upp från vattnet, han på väg i med surfbrädan. Han hade haft ett dåligt grepp om brädan, och fått ställt ner den för att ta ett nytt grepp. Men var inte uppmärksam på vad han satte ner den.
Han hade satte den på hennes fot. ”Aj, vad gör du.”
Han hade känt sig aning dum, men utan att ha tänkt efter, hade han bjudit ut henne på lunch. Katia hade inte varit sen med svar att det de kunde han få göra.
Kaptenen avslutade samtalet med besättningsmannen, går mot kommandobryggan. Passerar Katia och Mona, på vägen dit. Vänder sig och frågar Katia, om hon har glömt vad han heter. Fortsatte till kommandobryggan, gav order om att kasta loss, och seglade ut från hamnen.
Utanför hamnen ökade de några knop. De hade seglar ett tag när han lägger om kursen. Förste rorgängaren tyckte det var konstigt att han la om kursen, men sa inget. Han höll kursen han hade blivit angiven. De skulle kasta ankare om en timme.
Kapten informerade rorgängaren att han tänkte gå ner till fören. Katia och Mona satt här, när han kom. Han gick fram och frågade Katia om hon hade kommit på hans förnamn. Hon kändes sig lite dum, att inte hade kommit på hans namn tidigare. Men visade det inte för honom, utan sa att det viste hon. ”Vad heter jag då?” Hon gick igenom alfabetet tyst för sig själv igen och sa.
”Du het … ”, Steven Jonsson.
”Du kom på det med lite ansträngning.”
Hon Humma de.
De seglade exakt en timme som var beräknad, innan de kastade ankare utanför en liten ö. En patrullbåt närmade sig med hög fart. Innan båten hunnit fram, frågade Steven om där var någon som hade några dollar med sig. De undrade vad han skulle ha dollarna till. Dykpaketen var inte direkt gratis Så frågan var befogad.
Han förklarade: ”Sen Egypterna fick tillbaka sina ockuperade områden, ifrån Israeliterna. Har man fått börja ge små mutor, för att få dyka vid ön. Det var inte alltid det räckte … utan de begärde … i dollar. Om de inte fick motsvarade summa, blev de tvungna att lämna platsen.”
Patrullbåten la sig längst med lustjakten. Högsta befälet klev ombord, och på engelska frågade han vad de gjorde här. Och frågade om de inte visste att detta var egyptiskt territorium. Steven förklarade för befälet att de var en skara turister som var på en två dagars dyksafari, och om han ville kunde ha få några … men han var inte ett dugg intresserad. De stod och diskuterade en lång stund innan befälet gav med sig. Befälet hoppade ombord på patrullbåten, och drog därifrån med full fart.
Steven såg på klockan. De hade blivit något försenade, så det var inte säkert att skulle hinna med första dyket. Mona frågade Steven vad det var som fick befälhavaren att ändra sig. ”Jag vet inte…”, Men det kanske ha berott på, att vi inte hade några Israeliter ombord.”
Steven lämnade däcket, gick upp till kommandobryggan, Katia och Mona kontrollerade dykarutrustningen innan de bytte om. All utrustning var okej. Steven gav klartecken, att de fick hoppa i. Katia och Mona var först i, och strax där efter två från Belgien. Denna plats var underbar med ett fantastiskt korallrev och många färggranna fiskar. En liten haj simmande förbi, inget de behövde vara rädde för. Fortsatte fram till en klippvägg som stupade rakt ner. De såg på varandra, nickade och fortsatte längst klippväggen. Halvväggs ner stannade de till, här var en ingång till en grotta. Katia pekade in i grottan. Mona nickade och de simmade in. Längst grottväggen satt det sylvassa koraler som det kunde skära sig på. Så de simmade försiktigt förbi. När de kom ut från grottan befann de sig på femtio meters djup, ovanför simmande en tigerhaj. Den var säkert fem meter lång. Deras hjärta började bulta, de blev upphetsade av synen av hajen, men det gällde att ta det lugnt så den inte gick till angrepp. Den kretsade runt ovanför deras huvud ett tag, innan den gav sig i väg. På lustjakten hade man sett hajfenan; så man sjösatte två gummibåtar till on sättning till dykarna. En körde åt det hållet man hade sett hajfenan. Katia och Monas luften började ta slut. De simmade upp mot vattenytan. Uppe på ytan kunde de se att gummibåten, var på väg åt deras håll. Medan de låg och väntade på att bli upp plockade dök det upp ytterligare två hajar. De var inte så långt i mellan hajarna och dem, det var bara några få metrar. De låg stilla så de inte lockade till sig dem. Gummibåten kom med full fart och skrämde bort hajarna. Katia och Mona tog sig upp i båten. Med full fart körd man till aktern av lustjakten. Här gick Katia och Mona upp. Här i aktern byte de om, innan de gick fram i fören.
Framme i fören serverades en stor buffé, det saknades inget, där fanns allt man kunde tänka sig. Vin och öl var det gott om, till och med Katjas favorit vin. De tog varsin talrik la upp av havets läckerheter, satte sig längst fram i fören. Efter ett tag kom övriga upp från havet. Kapten Steven frågade runt om hur dyket hade varit, de flesta tyckte att det var en fantastikupplevelse de fått. De såg framemot nästa dyk, och hoppades på att det blev lika bra som första. Steven hade funderat på hur han skulle kunna kompensera dykarna, för den förlorade dyktid, medan de var nere. De hade ju betalt stora summer för att få dyka. (Orsaken till den förlorade tiden. Det berodde på den egyptiska patrullbåten)
Han beslöt att låta dem få en extra övernattning, och segla till Sharma El Sheikh. Den här platsen är en av de bästa att dyka på i röda havet. Han informerade om att han tänkte kompensera den förlorade tiden … Men förutsättningen var att alla kunde följa med. Annars skulle samtliga få tillbaka en liten summa. Katia frågade om han kunde garantera att de var tillbaka i Eilat, inom tre dygn, så var det okej.
”Jag lovar att vi är i hamn om tre dygn.” Samtliga visade tummen upp. Steven gick upp till kommandobryggan, gav order om att hissa ankaret.
De seglade längst den egyptiska kusten innan de seglade ut på israelitiskt vatten, och mot Sharma El Sheikh. Efter några distansminuter kastade de ankare igen. De skulle dyka på ett vrak som hade tretusen år på nacken, ett mycket intressant objekt. Kapten Steven gav order om att hissa dykflaggan. Och uppmanade dem, att vara försiktiga vid vraket. Det var lett att man kunde fastna i gamla vrak, och det fanns gott om hajar. Att ha kol på varandra var viktigt, för om någon skulle behöva hjälp. De flesta som är med är ärrfarna dykare, men Steven tyckte det var hans skyldighet att informera ändå. Katia la märke till att han funderade över något. Hon gick fram och frågade vad han funderade över.
Han sa: ”Jag har nog underskattat deras erfarenhet, det kändes fel när jag informerade om dykplatsen ”-” Jag tycker inte att det var fel att du informerade om platsen. Och jag är övertygad om ingen av de andra dykarna tyckte det var onödigt”, sa Katia.
En deltagare kom fram och avbröt deras samtal. Han frågade Steven, om vilket djup vraket låg på.
Han svarade mannen att det låg på tjugo meters djup, och är ett egyptiskt örlogsskepp. ”Jaha”, sa mannen, och gick och bytte om.
En efter en hoppar de i, Katia och Mona letar efter ett landmärke, men finner inget. De hoppar i ändå, och kom upp efter förtiominuter. Det hade uppstått ett fel på Katjas regulator, när de var på väg in i vraket.
Alla dykarna hade kommit ombord, ute i köket var personalen fullt i gång med att förbereda middagen [Skeppets specialsmarineradryggbiff med bakpotatis]. Alla hade samlats i aktern, här bjuds det på drinkar. Kapten Steven minglade runt och frågade om vrak dyket. Alla vara nöjda, och såg framemot nästa dyk. Skeppsklockan ringde.
”Maten är serveras framme i fören”, sa Steven.
”Ja tack!”, sa Katia. Alla gick samtidigt fram i fören. Här var två långbord och ingen bordsplacering gällde. Katia fann en ledig plats, och gick dit. Hon var på väg att dra fram stolen, men någon var före att dra fram den till henne.
”Varse god”, sa en mansröst på engelska. Katia såg ner mot mannen, hon log.
Han log tillbaka reste sig … förde …”Tack”, sa hon. Han frågade vad hon tyckte om dyket.
”Jo det var ett fint dyk”, sa hon.
Mona hade satt sig hos belgarna. Hon frågade vad de tyckte om dyket. En svarade att det var ett bra dyk, men det var första gången de var i röda havet. Men det var inte första gången de dök på vrak. De hade dykt några gånger längst Scotlands kust, och här låg ett antal vrak berättade han. Medan de pratade om sina dykupplevelser, kom servitörerna. De ställde fram faten med ryggbiffen och bakpotatisen, en sås som doftade under bart. Servitören som serverade vid Katias bord, frågade vad de ville ha att dricka.
Katia sa. ”Jag ville ha en flaska röt vin.” Och frågade vad förslags vin de hade. Han sa att de hade olika sorter, men rekommenderade ett från Toscana. Han beskrev det för henne. ”Det har smak av vanilj har lagrat på ekfat, och är ett ungt friskt väldoftande vin, med hög kvalitet.” Hon tyckte det lät gott och bestämde sig för vinet.
Servitören gick till baren hämtade flaskan. Servitören visade henne flaskan. Öppnade och hällde upp lite i Katias glas, hon smakade av vinet, såg på servitören och nickade. Vinet blev godkänt. Innan han gick vidare till nästa bord för att ta beställning, hällde han upp vin i hennes glas och sa: ”Om ni vill ha en vinflaska till. Så kalla på mig så hämtar jag en.” ”Ja tack”, sa Katia.
Ankarspelet gick i gång, lustjakten började röra sig sakta framåt. De var på väg tillbaka, till ”Sharma El Sheikh”
Kapten Steven hade satt sig vid Katias bord. Han berättade om vad som hade hänt med ”Sharma El Sheikh” och de ockuperade områdena som Israeliterna lämnat tillbaka till egypterna. Han satt kavar och berättade om vad som hade hänt fram till midnatt. Reste sig upp, tackade för en trevlig kväll. Han gick till sin hytt; han behövde villa en stund, innan han tog över kommandot av lustjakten.
Några satt kvar en bit in på efternatten, och pratade om alla fantastiska dyk de hade varit med om. Himlen är stjärnklar, det var som i filmen tusen och en natt. Klockan hade blivit halvtre, när Katia och Mona gick och la sig. Lustjakten rullade mjukt, sida till sida. Rullningen fick dem att slappna av och somna.
Katia vaknade efter en timmes tid av en dröm. Mona vaknade av att Katia gick omkring i hytten. Hon setter sig upp och frågar om båten hade gått på grund.
”Inte vad jag har märkt. Jag vaknade av en märklig dröm som handlade om rikskansliet.”
Hon berättade vad hon hade drömt. Mona tyckte att det var en märklig dröm. Hon går upp och häller upp vars sitt glas whisky. ”Här har du.” Sträcker fram glaset till Katia. ”Tack! Och skål.” De sveper i sig whiskyn, och Katia säger efteråt. ”Nu kommer jag sova mycket bättre.” De lägger sig och somnar på engång.
Nästa dag vaknar Katia tidig. Hon går fram tillfönstret, och ser på den vackra soluppgången. Besättningen hade varit upp tidigt. Uppe på däck var matroserna fullt i gång, med att skura däcket.
I restaurangen, var servitörerna fullt i gång med att duka till frukosten … De var nog med att se till att besticken var rena. Och att inget saknades på borden.
Katia vänder sig mot Mona hon sover fortfarande. Katia går in och duschar. När hon kommer ut från duschen, har Mona kommit upp.
”God morgon! Har du sovit gott?”, frågar Katia. Mona sträcker på armarna. ”Ja, jag har sovit … gott. Jag går in och tar mig en dusch.”
Efter några minuter kommer hon ut fån duschen. Katia står och fönar håret. Hon går fram och säger sarkastiskt: ”Du har ju knappt, något hår att föna. Måste du ta så lång tid?” Katia log och sa. ”Jaså, du är avundsjuk för att jag har så vackert hår.” De kunde vara sarkastiskt mot varandra ibland.
Katia säger efter en stund. ”Jag är färdig … Ska vi gå.” Hon går mot dörren öppnar och vänder sig om, och påminner om nyckeln till hytten. Mona tar med sig nyckeln och brevet, hon hade fått på redaktionen. Katia hade också tagit med sitt brev. De går till restaurangen där ett stort frukostbord står dukat. Här finns mycket att välja på.
Medan de plockar till sig … kommer kapten Steven fram till dem, och frågar om de ville sitta vid hans bord. De tackade ja till inbjudan, att sitta vid honnörsbordet. Kapten hade redan påbörjat frukosten. När Katia och Mona kommer, reste han sig upp. Satte sig inte ner, förrän de hade satt sig. Katia frågade Steven, om han visste hur relationen hade blitt mellan Israel och Palestina.
Han sa. ”Jag vet inte hur relationen har blivit mellan dem.” Medan de satt och åt kom förstestyrman. Han informerade Steven om att de närmade sig Sharma El Sheikh. Steven reser sig och ber om ursäkt, för han måste lämna bordet. ”Plikten kallar”, säger han. De befann sig en distansminut ifrån dykplatsen, men det var inte många som kunde dyka. Många hade suttit uppe långt ut på natten, och kommit sent till frukosten. Det var inte lämpligt att dyka när man precis hade ätit och sovit få timmar. Katia och Mona tänkt vänta med att dyka, till eftermiddagen. Där var fler som hade tänkt lika dant. Platsen de skulle till var fantastiska vacker. Korallrev med gott om färggranna fiskar, och hajar. En spännande plats. Röda havet hade blivit välkänd, tack vare Jacques Yves Cousteau. Han hade studerat och utforskat område och letade vrak.
Här förväntade man sig ... en upplevelse. Men först skulle man stanna till vid en annan plats, innan korallrevet.
Steven kom ner från bryggan, när fartyget hade ankrats upp. Han gick in i restaurangen, fram till Katia och Mona och frågade om de inte skulle dyka. Katia svara att de tänkte vänta tills de kom fram till Cousteau plats.
”Cousteau platsen?” ”Vilken är den?”, frågade Steven.” Katia blev mycket förvånad över att Steven frågade. Han om någon skulle väl känna till den. Den var en mycket populär dykplats. Han log och sa: ”Vist vet jag vilken plats du talar om. Jag bara driver med dig.” Steven gick runt i och informerade att de var framme vid dykplatsen. Och de som hade tänkt dyka, skulle gå till aktern och förbereda sig. Steven gick tillbaka till Katia och Mona. De satt och läste sina brev när han kom. ”Hej”, sa han, ”jag undrar om ni inte ska dyka ändå?” De la ifrån sig breven på bordet.
”Nej vi väntar till nästa ställe”, sa Katia.
”Okej”, sa Steven. Katia och Mona tog breven från bordet. Reser sig upp och lägger ner dem, i en av sina byxfickor. Går ut från restaurangen, tillsammans med Kapten Steven. Utan för restaurangen går han mot aktern. Han ville kontrollera att allt var bra, och inget fel på dykutrustningen. Men detta var egentligen inte kaptenens uppgift, den uppgiften låg på besättningen, och de som skulle dyka.
Katia och Mona var på väg ner för lejdaren till sin hytt, och samtidigt var en besättningsman på väg upp.
”Det här kommer att bli trångt”, sa han. Han vände i lejdaren och gick ner. När de hade kommit ner, tackade Katia honom för att han släppte fram dem. Damerna alltid först sa han med ett leende, och gick upp.
De gick till sin hytt, Mona hämtade glasen, som stod i toalettskåpet. Katia ställde fram konjaken på bordet och de tog fram breven och läste igenom dem igen. De var bra att var ordentligt på läst, när man skulle träffa representanten för Israel underrättelsetjänst. Och på samma dag skulle de också få träffa en representant, för Palestinska befrielseorganisationen.
Det knackade på dörren, Mona gick och öppna. Det var en från besättningen. Han undrade om de ville ha någon frukt till hytten. ”Ja gärna!”, sa Mona. Han gick i väg och lät dörren stå öppen. Mona gick tillbaka och hällde upp lite konjak innan hon satte sig. Katia frågade. ”Vem var det som knackade på.” Mona sa … frågat om de … frukt ner till hytten. Katia ser att dörren står öppen. ”Du har glömt att stänga dörren.”, säger hon, och reste sig och går mot dörren. Mona stoppar henen och säger. ”Du behöver stänga, för han kommer snart.” Katia går tillbaka och setter sig, och strax där på kommer besättningsmannen med frukten.
”Varse god!”, säger han. Lägger frukten på bordet, går ut och stänger dörren efter sig. De tog fram breven och började läsa igenom dem. Efter ett tag frågar Katia Mona, om hon ville gå upp på däck. ”De kan vi väl göra”, svara hon. De gömde undan breven innan de gick upp på däck. De gick fram i fören och satte sig och sola. En servitör kom fram och frågade om de ville ha någon förfriskning.
”Ett glas Cola tack”, sa Katia” Ska damen bredvid ha något”? Frågade han. ”Jag tror det.” Mona hade somnat, Katia riste i hennes arm. Hon vaknade och undrade vad hon ville.
”Vill du ha något att dricka?”
”Ja tack det vill jag! Vad tog du?” frågade Mona.
”Jag tog en Cola.”
”Då tar jag en lika dann”. Servitören har hunnit halvvägs mot baren när Mona ropar på honom. ”Hallå där”! Jag vill ha is.” Han vänder på huvudet men ser inte vem det var som ropade. ”Vem ville ha is”, ropar han tillbaka.
Mona ropade och vinkade med armen, så han kunde se vem det var. ”Okey!”, ropar han, går till baren och hämtar förfriskningarna. Kommer snabbt tillbaka och ställde ner glasen mellan solstolarna. De lyfte glasen ”Skål!”, sa de samtidigt, och tog en klunk.
Katia sa: ”Så här skulle vi alltid ha det. Detta är … eller vad tycker du”, frågade hon. Det har du rätt i svarade Mona. Satte ner glaset, lutade sig bakåt i stolen för att sola. Katia tog upp en bok ifrån däcket, som hon hade tagit med sig ifrån baren. ”Absolut Makt” av David Baldacci.
Mona reser sig upp från stolen, och säger samtidigt att hon tänkte gå till aktern; för att se om de hade börjat hoppa i havet. Katia slår ihop boken och lägger den mellan stolarna och säger. ”Jag hänger också med.”
Bak i aktern var det full aktivitet några var på väg i, och några på väg upp. Alla var uppe efter några timmar. Några tog av sig utrustningen. En del behöll gummidräkterna på till nästa dyk. Fartyget lättade ankar de seglar utanför Djibouti hamn och sen norrut efter några timmars segling var de framme vid det fantastiska vackra området, där Cousteau hade utforskat. Solen stod högt på himlen, det var mycket värmt, matroserna hade börjat sätta upp ett segel i fören, som skulle skydda mot den starka solen.